Odells verk är god press för polisen

odell.jpg

En gång när jag var 16 och han 20 hittade jag min kompis i spillror på det sorgliga ungkarlshotell där han bodde. Angripen av ett förgörande självhat hade han försökt supa ihjäl sig. Tjocka täcken hängde för rummets två små fönster, han hade druckit vodka i fyra dagar med gitarren i knät som det verkade. Då var han en lovande gitarrist. Vodkan var slut och när jag kom hade han börjat nyktra till.

Jag har flera vänner och släktingar med psykiskt instabila sinnen, några diagnostiserade andra inte. Det har väl alla, eller är det mitt umgänge?

När jag var helt ung var jag utpräglat praktisk så när jag hittade honom tänkte jag Vad gör vi nu? snarare än Herregud, vad är det med dig? Vi satt i mörkret och han sa problemet med att vara sinnessjuk är att det tar så mycket tid. Nu begriper jag inte varför men då tyckte jag det var ett klarsynt påpekande och när Heberlein kom ut som manodepressiv imponerades jag över att hon hann med, hann med att vara manodepressiv.

Anna Odell, har ni hört talas om henne? Jag skrev om hennes verk för HD. Det är inte så att jag gör mig några illusioner angående psykvården utan förstår att det kan vara en iskall, sadistisk, helvetisk plats med vårdare sjukare än sina patienter, men inte i Odells fall. Såg ni bilderna när de civila poliserna sliter ner henne från Liljeholmsbron och in i polisbilen? Jag är som besatt av den där ”scenen” och har sett den om och om igen. Poliserna omhändertar Anna Odell och det är rörande vackert att se. Med kraft försöker de få med henne, vägrar släppa taget en enda sekund – Liljeholmsbron är en livsfarlig plats för en självmordsbenägen. De hanterar henne så varligt de kan, inte aggressivt utan oroligt och omsorgsfullt.

Det gjorde mig glad.

THERE ARE 6 COMMENTS ON “Odells verk är god press för polisen”

jenny

14. May 2009 at 15:08

Tyckte också de var varliga med henne. Psykvården verkar funka. Blev illa berörd av filmen men det berodde enbart på att så många bara passerade utan att hjälpa henne. Jag intervjuade henne i förra numret av Vi och passade på att skälla lite under intervjun. Jag går el cyklar på den där bron varje dag och i bland med barn.

Jonas

14. May 2009 at 18:56

Jag har under en period arbetat inom psykvården som läkare. Mitt bestående intryck är att det bland all personal finns så mycket kärlek, välvilja och ombry riktat till personer där skrämmande många får väldigt lite – om alls något – av den varan på annat håll. Det finns mycket gott inom svensk psykvård!

Jenny Maria

14. May 2009 at 22:19

Jenny – Bra skällt för det du nämner är problemet? Hur det hela påverkade andra.

Jag kanske är fördomsfull och trodde att ALLA skulle passera och att polisen skulle använda övervåld så jag kände ”men så bra”

På tal om det du skrev på din blogg som var mycket rörande och jag känner igen det. Jag lovade vid något tillfälle mig själv att alltid reagera på sådant. Det låter floskelaktigt men jag sa till mig själv att aldrig ignorera en medmänniska (speciellt inte ett barn) i nöd. Det har inneburit många jobbiga situationer men alternativet skulle vara värre.

Jonas – jag blir glad om du säger att det är din erfarenhet. Jag tänker att man inte kan begära en kärleksfull behandling – bara hoppas på det.

Natalie

24. May 2009 at 17:42

Tänker att det svåraste med att bli omhändertagen är just att bli omhändertagen. Utlämnande. Kanske försvarar man sig alltid med att göra uppror mot den som omhändertar en, ett sätt att återta makten över sig själv. Det finns väl ingen som inte hävdar att det är man själv som gjort hela jobbet i terapin – terapeuten har mest varit jobbig. Kanske är tacksamhet inget man kan vänta sig om man hjälper utsatta människor.

Jenny Maria

25. May 2009 at 08:06

Så är det nog. Att bli omhändertagen tycks mig vara fullkomligt klaustrofobisk men medan man sitter här och är ”normal” så hoppas åtminstone jag att om jag försöker hoppa från en bro så ska det komma poliser och plocka ner mig.

Jag tänker också att något som kommer i dagen är att människor har olika förväntningar på samhället. Mina egna är nog låga, jag blir snarare förvånad när allt fungerar och liksom räknar med att psyksjuka läggs i bältessäng. Jag förvånas när människor tror att det finns ett ”kärleksfullt” samhälle som är berett att gripa in.

Li

5. June 2009 at 21:41

(höll på att skriva ett svärord, som barnen säger, här, men det bär mig emot, det passar inte alltid min självbild att svära) vad du skriver vackert och speciellt, det är något särskilt över dina ord. som konst och fakta i ett.

COMMENT ON THIS POST




    Archive