Thomas Nydahl

Jenny Maria, det här betraktar jag och läser jag precis vid sänggåendet. Inte rätt tid för filosofiska svar, men rätt tid att känna sig träffad rakt i magen. Jag känner igen det du berättar från min egen barndom i Malmö, på Sevedsplan och Lorensborg, uppväxtåren och skolåren och sparkarna nedåt.
Och jag minns när jag blivit stor och skulle göra lite skoljobb, skriva med barnen och sådant, och jag satt i ett lärarrum, jag kan se rummet framför mig, och en lärare viskar nästan när hon går igenom eleverna och säger: Och han där, längst fram i mittraden, han ska du inte bry dig om, men herregud vad kan man vänta sig, hans pappa är lastbilschaufför…
sådant Jenny, sådant glömmer man aldrig, det var som att bli barn igen, dragen i håret av den vidrige kristendomsläraren på Kronborgsskolan, han med handskarna på under lektionerna, eller som att se medelklassen på andra sidan gatan, i villaområdet, snörpa på munnen…
ja som sagt, inget filosofiskt svar, men jag blev väckt tillbaka till detta. Tack också för en fantastisk bild, antar att det är dina döttrar – bilden, som du tydligen inte är nöjd med, har både humor och skönhet, jag tycker mycket om den,
nu går jag till barndomslandet och försöker fly in i nattens skuggor, tack för en fin sistaläsning för dagen,
Thomas

Thomas Nydahl

PS: Förlåt ironin, när jag skrev om att jag blivit “stor”, så menade jag helt enkelt “vuxen”, och börjat jobba. Jag gick i skolan i Malmö 1959 och nio år framåt, kom till Kristianstad 1982 och började då bl.a. jobba med olika skrivprojekt i skolorna, bland annat 11-årslandet med olika grundskoleklasser i norra och nordvästra Skåne (som blev bok 1984 eller 1985, utgiven av föreningen Liv i Sverige och Arbetslivscentrum). Det var alltså det jag menade med stor, i motsättning till liten, vilket jag var som grundskoleelev på Lorensborg (började på Pripps direkt efter grundskolan och fick min gymnasieutbildning först 1979-80 på Komvux i Malmö). Nu ska jag sluta.

Göran

Jag blir så otroligt inspirerad av dina bilder och ditt skrivande men just nu vill jag helst åka och slå din gamla fröken!

Andreas Birath

Även den som föddes in i ett radhusområde kan vara döv för socialrealism – och längta efter sagor och det storslagna, det episka.

Björn Östbring

“Det är svårt att förstå den längtan efter kunskap om man alltid haft böcker och kulturarv och till exempel ett litterärt arv omkring sig.”

Det är så sant! Jag kommer alltid minnas den speciella känsla jag bar under de år då plötsligt en helt ny värld hade öppnat sig. (En känsla som jag naturligtvis försöker hålla kvar vid, men jag tror aldrig att den kan bli lika intensiv som då). Min erfarenhet, utifrån vänkretsen, säger mig att människor som är uppvuxna i hem med bibliotek (i någon mening) nog aldrig riktigt kan förstå den känslan, eller de drivkrafter den ger upphov till.

(Detta betyder inte att jag har arbetarklassbakgrund. Bildningsfrågan går inte att rakt av reducera till ekonomisk klass. Min pappa drev ett åkeri, vilket illustrerar denna poäng fint med tanke på Thomas Nydahl och hans far.)

Karin

Well, jag får mest lust att plåta mina barn.
Dina flickor är jättefina!

Jenny Maria

Thomas, då har vi det gemensamt och jag tror att vi människor är mycket känsliga för att bli dömda på förhand, att det förstör oss, det känns så nedrigt att inte ens räknas och känna att man i en situation är underordnad någon som dömer en utifrån de egna fördomarna om ens bakgrund.

Min pappa har berättat detsamma, att barnen som kom från de fattiga hemmen inte räknades i skolan. Det känns som en sådan floskel att säga det men tänk vad både individer och samhälle förlorar på detta.

