Allt är rätt bra, förutom då att grannens hund ylar hjärtskärande. Jag arbetar, jag gillar det men jag gillar också att simma i havet. Av allt i världen man kan ta sig för så är att simma i havet något av det ljuvligaste. Men inte sola, är det fördomsfullt att anse att människor som kan ligga ligga ligga och sola är tråkiga?
Ville gärna visa er något vackert, bilderna ovan är från precis innan balen. Från ett skede när jag fotade allt i motljus, ja allt jag tänkte på var motljus.
Crimson i Stockholm framkallade och skannade, skanningen är usel och en bild som inte är med ovan hade någon satt ett stort fett tumavtryck med vad som förefaller vara glass mitt i ett ansikte på mellanformatsnegativet. Jag klagade och då blev de arga på mig för att jag klagade. [Vedergällning]
Martin Parr som är aktuell i Stockholm har fotograferat under de årliga hästtävlingarna på Ascot, någon frågade om det inte var svårt att få tillträde till de rikas värld. Nej sa han, inte vid sådana företeelser som just Ascot.
Pressfotografer reser till krig och elände av uppenbara skäl men det är också lätt att fotografera människor som inte har något kvar att förlora. I den yttersta stunden då någon står bar vill hon ofta visa upp sin sårbarhet, det ger de bästa och mest belönade bilderna.
Men Ascot och balen ovan är ett annat tillfälle då människor vill bli fotograferade men då av motsatt orsak. De är förberedda och har sina bästa sidor på.
Två tillfällen då människor är tillgängliga för fotografen av helt olika orsaker.
Rävjägarn
5. July 2009 at 17:20Motljus är vackert, om man får till det. Siluetter är jag svag för. Trots att “sommaren tagit slut” är här mycket vackert, frodig grönska som är fylld av motljus, framförallt när solen står lägre och eftermiddagen är sen.
Det är nog på många sätt bra att inte ha något att förlora, om inte annat så tror jag att man är mer sig själv i sådana situationer. Ärlig och uppriktig.
Karin
5. July 2009 at 21:44Urfint med motljuset. Men hur får du dem till krigare?
Jenny Maria
6. July 2009 at 09:05Rävjägare, i motljus upplever jag ofta en känsla av helighet, allt illumineras och de där långa skuggorna om kvällen är sära, overkliga trots att de är vanliga.
Det är fortfarande sommar här.
Inte endast i krig eller katastrofer utan även vid andra tillfällen kan känslan av att inte ha något att förlora kännas. Oftast vill man väl inte visa när man lider eller är utsatt och sårbar. Jag vill absolut dölja mig i sådana situationer. Men när man inte har något alls att förlora då är det många som vill synas. Så det är väl en stund av ärlighet, men sorglig sådan oftast (?)
Tack Karin! Det är en lek, möjligen obegriplig, jag lekt sedan jag var barn. Jag ser människor, så låtsar jag att de är till exempel vampyrer, spioner, tandläkare, änglar eller något annat. Strax tycker jag mig kunna se tecken på det att det är just det.
Jag döpte bilderna till typiska krigarnamn och snart kunde jag se indikationer på att de är krigare, fast det inte finns sådana bevis, det är bara i min berättelse.
Rävjägarn
6. July 2009 at 11:35Jag har kommit på mig själv med att ibland befinna mig i ett tillstånd av “inget att förlora”, utan att för den skull vara lidande eller helt sårbar. Det är som om en känsla av trots fyller hela min kropp och då sköljer detta behagliga tillstånd in. Kanske lite märkligt, men jag kan inte uttrycka det bättre.
Jenny Maria
7. July 2009 at 08:50Ja, jag förstår nog vad du menar, det är ett annorlunda tillstånd än det jag tänker på. Ett skönt tillstånd av att inte ha något att förlora. Av typen Freedom’s just another word for nothing left to loose. Jag ska vara lite uppmärksam på det.