Monsieur Thente bloggpublicerade inledningen på sin deckare igår. ”Money in the bank” om ni frågar mig och jag råkar vara expert på anslag. Nedslående då min egen deckarinledning är så bristfällig.
Jag har ramlat ner i värsta hålet igen. När jag skriver hamnar jag i läsningsfällan och kommer inte ur den, en sjukdom – ”jag måste bara läsa det här också innan jag kan skriva”. Så har jag fått käkinflammation. Först gladdes jag åt att det inte var ett litet djur som byggt bo i mitt öra eller något som satt sig på hjärnan men det ger inte med sig trots medicin, idag kan jag knappt tala eller äta.
Idag ska jag skriva om Gert Wingårdh och från det ämnet som han utgör är det en bit till väggmålningar men jag har tänkt på sådana ett tag. För jag älskar allt från Michelangelo (det faller säkert under något typ av brott att kalla Michelangelo för väggmålare) till 40-talsvarianterna med sagomotiv där förträffliga barn åker guldvagn eller de senare modernistiska för den delen. När ska väggmålningar komma back in style?
Under lång tid har jag, om inte skrivit om så samlat på, historiska personer vars öde intresserar mig – för att använda dessa liv i en novellsamling. Fem män och fem kvinnor har jag i en mapp. Efter att ha funderat bytte jag namn på dem, för mig kändes det inte hederligt att använda någon historisk person till fiktion även om flera har gjort det väl och jag är glad över att de gjort det. Romaner som bygger på verkliga personer kan göras snyggt som i Joyce Carol Oates ”Blonde” där det är tydligt att det är bilden av Marilyn Monroe hon skriver om och därför säger något om den riktiga Marilyn och om oss. En av mina noveller bygger delvis på Bruno Taut. Jag har tagit detaljer och händelser ur hans liv, från hans tid och skapat en fiktiv karaktär. Nåja, om det är hederligt är i själva verket inget alls jag behöver fundera över då jag inte är nöjd med språket i berättelsen och inte heller kommer att bli det förstod jag häromdagen. Därför lär stycket vars inledning finns efter strecket aldrig bli klar eller aktuell för publicering.
Har ni inledningar?
____________________________
Klockan tio på förmiddagen börjar det snöa. Utmärkt, också vädret vill fira denna dags betydenhet, tänker Florian medan han med högerhanden sträcker sig efter fickuret för att kontrollera hur lång tid som återstår innan hon kommer. Han slår upp locket och för tummen över klockans inskription; Die Notwendigkeit. Uret var en examensgåva från fadern som på sitt karakteristiska vis utan krusiduller tryckt det i näven på sonen. Tveka aldrig, gör det som krävs så kommer du att nå framgång. Fadern… han saknar honom, nej… inte saknar, det vore fel ord … men inte en dag förflyter utan att han tänker på något fadern sagt eller gjort. Utan brådska reser sig Florian ur skrivbordsstolen, kavajen tillåts hänga kvar över ryggstödet, den långa kroppen rätas ut och han går mot fönstret. ”Ich bin Herr Glas”. Han ler och viskar mot den egna, återgivna silhuetten ”Idag är en fulländad dag”, som vore det hans plikt att underrätta fönsterglasets återkastade tvilling om just detta. Tre våningar ner ligger Friedrichstrasse och där ska hon komma gående om lite mindre än en timme.
Inte så att hon ska begripa hans lysande talang på ett förståndsmässigt vis, men hennes intuitiva reaktion, hennes beundran och tacksamhet ska glädja honom mer än den hyllningskör av arkitekter och kritiker som efter att han författat Die Welt Im Glas och färdigställt Glaushaus för Die Werkbund Austellung i Köln hyllar honom så fort han drar ett streck vid ritbordet. ”Kalla mig vid förnamn” ska han säga henne och då ska det ske. Gång på annan ser han för sin inre blick det väna ansiktet vändas upp mot hans, blicken nyfiken men vördnadsfull ”Säg mitt namn”. Tveka aldrig, gör det som krävs. Och Florian Fidel, Berlins mest märkvärdige arkitekt vet vad det är.