Och precis som du har jag bland personer inom skolan märkt av samma attityder ännu, även om det finns många lärare som verkligen arbetat mot vanföreställningar. En gång var jag ute på en skola och två lärare satt i lärarrummet, inte gamla, de sa om ett gäng hårt sminkade fjortistjejer, alla med lite trasslig bakgrund ”de ska behandlas som de luder de är”.

Döttrarna hade lite bråttom den dagen och därför inget tålamod – så bilden blev aldrig det den kunnat bli, men tack!

Göran tack! Hon är verkligen ett spöke i min barndom den där lärarinnan. Då trodde jag att det var något fel på mig men sedan jag blivit vuxen tror jag att hon tyckte allt jag representerade var fel. Någon som kom från en okristlig, arbetarklassfamilj och inte hade något att göra i hennes skolhus.

Andreas, där avslöjar du mina egna fördomar, den bilden jag har byggt upp att alla från medelklassen fick bildning och pianolektioner, så är det ju inte alls. Och det har Björn helt rätt i när han skriver, ”Bildningsfrågan går inte att rakt av reducera till ekonomisk klass.” Det är också en läggning som somliga av oss har.

Det är något annat också förutom ekonomi, olika typer av attityder och vilken självkänsla föräldrarna förmår förmedla. Jag inbillar mig att ekonomi och bildning ger självkänsla som man för vidare till sina barn.

Björn, jag minns hur jag läst mig genom barnavdelningen på biblioteket och en dag upptäckte vuxenavdelningen och liksom WOW – ännu mer att läsa, en sådan glädje.

Tack Karin, ja de är fina, du får fota dina. ☺

Tack för alla reaktioner på den här, jag har lärt mig något.

Rävjägarn

Vilken obehaglig erfarenhet av det svenska skolväsendet. Det borde inte vara så, men är det säkert fortfarande. Bilden är vacker och jag tycker mig se att dina döttrar liknar dig (och jag har bara sett dig på bild).

Jag undrar om man någonsin kommer att avskaffa arbetarklassen? Kanske alltförmånga vill ha en grupp som de kan trycka ned. Jag vet inte.

Jag saknar egentlig erfarenhet av arbetarklassen. När jag växte upp var jag mycket för mig själv, det fanns inga andra barn att umgås med i byn och vi tillhörde bondeklassen, jordägare som en gång i tiden hört till de högsta i byn under den period när det fanns ett sågverk som vi styrde. Så var det inte längre, men på något sätt tror jag att det levde kvar. Många av grannarna var arbetarklass, men pensionerade och gamla efter år av fattigdom och arbete i stan (männen). Men det var mest när det kom till sänkta pensioner och tant E dängde näven i bordet så kaffekoppen hoppade på det stabila furubordet som jag förstod att här fanns något annat och att vi inte rikigt var som dem.

Vi var inte förmögna, men det var naturligt att studera vidare och läsning uppmuntrades. Det fansn en stark känsla av att vi bara var en bland generationer i byn och på gården. Vis sparade på gamla ting, de ärvdes generationer emellan. Det är svårt att definiera bondeklassen, det skrivs så sällan om den och vi var helelr inte några stora, förmögna bönder från södra eller mellersta Sverige.

Lutherskt och sparsmakat var det inte hemma hos oss. Min mamma gillade kvalité, men tyckte också om att ha det fint. Finast var guldservisen. Det användes mycket sparsamt. Vårt hem var en blandning av högt och lågt och det var möbler och saker overallt. När du skriver om indianen som lyckas av eldvattnet tänker jag på en text jag la upp på R-n som är ett kort utdrag ur en bok. Här möter vi fru K:
http://www.ravjagarn.se/blogg/bilder/om_en_grannfru.jpg

Sara

Jag har, säkert alldeles för sent, börjat förstå att medelklass också handlar om en inställning. Att som tonårig och ung människa redan veta att vissa jobb inte passar, att man kan fokusera på vad man vill göra. Att kunna välja bort. Det är medelklass för mig. Jag har aldrig tackat nej till arbete förrän nu i 30-årsåldern – och ja, nu är jag medelklass också.

