Låt oss tala om föreställande konst

Natt ett

Bilden ovan togs under en promenerad i Alnarp. Min dotter berättade om en dröm, drömmar är något av ett favoritämne hos samtliga i min avkomma. Mina två yngsta och jag sover ofta i samma säng och till en alldeles för sen timme avhandlar vi drömmar. I drömmen, berättade min dotter, hade hon svingat sig över en scen och proklamerat: Natt 1.

Jag gillar nästan allt som är besynnerligt, allt som är förevisande av något slags mörker: Alhambra, Beckett eller Film Noir – det dunkla, gåtfulla och sära. Det är inte mitt fel, evolutionen gör oss olika.

Har ni sett mina fina widgets? De är till för er och planen är att göra bloggen mer spännande efterhand. Nicklas Nygren, ett utmärkt exemplar av Homo Sapiens, har ordnat dem till mig. Anlita gärna honom, han är pålitlig och lyhörd. Jag tänker mig att ha olika teman under ”Läs det här!” Idag fotografi.

Jag visste att det skulle segla upp en debatt om den figurativa konsten, det är inte var dag DN skickar en recensent till Krapperup (!) Kanske är debatten alltid på men nu håller möjligen kitschen på att bli en egen synlig inriktning i Sverige. Och att det av ideologiska anledningar är fel är såklart rent löjl. Jag skrev om utställningen med Odd Nerdrum och hans adepter i Krapperup för HD. För min del finns anledning att återvända till debatten eftersom jag har hört att boken Figurationer är på väg mot mitt håll.

Vilks skriver att jag är naiv, tror jag åtminstone. Märkligt att somligt folk skriver om mig eller min text gör mig skitförbannad men annat endast road. Vilks korta kommentar är av det senare slaget. Han verkar mena att jag ser och tycker utan att beakta konsekvenserna – I wish – tyvärr är jag Sveriges minst naiva konstkritiker. Ni behöver inte tro mig men jag råkar veta att det är så, jag råkar också veta att jag här och nu skulle kunna hugga av min högra arm för att få tänka mindre på följderna av mitt handlande.

Jag är synnerligen bekant med alla de teorier som Kempe och säkert också Vilks gillar. Men jag har förkastat dem och minsann istället skaffat mig andra som jag kan kväva konstupplevelser i.

Kanske skriver jag mer om det här imorgon, inget märkvärdigt, men kom tillbaka då.

/Er trogna

THERE ARE 14 COMMENTS ON “Låt oss tala om föreställande konst”

Rävjägarn

14. July 2009 at 19:51

Ang. utställningen. jag tycker detta påminner en hel del om det du tog upp tidigare när du talade om arkitekturen. Nerum och hans små vänner, gör väl i princip vad de som byggde Jakriborg gjorde, eller har jag uppfattat det hela helt fel? Min poäng är att både arkitekturen eller konsten är blickar tillbaka och det är det som gör folk så upprörda.

Och: jag tror inte att du är naiv.

Christopher Rådlund

14. July 2009 at 22:57

Iaktagelsen av likheten i föresatserna mellan norskt klassiskt figurativt måleri och Jakriborg är riktig.
Arbetet med Jakriborg mötte allt det ideologiska motstånd man kunde förvänta. Men utbyggarna och arkitekterna var förberedda och hade en vattentät plan som grundläggande handlade om autonomi – de byggde på egen mark för egen ekonomisk motor. De estetiska prioriteringarna blev oåtkomliga för modernismuniformerade byråkrater.
Liknande ideologiskt motiverat motstånd har varit daglig kost för klassiskt figurativa målare och skulptörer i Norge. Också här har man haft en normativ modernistisk kultursyn att kämpa mot. Räddningen blev en motståndskraftig traditionsbejakande miljö med Nerdrum i spetsen och inte minst publikens hängivenhet. Detta tillhör ingalunda myterna utan måste betraktas som ett historiskt faktum.
Gemensamt för samtliga klassiskt figurativa konstnärer (däribland de norska kitschmålarna) och ny-klassiska arkitekter är en humanistisk målsättning. Om de lyckats får bedömmas från fall till fall, från verk till verk.
Högaktningsfullt – Christopher

Rävjägarn

15. July 2009 at 10:05

Intressant, det var vad jag tänkte, men inte riktigt kunde formulera. Att modernismen så spelat ut sin roll!