Jonas
26. August 2009 at 19:13Ja. Ligger det inte i konstens natur att det som skrivs, målas, ritas etc. först är bland det svåraste, och tar mest energi i anspråk? Kanske inte. Men för mig är det så. Mina första tio sidor är alltid de jag skrivit om flest gånger. Tjugo gånger minst.
Vill du ha tycken om din text?
Jenny Maria
27. August 2009 at 09:36Hm, är det så för dig? Jag är nyfiken på vad du skriver? jag har ofta problem i mina texter, oavsett av vilket slag de är, är början oftast bättre än slutet. Slut upplever jag som svåra att behärska och då jag någon gång får till det känns det som ren tur.
Tycken? En till synes enkel fråga. Jag blir mycket glad för de spontana omdömen jag får på bloggen eller på mail. Folk är mycket generösa. Men jag ber aldrig generellt om utlåtanden för jag tycker att det är lite arrogant. (?)
Så jag vet inte ☺
Rävjägarn
27. August 2009 at 10:28INledningar! Jag började på en roman förra sommaren och skrev 50 tättskrivna ark och insåg plötsligt att jag inte visste varför jag skrev, eller,det fanns en förklaring, men den var väl inte direkt litterär. Jag hade någon idé om att dela upp mig själv i två personer. När jag läser texen idag så tycker jag inte att den håller, men jag kan ändå tycka om den. Den stannar dock i datorn.
Väggmålningar! Jag har en svaghet som drar åt det hållet. Framförallt de mer moderna som hunnit blekna och icke restaurerats. Vid Ropstens tunnelbana är hela rullbandsgångens väggar dekorerade med figurer i blått och orange på brutet vitt. Tyvärr har man satt glas på, ty väggarna saboterades med jämna mellanrum. Vid ingången finns en annan finurlig anordning, en målning som, när stationen är öppen, får sällskap av en grind: http://www.thatfoxhuntingman.com/bilder/ropsten.jpg
Rävjägarn
27. August 2009 at 10:28Och vem är damen på den övre bilden?
Jonas
27. August 2009 at 19:28Ja, kanske kan det ses som arrogant. Eller arrogant… Är inte det lite hårt? Framfusigt, men det kan ju på rätt sätt vara friskt. Nej, förresten, om man verkligen vill veta, så ska man inte skämmas för att fråga, tycker jag.
Det spelar visserligen inte så stor roll.
Men låt mig förklara min fråga. Den här skönlitterära texten, och inlägget före, kändes mer som en del av ditt kött än de andra texter du publicerar (det jag sett) och därför visste jag inte hur försiktig jag skulle vara om jag skulle skriva något om den. Lite varsamhet bara.
Tycken var bara ett fånigt och dåligt (!) sätt att skriva åsikter, omdöme, kritik (vilka alla låter så tråkiga tyckte jag när jag skrev) : )
Själv skriver jag på en roman (mitt arbete) och fuskar som poet på fritiden (men poesin är ointressant för andra än mig, tyvärr).
Förresten, både till Rävjägarn och dig, om ni tycker att era texter inte är bra, vet ni vad i de som inte är bra? Försök se det. Och försök igen:
http://faculty.sunydutchess.edu/oneill/failbetter.htm
Zadie Smith skriver intressant, om ni inte redan läst essän.
En sak till. Jag råkade läsa en artikel du skrev om Jungs teorier etc. och där du kängade till Freud och kallade hans idéer (och hans arbetssätt?) ovetenskapliga. Jag skulle vilja hävda att det är ett felslut. För att underbygga det skulle jag vilja rekommendera:
1. Läsa Freud fullständigt, inte minst hans fallstudier som visar hur metodiskt och vetenskapligt han faktiskt gick till väga.
2. Läsa vad många tvärvetenskapliga forskare inom neurologi/psykologi anser idag om Freud (en del teorier måste förkastas, en del håller, men hur han arbetade med fall är fortfarande sett som vetenskapligt).