Björn Östbring

Rävjägarn,

Intressant. Nej det skrivs onekligen inte mycket om den gamla bondekassen. Har du någon uppfattning om vart den tog vägen? Jag menar, finns det några typiska yrken eller positioner i samhället som människor med din bakgrund tenderar att hamna i?

Rävjägarn

Jag vet inte. Jag är inte typisk. Bönder är och var ofta hemmansägare, dvs de ägde den mark de odlade. Det skänkte förmodligen en viss trygghet och status. Idag gissar jag att många blivit akademiker av något slag, egna företagare, eller helt vanliga arbetare. Svårt att säga.

Mats L

Känner inte alls igen mig i dina skolerfarenheter och klassfunderingar. Växte upp i en förort till Stockholm där nästa alla bodde i trevånigshus.

AndersB

Intressant och spetsigt skrivet (som det mesta på denna blogg). Inspirerade mig att skriva detta http://billing.wordpress.com/2009/09/09/kulturskymning-i-kungsan/

Jenny Maria

Rävjägarn, ja vi är väl lika, särskilt den där lilla får höra det, men i själva verket är hon långt snyggare.

När det gäller dig och din bakgrund som du ibland skriver om så är jag mycket avundsjuk på den i den där lilla byn, det skulle passa mig mycket bra. Jag hade ändå så mycket låtsaskompisar. Jag känner mig nästan aggressiv av att du har valt att bo i Stockholm, hur kunde du lämna din ursprungsplats?

Jag är rätt så bekant med Västernorrland, trakterna kring Umeå och vet att det var/är mycket religiöst däromkring men din familj var inte religiös?

Som andra påpekat så finns det alltid lager och misär är något för sig, som påverkar mycket och som kan finnas överallt, alltså i alla klasser. Och avsaknad av bildning finns väl också på många platser. Även om jag då inbillar mig att just medelklassen är bildad och att barnen tar musiklektioner.

Rolig text, var hittar du allt?

Sara, jag tror du har förmåga att förstå min kärlek för medelklassen. Jag tänker att man borde äga sitt eget boende och ha ett fast jobb + en attityd. Vi får prata om det. Du har kanske tips. Ledsen att jag glömt bilden på er, ska plocka fram någon endera dagen.

Bra Mats! Det var inte alltid illa för mig i heller, just den här lärarinnan var elak och om någon är det och just den personen har auktoritet över en i flera år så är det dåligt. Även om det känns som om jag börjar komma över det

Utmärkt Anders och tack!

Mats L

Däremot så hade jag en svensklärare i gymnasiet inne i stan som tog av mig glädjen att skriva. Har skrivit om honom på min blogg tidigare. En mycket obehaglig upplevelse som det tog tiotals år att komma över. I Bagarmossens grundskola gick allt i stort sett bra. Mitt självförtroende har nog aldrig varit bättre än det var när jag gick i högstadiet. Det var då jag hade hittat fotografin och var ohejdbar. Tills jag mötte svenskläraren.

Rävjägarn

Nej, särskilt religiöst var det inte. Min mors moster var verksam i något förbund, men annars var det mest socialt betonade kyrkobesök. Varje jul var det samling i byn, det kan man läsa om här: http://www.ravjagarn.se/blogg/2008/12/70-tal-nar-det-lackar-emot-jul/ Att vara verkligt religiös, frireligiös, var nästan lika opassande som att vara ateist. I en by i krokarna, Klöverträsk, sades invånarna vara antingen alkoholister eller pingstvänner.

Umeå – jag reser dit upp imorgon, fast jag åker vidare norrut några mil, till en liten by utanför Robertsfors och stannar där ett par dagar. Jag älskar landet, men skulle nog ha svårt att bo där för jämnan. Jag tycker att jag har det bra som får lite både ock.

Bildning och obildning finns överallt och jag tror att du delvis har rätt att den hör medelklassen till. Inte bara, men till stor del.

MIna böcker hittar jag på Myrorna eller Bokbörsen.se. Den ena boken leder till den andra.

Jenny Maria

Det borde undervisas på lärarutbildningen hur mottagliga barn är för lärares influenser, på både gott och ont.