Jenny Maria

15. July 2009 at 11:15

Rävjägare ☺

oskuldsfullhet har alltid varit ett drag jag avundats. Jag låtsades vara naiv när jag var yngre och barn men det gick dåligt. Jag låtsas nog fortfarande ibland.

Ja, absolut har det beröringspunkter med det jag skrivit om arkitektur. Det är inte så att jag bekänner mig till något läger men jag tycker de ideologiska bedömningskriterier somliga använder sig av när de skriver om nyurbanism eller figurativ konst är omoderna, orättvisa och grundade i ett felslut.

Den moderna förbannelsen, att allt måste vara nyskapande, gränsöverskridande och dekonstruerat – på med Derrida-glasögonen – men om den provocerande konsten blir den gängse och uppmuntrade är den inte längre utmanande.

Om Nerdrums konst och Jakriborg var ironi skulle konstens maktinstitutioner då hylla det?

Rävjägare jag tycker du verkar ha ett mycket känsligt och finstämt sinne för konst.

Intressant Christopher,

det du skriver om är makt och vilka möjligheter den ger och konstvärlden handlar om positionering och makt, det gör väl alla andra världar också. Det är säkert därför som konstvärlden är så förtjust i den institutionella konstteorin, i den tillfaller makten dem.

Finns det inte ett problem att Sverige och Norge är små länder? I USA eller Frankrike verkar det naturligt finnas större spridning. Kanske inbillar jag mig.

Hurusom vore det fattigt om figurativt måleri eller nyurbanism ur något politiskt perspektiv bör marginaliseras.

Johan Lundberg

15. July 2009 at 21:26

Jag ser det som att vi kommit till en paradoxal punkt där de som sysslar med konst som i första hand vill vara konst och inte “filosofi i konstnärlig förpackning” ändå är mer reflekterande och teoretiskt medvetna än dem som sysslar med filosofi i konstnärlig förpackning”. Samma sak inom arkitekturen. Anledningen är att de som syslar med konst som i första hand vill vara konst hela tiden tvingas försvara och ideologiskt motivera sin verksamhet, medan det motsatta råder fär de som omhuldar konst som utgår från konstteori. Detta innebär i förlängningen att den konst som huvudsakligen utgår från konstteori urlakas långsamt. Den blir varken konstteoretiskt / filosofiskt intressant eler hantverksmässigt intressant. Och det motsatta förhållandet gäller för “motståndarlägret”: där vässas vapnen såväl konstteoretiskt och filosofiskt som hantverksmässigt.

Den traditionalistiskt inriktade arkitekt eller bildkonstnär som vill slå igenom måste helt enkelt göra det genom ovedersägliga kvaliteter, han eller hon får inget gratis, vilket gör att den sortens konst och arkitektur har framtiden för sig.

Detta framgår ju för övrigt av den just nu aktuella debatten, där konstkritikerna inte har lust att debattera – sannolikt därför att de vet med sig att deras argument inte räcker ända fram… de har ju aldrig behövt argumentera för sin sak seriöst… detta då den inom de egna leden tagits för given och all kritik brutalt nedtystats…

Jenny Maria

16. July 2009 at 11:38

Johan,

jag förstår vad du skriver. Det finns nog inte något i den här kommentaren jag inte skulle kunna hålla med om. ☺

Konstvärlden har i somliga avseenden blivit en värld där ”de spelande” främst skaffar sig en position. Jag har ett rätt stort överseende med det eftersom positionering är nödvändigt för oss. Ofta tänker jag ”CV-konst” på utställningar¬ – konstnären har lagt mer tid på CV:n, vilka skolor han/hon gått, vilka han/hon varit assistent för och så vidare…

Det är ibland provocerande om man som jag tror att konst kan vara något särskilt.

Och det är väl inte nödvändigtvis fel att utgå från filosofisk teori? (Men hellre Schopenhauer än Dickie, Danto och Derrida för min del.)