3. Läsa Thomas Manns mycket fina tal som han höll 1929 för en grupp studenter där han försvarade Freud som en del av upplysningen. Den finns på svenska i Divan no 1-2/2007 ex.
Tack för mig!
Jenny Maria
27. August 2009 at 20:27Rävjägarn, det är alltid det mellanbra som säljer mest, och 50 ark är rätt mycket
… Jag tycker du har en stor talang när det gäller att skriva om sådant du skriver om på din blogg. Det är som om du kan uppleva vad som helst och se estetik och vilket förhållande det har till människorna, du blandar in människor, kringhistoria och dina egna erfarenheter och faktum är att jag inspireras av din stil, fler kultursidestexter (inte alla) skulle vinna på att vara skrivna så.
Men självkritiken är vår bästa vän trots att folk ofta hävdar motsatsen.
Klicka på bilden så kommer du till Flickr Commons och får veta allt om damen.
Rävjägarn
27. August 2009 at 22:13Det var snällt sagt av dig.
Men, muralmålningstanten hade jag aldrig hört talas om. Jag är mycket förtjust i bilden och hur hon står där, lite lagom självsäker och rätt avslappnad. Finfint.
Köpte förresten en årgång av Foto idag. Mitten av 50-talet. Så många vackra bilder! Vilken poesi de förmedlade de gamla fotoamatörerna. Svartvita bilder, ofta tagna i befintligt ljus med relativt långsam film.
Jenny Maria
30. August 2009 at 09:30Jonas
det är en del av min karaktär som jag sedan länge accepterat, det kommer från både fostran och medfödd personlighet; jag är nästintill allergisk mot att vara påträngande men jag ber om faktaråd för artiklar som ska publiceras, oftast då av någon med en yrkesroll, typ en ekonom. Jag har skribentbekanta som jag litar på, vars texter jag gillar och ibland får provläsa men ofta kommer jag fram till att det är meningslöst att fråga då de inte ser mina svagheter lika bra som jag själv.
Inte på något vis tog jag illa upp för att du skrev ”tyckande”, det var en helt naturlig fråga och tack för länken jag ska läsa den. Du är författare, spännande! Det skulle såklart vara roligt att läsa något.
Jag är orefuserad, det vill säga att jag en gång skickat två kapitel till det stora förlaget och möttes av intresse och de senaste två åren har jag alltid haft minst fem artiklar beställda. Sådant ger en viss självkänsla men kan ändå inte hjälpa för den egna slutliga bedömningen. Jag vet precis vad som är dåligt i mina texter oavsett av vilken typ de är av. På olika vis når inte arbetet upp till den vision som ser olika ut för olika arbeten, precis som när jag fotograferar. När det gäller novellen om Florian Fidel ville jag skriva den på ett tyskinspirerat 1800-tals språk men förmådde inte, jag klarade inte av det.
Att diskutera Freud kan jag göra tills döddagar och jag menar ännu det jag skrev, bara för att metoder tycks vetenskapliga betyder inte det att svaren blir det. Betänk eugeniken med sina mätningar och petimäteruppsamlingar av info. Både Freud och Jung rör sig inom de spekulativa ämnena. Jung är delvis mystiker men hans beteendevetenskap tycks mig användas mer idag än Freuds psykoanalytiska metoder.
Men tro inte att jag inte vet vad Freud har betytt. Han är en del av upplysningen, han pekade ut det undermedvetna och visade att människan är mer än vad vi ser, han öppnade Pandoras ask och vi hade inte varit där vi är utan honom, Copernicus, Darwin och Freud är de viktigaste tänkarna som levat, tror jag.
Men många av de idéer som han kommit fram till gällande hur människan styrs av det undermedvetna var felaktiga, hans syn på vad en kvinna är och att varje gång vi förälskar oss är det vår förälder av motsatt kön vi älskar. Jag tycker att han drar många felaktiga slutsatser och är direkt ovetenskaplig i detta.