I vanliga fall kan man hålla sig undan elaka personer men lärare/elev-förhållandet är så sårbart. Det borde på något vis tas med i rekryteringen.

Men nu skriver du Mats, mer än de flesta fotografer.

Karin

Ja, detta med medelklassen är en fråga.

Som jag tolkar din bild av medelklassen Jenny, så är det den medelklass som har rötter i borgerligheten du är ute efter, även om det där kan skifta lite.

Jag har just gått igenom min barndom på något sätt, det blev ett manus som jag hoppas en dag kommer ut nånstans. I alla fall, var rötterna fanns, i mitt fall dels i borgerlighet, dels i arbetar/hantverkarfamilj präglar inställningen sen. Men arbetar7hantverkardelen av min familj, det vill säga min pappa gjorde väl vad som kallas klassresa uppåt och blev lärare. Mamma som kom från en borgerlig miljö gjorde den snarare snett nedåt, även om hon utbildade sig till apotekare. Båda växte upp i Stockholm.

Medelklass var de dock i allra högsta grad, båda två, var och en på sitt sätt.

Och min erfarenhet från grundskolan var tvärtom mot din. Det var jag som satte lärarna på plats. De kom nyutbildade och unga från svenska småstäder till förorten Bollmora och jag kunde mer än de om rätt mycket.
Lite konstigt vid närmare eftertanke.
Kanske en erfarenhet jag inte delar med någon?

Men inte en chans att de kunde sätta sig på mig. Tvärtom.

Jenny Maria

Spännande Karin. Ja det är det eller så tänker jag möjligen på intellektuell medelklass, alltså läkare, journalister, akademiker, tjänstemän, lärare och så…

Jag hade inget språk för kunskap som barn. Trots att jag var nästintill autistisk när det gällde somliga ämnen, jag läste mycket historia och poesi i mellanstadiet så förknippade jag aldrig det med kunskap. Utan jag trodde det var ett problem att jag ägnade mig åt det.

Jag kan bara avundas den självkänslan, jag var duktig i skolan men ständigt skamsen. Till exempel spelade jag ibland dum, svarade fel på frågor för att bli mer populär, det är inte helt ovanligt som jag förstått det.

”Men inte en chans att de kunde sätta sig på mig.” Imponerande, jag visste från tidigt att min enda chans om någon vuxen försökte komma åt mig var att fly.

Karin

Jo, det du säger stämmer, även om de du räknar upp ofta hade någon sorts borgerlig bakgrund, inbillar jag mig, fast inte alltid förstås.

Ja, min barndom var nog lite märklig på så sätt, bakvänd, liksom. Mest beroende på de unga, osäkra och oerfarna lärarna jag hade antagligen. De kom från en mindre utpräglat intellektuell miljö än jag, antar jag.
Och redan i mellanstadiet så var rollerna ofta ombytta.
Men det här beror också på förortens struktur, på det alldeles nya samhället där ingen hade rötter, alla var unga och nyinflyttade. Helt rubbat, när man tänker på det i efterhand.

Sånt spelar nog också roll. Fast din erfarenhet är nog, som du säger, inte så ovanlig. Och den förort jag växte upp i tror jag var en sorts samhällets svar på den sortens erfarenhet du har.
Det var ju det man ville få bort? Förtrycket från överklass och kyrka och vad det nu var? Blanda kortleken och ge igen, liksom.

Sen kan man ju fråga sig vart detta leder oss. Hur viktiga är de här minnena och erfarenheterna för den man sen blir. Jag har svårt att tro att de skulle vara avgörande, men visst, de har säkert en viss betydelse. Hur stor?

När jag gick på arkitektlinjen på KTH fanns det en rätt stor grupp som jag skulle kalla medelklass, men i någon sorts negativ bemärkelse. Uteslutande, petig med prylar, lite inskränkt på sitt sätt. Såg bara med oförstående blickar på dem som inte var som de.
Den gruppen tror jag är vad de som är arga på medelklassen ser framför sig.
Och den vill man ju inte tillhöra heller.
Så vad är då medelklassen?

