Maud Gonne när hon skriver manifest. Nej det är inte sant, det är Maud Gonne men jag vet inte vad hon skriver. Av en slump fann jag bilden på Flickr Commons, i tonåren var jag besatt av William Butler Yeats och hans stora kärlek Maud Gonne.

Jag är inte förtjust i något av de två litterära manifest som publicerats, nummer ett och nummer två. Det kan möjligen bero på att allmänt ogillande av att ingå i grupper och den klaustrofobi jag har i samband med allt möjligt.

Eller så beror på det Nietzsche sa: Jag är inte inskränkt nog till ett system, inte ens till mitt eget.

För några år sedan skickade jag två ynkliga kapitel på en historisk roman till Bonniers, ”Monsieus Ledouxs längtan” heter den, eller skulle den ha hetat om den blivit klar. Jag fick intresse tillbaka. Tyvärr var det inte särskilt bra, någon gång såg jag redaktören som signerat brevet, jag märkte att jag håller det mot honom att han inte såg att texten inte håller.

Det blir nog aldrig någon bok för mig, sorgligt nog, jag förmår inte skriva mer än jag gör nu och ibland tror jag att jag övar fel språkmuskler i recensioner och artiklar.

Experimentell prosa, jag vet inte exakt vad det är, bara att den måste vara genial för att vara bra – ett filtrerat, behärskat, märkvärdigt språk. En författare måste vara mästerlig för att klara av det. Nej, jag vill inte ha sagt något särskilt med det utan bara påpeka det.

För övrigt gläder jag mig åt makarna Ahndorils förskott, jag hoppas det ger dessa ambitiösa och begåvade människor arbetsro.

Läste ni det här; The University of Iowa Writers’ Workshop is the most renowned creative-writing program in the world. Sixteen Pulitzer Prize winners and three recent Poet Laureates are graduates of the program. But the school’s official position is that the school had nothing to do with it. “The fact that the Workshop can claim as alumni nationally and internationally prominent poets, novelists, and short story writers is, we believe, more the result of what they brought here than of what they gained from us,” the Iowa Web site explains. Iowa merely admits people who are really good at writing; it puts them up for two years; and then, like the Wizard of Oz, it gives them a diploma. “We continue to look for the most promising talent in the country,” the school says, “in our conviction that writing cannot be taught but that writers can be encouraged.

Artikeln är utmärkt och precis det den menar, det tror jag också. Därför tycker jag det verkar som om svenska skrivarskolor, åtminstone utifrån deras intagningsanvisningar, verkar effektivt utformade för att hålla sann begåvning ifrån sig.

Annars tror jag författaryrket, i alla fall den person som framställer den typen av litteratur jag helt elitistisk håller för högst, är ett ensamt yrke. Superbra litteratur är skapad av en enda sinnestolkning av världen, jag tror att egensinne ska till för kvalitet och till någon del tror jag på en gammaldags myt om geni. Inte som gudagivet, men att somliga har tillgång till något inom sig som skulle kunna benämnas geni. Men visst, det där ”något” är inte tillgängligt hur som helst.

Vet ni att desto sämre reporter man arbetar med som fotograf, desto mer vill han/hon bestämma över också fotografens arbete.

På sätt och vis har jag har ett arbetsmanifest som spontant kom till mig när jag först lärde mig fotografera och det kan tillämpas på allt i livet. Jag kom på det i samband med att jag fotade när en fotografilärare  babblade på – ”Använd alltid film med 400 ISO” sa han bland annat och jag tänkte ”vilken idiotisk sak att säga”. Han kan inte haft någon aning om fotografiets essens, det är som att säga till en kirurg ”använd alltid det här instrumentet.”

Nåja, då tänkte jag JAG TÄNKER GÖRA SOM JAG VILL

I det finns också en förklarad skyldighet – gör jag som jag vill måste jag ta ansvar för resultatet. Inte så att jag rekommenderar att inte ta råd. Ta råd, välj ut människor du beundrar som du tycker presterar bra saker och fråga dem när du undrar något. Kompetenta personer ger bara råd om de blir tillfrågade medan inkompetenta alltid ger råd oombedda. Jag vet inte varför det är så. Eller? Jag kanske inbillar mig.

Känner ni någonsin att ni vill krypa ur ert eget skinn, metaformeras till något annat? Jag känner så nu, kanske är det hösten.