Du kallar dig traditionalist, men stämmer det just nu? En av orsakerna till att jag gillar somliga av de figurativt målande konstnärerna är att det är radikalt och egensinnigt.

Detta då den inom de egna leden tagits för given och all kritik brutalt nedtystats… – Har nedtystningen behövt vara brutal? På 60-talet har jag hört berättat att somliga fotografer kände sig trängda och jag tror att det var då Sverige kom efter som fotografi-land. Det fanns ett credo om att det svartvita dokumentärfotot som skildrade socialt utsatta grupper var det enda värdiga att syssla med. Fotografer verkar ha anammat detta synsätt i stor utsträckning. Människor accepterar ”sanningar” som upprepas av personer i maktposition till stor del utan vidare.

Mer intressant blir det i samband med den figurativa konstens återkomst.

Rävjägarn

16. July 2009 at 18:30

“Det fanns ett credo om att det svartvita dokumentärfotot som skildrade socialt utsatta grupper var det enda värdiga att syssla med.”
Det är väl snarare regel än undantag att man måste hålla sig inom vissa ramar för att omhuldas, uppskattas och göra sig ett namn.

Jag tänker på normativitet och den av hbt-rörelsen så utskällda heteronormativiten. Men hur förhåller det sig med homonormativiteten? Den lever och frodas. En motreaktion har skapat något nytt, men man ser inte att man på nytt stängt in sig.

Jag tror att det är likadant inom konsten, ja på de flesta områden.

Johan Lundberg

17. July 2009 at 00:00

Ja brutalt bör givetvis tolkas bildligt och jag ser ingen självklar motsättning mellan traditionalism och egensinnighet. Se på framskklassicisterna, Molière och Racine…. deras verk håller än. De byggde på klassisk grund. Men trots en bitvis mycket dogmatisk kultur- och litteratursyn så känns verken personliga, egensinniga och har fortsatt att tilltala folk i flera hundra år. Det ska bli intressant att se hur många av nutidskonstens verk som uppvisar den bärkraften.

Jenny Maria

17. July 2009 at 12:57

Rävjägare, det är intressant med subgruppers regler, det tycks mig som om revolutionära grupper har en extra tvingande inre normativitet. Men kanske är inte alla instängningar av ondo?

Lundberg, ”brutalt”, jag förstod att du inte menade fysiskt våld men ville påpeka att det i estetiska frågor sällan verkar krävas så mycket kraft. Fast det är en annan diskussion.

”Det ska bli intressant att se hur många av nutidskonstens verk som uppvisar den bärkraften.”

Tid betyder något, det är väl en gammat tanke inom estetiken? Det som tilltalar över tid, att finna det beständiga värdet. Fast det ska väl inte finnas ett sådant värde? Man hamnar alltid i det ontologiska träsket.

Jag tycker att konstteorier av Kant, Hume, Schopenhauer är skarpare än de 1900-tals teorier som jag kom i kontakt med under mina konstvetenskapliga studier. Kanske är det för att de sämre från den tiden har försvunnit. Men det vet jag inte.

Andreas Birath

21. July 2009 at 21:48

Jag tycker Jenny Marias citat “…blivit en värld där ”de spelande” främst skaffar sig en position. Jag har ett rätt stort överseende med det eftersom positionering är nödvändigt för oss.” är intressant – särskilt brevid text om den aktuella kitsch-utställningen. Är det ingen som tycker att Nerdrums positionering (för kitsch är förstklassig branding är precis vad det handlar om, varken mer eller mindre) är problematisk i sig? Att den är självmotsägande? Kanske bara är jag…

För övrigt är det olyckligt att målare som så uppenbart saknar tekniskt kunnande får njuta rollen som försvarare av de gamla mästarnas tekniska kunnande.

Jenny Maria

22. July 2009 at 10:21

Andreas,

det ”fenomen” jag nämner har av någon anledning alltid intresserat mig och det är väl inte nödvändigtvis så att positionering utesluter äkthet?

Du har rätt, såvitt jag kan se, jag har tänkt på att till exempel Vilks och Nerdrum i förfaringssätt påminner om varandra. Nerdrum annekterar ordet kitsch för att profilera sig och han är medveten om vad han gör och att det bygger hans varumärke att så tydligt gå i klinch. Han har, eller har haft, konsteliten mot sig men också rätt många med sig.