Jag läste en rätt ny bok om överklassen för något år sen, den sa inte så mycket men en sak var lite intressant. Gamla överklassare menade att det kunde gå på en generation att ta sig in i överklassen – om man gjorde rätt. Faktiskt en majoritet av dem sa så.
Där kan man undra, är medelklassen lika “generös”?

Och för övrigt är det nästan något man bestämmer själv idag, vilken samhällsgrupp man tillhör. Vill du tillhöra medelklassen så gör du det. I annat fall kanske det blir svårare, för av yrkesval etc verkar det ju vara så…

Jenny Maria

”Helt rubbat, när man tänker på det i efterhand.” Ja faktiskt, jag känner igen det. Det blev en märklig historielöshet också i det höghusområde där jag först bodde. Jag kände mig ofta helt oförankrad där, det fanns ju inte heller några vuxna ute, utan bara barn som drog omkring i gäng.

Jag tror inte miljonprogramsarkitekturen var/är bra för barn. De vuxna högt uppe i husen utan att kunna se eller höra barnen.

”Uteslutande, petig med prylar, lite inskränkt på sitt sätt.” När du skriver så tänker jag lite på amerikansk eller engelsk medelklass där personer kan vara mycket bortskämda. Och det är det för att de tycker att ett blaserat sätt tyder på att man är en fin person. Man fortsätter visa sig kräsen hela livet för att man tror att det visar på världsvana. Men svensk medelklass är väl inte så generellt?

Tror du? Jag vet inte riktigt, jag vet inte vilken klass jag tillhör numera men det känns inte som om jag är medelklass. Men, nåja, det jag ville förmedla är att det skulle kännas trevligt att vara medelklass.

Överklass däremot känns skrämmande, jag förknippar den klassen med dekadens, stekare och total oduglighet. Det är såklart mina fördomar men det värsta jag kan tänka mig är att leva ett liv som inskränkt.

Det är alltid intressant att läsa dig Karin, inte minst för ditt utlandsperspektiv.

Claes

Hur man tar sig in i medelklassen? Det beror på definitionen, är det ett yrke, en inkomst eller en mentalitet?

Själv är jag född in i medelklassen, i vart fall materiellt sett och beaktat mina föräldrars yrken. Bildningsmässigt? Tveksamt, den fick jag ordna själv, men naturligtvis uppmuntrades den, och var väl egentligen ett krav. Däremot var mina föräldrar kloka nog att inte styra riktningen. Min far accepterade inte att jag ville ta ett sabbatsår efter nian (jag ville jobba i skogen) men när jag avbröt en högskoleutbildning efter tre år för att börja en annan accepterade han det.

Nu hade jag tänkt hänvisa till en bok som jag känner till, jag har fått den i detalj refererad för mig, men jag vet inte vad den heter. Den är skriven av en kvinna och beskriver mentaliteten hos arbetar-, medel- och överklass, där medelklassen är alltså borgerligheten. Enligt henne går ränderna inte riktigt ur, så oavsett det materiella välståndet så blir man vid sin klass. Jaha, så var det med det. Om hon nu har rätt, men när jag och bokens läsare jämförde våra familjer och familjer vi känner så stämde det rätt bra. Personer med arbetarklassbakgrund men som flyttat till medelklassvälstånd behöll de signum bokens författare gav arbetarklassen o.s.v. Som Karin skrev, på en generation går det nog, men det betyder ju att man själv inte byter klass.

Annars är väl medelklassen rätt trist? Du beskriver själv Jenny Maria det som ”pengar till räkningar varje månad, komma hem klockan fem, parmiddagar, sommarsemester, lediga helger”. Tryggt och förstås avundsvärt om man inte har det. Men det är rätt lite jävlar anamma och dramatik, såvida inte tillvaron är hotad, och som medelklassing har man ju ändå rätt mycket att förlora. Men arbetarklassen och överklassen tycker jag är betydligt mer spännande att berätta om och få berättad för sig.

Men varför hånar vuxna barn för sin sociala tillhörighet? Varför orkar någon bry sig om att göra det? Vilken jävla revanschlystnad det måste väcka hos barnet!

