När jag flyger, vilket jag endast undantagsvis gör, tänker jag alltid på en särskild sak den där stunden innan planet lyfter. Medpassagerare, liksom ’castade’ snarlikt varje gång: ett ostyrigt barn + hyssjande förälder, en baby som gnäller, portföljmän såklart, ett grånat par förmodat på väg till barnbarnen och över allt leende flygvärdinnor vars essens är att göra allt med ett knyck.

Ska just vi dö tillsammans, tänker jag, ska våra öden förbindas genom att vi hastigt och grymt förolyckas, ska våra anhöriga förtvivlat se på varandra i ankomsthallen, ska vi begråtas som grupp, ska våra namn för evigt kopplas ihop med ett flightnummer vi inte ens känner till, ska små foton det står privat under radas upp i tidningar det ena bredvid det andra, kommer våra namn att ristas på ett monument?

Jag har vid resor ständig katastrofberedskap, letar upp nödutgångar och planlägger flykt, och det beror på min klaustrofobi. Vet jag inte vägen ut kan jag inte slappna av – det hade jag inte haft mycket för ombord på Air France Flight 447.

Folk dör hela tiden. Det är något av en specialitet hos oss – svält, sjukdomar, krig, det upprör men det finns också en generell fördragsamhet när människor försvinner i nämnda öden. Förtvivlan, uppgivenhet och sorg – so it goes. Men hastiga, slumpmässiga och våldsamma olyckor – ritsch, en grupp människor som bara rycks bort? Vänta… nu blev väl något fel va…, va, va! Kan någon vänligen spola tillbaka?