Liggande Flicka heter statyn, ingen särskilt märkvärdig bild, jag har en massor av foton på den där maduskan. Ja inte bara på henne, jag har miljoner, I am telling you miljoner, av statybilder. Det är som om jag tycker statyer, fontäner eller annan offentlig utsmyckning är lika spännande som livs levande nakna arier [förlåt, dåligt skämt].

App app app app! tänker vän av ordning, det heter inte längre offentlig utsmyckning utan offentlig konst. Ordet utsmyckning är lika politiskt inkorrekt som att skriva ”vackra tavlor” eller – inna som i konstnärinna om en honkonstnär. Honkonstnär känns inte heller så gångbart.

Tål jag inte färg längre? Färg känns numera alltid grällt och det är som om jag vill ha alla mina fotografier i svartvitt. Kanske har ett svartvittvirus rest genom cyberrymden från Micke Berg eller Thomas H Johnsson.

Jag tänkte på Liggande flicka för hon fanns med i Therese ”Spot the Nazi Art” – collage. Hon är inte officiellt nazist [varken Therese eller Liggande Flicka] eftersom hon skapades 1914 (ställdes i parken år 1961) av Gerhard Henning men vad vet vi om Gerhard Hennings ideal? Många bildade personer verkade omfamna eugeniken i någon mån, det är sorgligt att idioti verkar kunna sprida sig överallt utan att någon riktigt märker det förrän ett halvt sekel senare då alla vill vara med och peka ut tidigare begången enfald. Tänker ni någon gång på att om man sagt till Platon att det var omoraliskt att hålla sig med slavar så skulle han ha skrattat?

I en artikel förra sommaren om offentlig konst skrev jag: De konkreta avbilderna, byster, andra namngivna personminnesstatyer och krigiska monument tillhör herrarna medan det offentliga rummets kvinnliga närvaro företräds av lekfulla flickor, yppiga kvinnor, gudinnor, sjöjungfrur, mammor, metaforiska avbilder av en ”typ”. Nog har den manliga blicken gällt, men det känns coolare att tillhöra det kön som avbildats i form av jaktgudinnan Diana än det som representeras av konsul Nils Persson.

Männens bilder av sig själv i det offentliga rummet känns uppblåsta nuförtin’ men jag älskar ändå byster, för de är knasiga och fina, ja vansinniga, liksom: här ska vi ha en överkropp på piedestal…

Jag har skrivit om boken Figurationer – Romantik och realism i norskt samtidsmåleri och den tillhörande debatten, det kommer i HD i morgon. Ni ska veta att det var ett helvete att få ner det hela på cirka 4000 tecken. Jag har en känsla av misslyckande för jag gick jag i ”fällan” eller valde att gå i den när jag skrev mer om debatten än om boken. Ibland låtsas jag total oskuld när jag skriver om något. Spelar att jag aldrig hört talas om ”den manliga blicken”, ”exotiserandet av den andre” eller andra postmodernistiska teorier.

Ann är välformulerad och tack och lov för Lars Vilks, ingen behöver längre konstteoretiska studier; all information finns där. [Nej, jag skojar, men ändå…] Och Håkan Sandell är min nya kommentarfältsfavorit, kan inte han flytta tillbaka till Sverige?

Kramisar