Göran

Det är märkligt. Jag har aldrig funderat över klasstillhörigheter tills för ett par år sedan då en vän uttryckte det svåra med att vara arbetarklass bland medelklass och överklass. Jag har alltid sett till individen och inte brytt mig så mycket om epitet, men nu när jag funderat ett tag måste jag säga att det är inte så mycket att längta efter, det där med medleklassen. Det är mest ganska fegt tycker jag. Man skall vakta på sig och sitt. Inte gapa över för mycket eller skrävla men minsann inte låta sig bli sutten på heller.

Överklass i min mening kan man inte bli. Det handlar om att födas till något. In i en familj/släkt. Att “lyckas” materiellt ger en inte automatiskt kortet till överklassen, man kan få vara med och leka men det är en annan sak.

Ibland kan jag tycka att vi svenskar borde hylla individualismen lite mer. Låta folk bestämma själva och ge varandra lite svängrum utan att vara framme med etiketter, stämplar och fördömande omdömen på en gång. Då tror jag samtalen kan vi mer spännande över gränser, kors och tvärs. Jag menar dock inte att vi behöver bli mer som i USA, deras alternativ är inget att sträva efter.

Jenny Maria

Claes, ledsen att jag är sen att svara. Det blir så ibland.

Är det Anneli Jordahl du tänker på? Som skrivit boken alltså, hon skriver om klass. Jag har aldrig läst henne men har alltid velat.

Ja medelklassen kan säkert vara trist, tristhet är kanske jämnt spridd, men också i somliga avseenden lugn, om jag tänker på den goda medelklassen. Vilken den nu är så föreställer jag mig den som bildad, att det ges utrymme för kreativitet och att det inte finns penganöd utan ekonomiskt utrymme vilket ger möjligheter.

Kanske är ytterligheter alltid enklare att göra berättelser av, eller kanske inte. Det verkar som att många berättare föds ur utanförskap eller möjligen underläge. Inbillar jag mig?

”revanschlystnad” är spännande. Saken är den att jag tror att när vi blir illa behandlade, utsatta för en övermakt som behandlar oss orättvist så blir något skevt, som något nedärvt i oss kräver vedergällning. Problemet är att den som gjort illa ibland inte gör det utifrån något personligt. Den fröken som var elak mot mig var det mot alla som kom från min bakgrund, var annorlunda, eller hade en annan religion, vilket var få personer just där och då. Medan ett barn upplever det som personligt riktat mot sig. I hennes fall var det alltså en banal, vanemässig, reflektivt nedlåtande. Vad jag nu ville ha sagt med den klassificeringen.

Men revanschlystnad… , jag vet inte var jag själv står i förhållande till det fenomenet. Har du sådana känslor Claes, har alla det?

Jenny Maria

Göran,

nä förhastad kategorisering av människor är av ondo. Jag läste att den typen av förhörsledare som är mest framgångsrika gör sina bedömningar sent i ett samtal. De lyckas hålla de egna fördomarna borta och är bättre att lyssna och se vad som faktiskt hände snarare än vad de tror hände.

Göran, har du läst boken ”Är svensken människa”. Jag började precis på den efter att min granne lånat mig den. Den är mycket bra. En av författarnas teser är att svensken är individualistisk fast inte på så positivt vis. Jag känner mycket igen mig i beskrivningarna i den där boken.

Claes

Nej, jag har ingen revanschlystnad, jag saknar den genen. Tänkte jag först, men sedan; klart jag har! Alla har det menar jag, bara man trycker på den rätta knappen. En del ger utlopp för det, andra knyter näven i fickan, och då utvecklas det nog till bitterhet när man summerar i efterhand. Du vet, bättre lyss till bågen som brast.

Vuxna som systematiskt är elaka mot barn, kan det inte vara en slags felriktad revanschlystnad?

Jenny Maria

Precis, det är en tunnlinje mellan revansch och bitterhet. Det är väl därför så många låter saker och ting bero, möjligen klokt.

“Vuxna som systematiskt är elaka mot barn, kan det inte vara en slags felriktad revanschlystnad?”

Jo, säkert, annars tror jag de är just elaka, eftersom barn inte kan försvara sig kan man vara elak i lugn och ro. Tur att de inte är i majoritet.