Utflykt i går – Torna Hällestad och där var det paradisiskt. Grubblar ni över vad som är paradisiskt? Jag gör det. Annars älskar jag när Horace Engdahl uttalar Jean-Marie Gustave Le Clézios namn. Le Clézios bok “Skattsökaren” handlar om begäret av och sökandet efter ett paradis, både det för huvudpersonen i barndomen vidrörda och ytterligare andra. I alla fall tyckte jag det.

Igår sprang jag [som i motion] i linne och shorts bland åkrarna, åker är allt som finns här. Första gången för säsongen i lättare kläder. Det jag vill ha förmedlat är att mer hud än vanligen var i direktkontakt med atmosfären. Så kom väderomslag och jag älskar hur det i den varmare luften smyger sig in stråk av kyla. Det kändes mot huden och in i min näsa – angenämt – kanske som i paradiset, tänkte jag.

Bernur skrev i en kommentar till mig att Allt är Rilke. Det är sant [sa hon tvärsäkert]. I den fjärde av “Duinoelegierna” skriver Rilke Vem visar barnet vad det är? /Vem ställer in det i verkligheten, ger det lod och måttband att mäta tingen…  Åh så bra! Jag håller alltid utkik efter föräldratips.

I Anne Carsons bok “Röd självbiografi” som jag skrev om för HD, rördes jag av förhållandet mellan Geryon och hans mamma. Jag HATAR instrumentell behandling av barn som ju verkar vara fostran på modet. Säg gärna om jag har fel. Beröm-och-straff-metoden är dålig, genuin närhet och kärleksfull omtanke är bättre. John Stuart Mill, filosofen som skrev “On Liberty”, var arg hela livet för att hans far fostrade honom till geni eller till idén om ett geni. Nog blev han geni men Mill hatade och saknade en barndom där hans person respekterades och tilläts gå sin egen väg. I “On Liberty” värnar Mill hellre en självdestruktiv individuell frihet än andras rätt att stövla in över sina medmänniskors gränser. Hans egna erfarenheter gjorde honom obönhörlig i avseendet. Här är det på sin plats att påpeka att detta är egna slutsatser.

“Röd självbiografi” innehåller meningar som: ”Han lyfte upp henne likt snö”, ”Den svarta natthimlen tyngde stjärnlöst mot fönstren” och ”I mötet med en annan människa får ens egna handlingar skärpa”. Någon sa – en svensk diktare, orkar inte googla – att även det mest passande av ord bara träffar bredvid. Ibland tror jag att den geniala dikten är genial enbart utifrån sin träffsäkerhet.

Jag vill vara subjektivist som Aristoteles men måste hantera att jag intuitivt är objektivist som Platon.

Magnus William Olson skrev om boken för Aftonbladet, han är välformulerad speciellt i det sista stycket med fjärrkontrollen. Carson leker med metaforer, bland annat är det ett intressant matriarkat som bildar fond till de unga manliga huvudkaraktärerna. Farmödrar, mormödrar och mödrar är vasst mejslade och det är mycket ”gangsta” (!) över dem.

Götselius skriver för DN, superbra men huvudpersonens namn är genomgående felstavat (!)

Och här i UNT.

Natten fick honom alltid att repa sig skriver Carson i boken och minsann om inte “Autobiography of red” [originaltitel] har det höga i sig.

linlin