Han är en spelare, dock menar väl många att det också finns något annat, begåvning och hantverksskicklighet utöver positioneringen.

När det gäller Nerdrum gillar jag själv bara ett fåtal av hans verk.

Du är knuten till FAA här i Sverige? En sak som känns olustig för mig i debatten är att liksom fösa samman allt figurativt måleri av det här slaget. Hur ser du på din egen position?

När jag var i Krapperup kände jag att det här är ungt, själva konstfåran är på sätt och vis ung. Ingen av konstnärerna har den kvalitet i olika avseenden som ”de gamla mästarna” har. Hur skulle de kunna det, de är den främsta konsten genom tiderna vi talar om. Utan man inspireras av traditionella ideal (men endast delvis)

Jag är mycket nyfiken på dig och vad du menar, du vet uppenbarligen vad du talar om. Dina kunskaper då det gäller teknik och den här världen är såklart långt större än mina och det verkar som om du har kritik att komma med, mot just Nerdrum eller?

Andreas Birath

22. July 2009 at 22:50

Nja. Både ja och nej. Jag tycker personligen att kitsch i Nerdrums tappning är kontraproduktivt för det måleri som jag generellt gillar. Det begränsar mer än det banar väg. Låt vara att själva brandingen säkert har tjänat sin skapare väl, men ett förhållningssätt som i sin grund bygger på, och odlar en offermentalitet kommer liksom få andra tillgodo. Att säga att man inte får vara med funkar ju bara när man verkligen inte får det – det blir lite fjantigt när man säljer tavlor för stora summor i NY. Begränsande alltså.

Jag försökte f.ö, utan lycka, få svar på om Nerdrum själv tyckte det var problematiskt att så tydligt branda sig – då ju en branding till sin natur är kortlivad, när Nerdrum besökte FAA i samband med ett föredrag om kitsch. Som jag ser det är motiveringen att man måste positionera sig för att ha en chans mot de stora onda modernisterna något som rimmar dåligt med det övergripande målet för kitsch: att ta tillbaka hantverksskickligheten och sinnligheten i måleriet (min förenkling). En ytterst ytlig och kortsiktig agenda som motverkar en långtgående dito. Att sen kitsch förespråkare ibland hävdar att betydelsen av nätverket (vem du känner istället för vad du kan) är själva beviset för hur galet allt har blivit inom bildkonsten – rimmar liksom ännu sämre med den marknadsstrategi och community som byggts kring Odd Nerdrum som person och kring hans varumärke (kitsch)

Nerdrums tekniska kunnande betvivlar få. Inte heller jag. Jag gillar några av de bilder han gjort – de flesta inte.

Jag är ingen kitsch målare. Jag är tveksam till all form av självkategorisering, men kitsch är jag inte. Vi har en hel kull av elever som gått sina år vid FAA och som därigenom förvärvat en skicklighet i teckning. Det ska bli ytterst spännande att se vad de gör av denna hantverksskicklighet – för till skillnad från en del av de utställande vid de två nu aktuella figurativa utställningarna har de en hantverksskicklighet värd namnet, inte en som de fått som klistermärke bara för de spenderat tid i samma hus som Odd Nerdum.

Så sammanfatninsgsvis: Nej, jag har ingen kritik mot Odd Nerdrums måleri att komma med, jag tycker att hans kitschgrej är kontraproduktiv (och lite fjantig). Och ja, jag tycker det är anmärkningsvärt att målare som uppenbarligen inte har en susning om så elementära begrepp som valörer får vara “traditions bärare” bara för att de kallar sig för kitsch – att Odd kan betyder inget per automatik för hans adepter.

Jenny Maria

23. July 2009 at 08:56

Tack Andreas. Det här var intressant. Hoppas det går bra att jag kontaktar dig på mail om jag har några frågor kring det här?

Jag är inte heller förtjust i ordet kitsch, jag tycker det känns påklistrat.

Andreas Birath

23. July 2009 at 16:52

Klart du får. Mailadressen har du?

COMMENT ON THIS POST