Sist vi var i Övik insisterade jag med att ta den här bilden för jag missade det innan vi flyttade, vilket har förargat mig. Jag brukade promenera och klättra uppe på Varvsberget där vi bodde, särskilt sista tiden innan jag födde min son. Jag kände mig som ett slags mycket starkt hondjur och det var jag också. Det finns en stockholmsgata där, en lång bit ursten lagd i dagern. Jag brukade sitta invid den och meditera, prata med sonen i magen som vore jag en new-age-person. Norrlandshösten var ljuv det året. Jag var alltid helt ensam på den delen av berget som förresten låg i lä för vinden, det var stilla som om vore det inomhus och skogen var trolsk. Vi sitter där jag brukade sitta.
Karin
13. September 2009 at 18:32(Nordisk/Skogs-) madonna med något storvuxet barn?
Jenny Maria
13. September 2009 at 18:35Fint! Vet du att jag tänkte ta honom som baby och fota oss vid platsen men han hann fylla nästa 8 år innan det blev av.
Hmmm…, har jag egentligen några riktiga Madonnabilder med mig själv och barnen då de var bebisar?
Karin
13. September 2009 at 19:34Jag älskar madonnor med barnet, det enda som egentligen slår dem i mina ögon är pieta-er (hur det nu heter i plural) och det får man ju hoppas att man slipper.
Men hur Maria (i bild) liksom inramar sonens liv. Hon håller honom i sina armar då han är spädbarn, liksom hon gör då han är en alldeles för stor och åbäkig (död) man.
Jag tänker att det är en sann bild för så otroligt många kvinnor. Krig etc.
Och så tänker jag att det är en bild vi reproducerar utan att egentligen vara medvetna om det. Har tagit urfina bilder på mina pojkar i armarna på deras stora kusiner, som var i tonåren. Som Maria.
Kolla dina arkiv?
Jenny Maria
13. September 2009 at 20:07Jag älskar Madonnabilder och pietà är så vackert. Jag tänkte en gång att Michelangelos pietà är det enda som kan få mig att tro på bibelns Gud.
Det finns mycket kritik från olika håll att använda den typen av klichéer inom foto, men klichéer är oftast något mer än just klichéer och jag håller inte med om sådan generell kritik och som du skriver så varieras alltid bilden.
Alla mödrar och fäder som hållit i eller sökt efter sina döda barn, det är inte konstigt att det blir en mäktig metafor inom alla konstnärliga genrer.
Problemet är ju att jag oftast är fotografen men några finns det säkert i arkiven.
Nattens bibliotek
13. September 2009 at 20:10Oh, vilken bild. Att naturen är så kraftfull!
Jenny Maria
13. September 2009 at 20:18Tack Siri,
Skärpan ligger precis bakom oss, det var min dotter som tryckte av och det är inte alltid så lätt. Så det är naturens bild – eftersom skärpan ligger där.
Thomas Nydahl
13. September 2009 at 22:01Ikväll har jag suttit och arbetat med material om vuxnas övergrepp på barn, utifrån det som nu skrivs om en 12-årig flicka i Jemen som dog i barnsäng. Det har vänt sig i magen mer än en gång när jag gjort det. Efter det går jag för att kika hos dig, och får se denna bild. Det är ren magi! Tänker på mina egna barn, som ju är vuxna, ja snart medelålders två av dem, och hur i sin tur deras barn, mina barnbarn, kan finnas så hos oss, när vi är ute i naturen, oftast vid havet eller vid någon sjö. Jag vet inte vad det är som är mest gripande i denna bild, men det är förmodligen den kombination som uppstår i det ömsinta mötet mellan mor och son – å ena sidan – och den mossbevuxna urskogen å den andra.
I ett av dina svar till Karin säger du att problemet ofta är att det är du själv som är fotografen. Det får mig att bara vilja ställa en naiv fråga: om du själv finns med på en bild, som här, är det då du som gjort förarbetet till den som ska trycka av?
Jag har arbetat med många fotografer, från 1980-talsböckerna jag gjorde med Carsten Hill, fram till de böcker jag gjort från bl.a. Lissabon med den japanske fotografen Hideo Matsumoto, och alltid känt mig så fattig med mina ord bredvid. Bilden är fortfarande det magiska förhållningssättet – resultatet är det.
Rävjägarn
13. September 2009 at 22:19Det var vackert det där! Jag är i Västerbotten och har ett skakigt internet så jag fattar mig kort.
Mats L
13. September 2009 at 23:07En del av bildens laddning kommer av att barnet är lite för stort. Och en annan av den lite trollska naturen. Fin bild!
Jenny Maria
14. September 2009 at 09:04Jag såg det Thomas, det är outhärdligt och sker hela tiden. Ett samhälle som skadar sina barn, till exempel genom att gifta bort dem och tvinga dem att leva som vuxna, skadar också sig själva. Jemen kommer aldrig att resa sig ur fattigdom om de håller fast vid sådana vanor. Mellanmänsklig respekt och tillväxt hör ihop och inte minst därför borde omvärlden kraftigare fördöma sådant. Är det för en bok?
Jag läste om vilken barnrikedom du lever i. Vilken välsignelse! Om det finns en sak som skulle kunna förbättra vår värld så är det att vi behandlar barn med kärlek och respekt.
Oftast använder jag stativ när jag själv är med, vilket jag sällan är, men här var det min 12-åriga dotter som tryckte av. Och jag gjorde alla inställningar först. Jag över eller underexponerar alltid.
Fotografi är magi men det är väl litteratur också? Fast bilden är så direkt. Jag tror Leonardo da Vinci hade något resonemang om att ögat var det mest gudomliga av sinnena och det var därför vi påverkades så omedelbart av bild.
I Sune Jonsson land Rävjägarn? Det måste vara underbart där nu. AVUNDSJUK.
Du har rätt Mats, vet du att jag inte insåg det, att han är så stor. Han ska fylla åtta, jag tycker han är liten, jag kallar honom fortfarande för bäbisen.
Thomas Nydahl
14. September 2009 at 12:17Ja, det är för en bok. Jag har ett större arbete minst ett år framför mig, med en bok som bland annat kommer att handla om islams inflytande i Europa, men framför allt om den process som förvandlat kontinenten från 1950-talet och framåt, där industristäder blev arbetslöshets- och misärstäder, och där gamla näringar (kolgruveindustrin och den tunga metallindustrin) försvann. Allt detta sker med Black Country (West Midlands) som utgångspunkt.
Jag tror att det är barnbarnen som räddar mig. Deras leenden, entusiasm, lekfullhet, livsbejakelse. Hela sommaren har jag umgåtts med dem, på olika utflykter. Dessvärre har ett av mina barnbarn, Alfons, dött av cancer och det är en stor smärta för oss. Alla hans syskon och kusiner vårdar hans minne ömt, och hans grav i Västra Vram är ofta en samlingsplats.
Tack för det du berättade om fotograferandet.
Mats L
14. September 2009 at 21:14Hehe, ja det ser ut som att du vill att han ska vara mindre än vad han är och vill.
Rävjägarn
14. September 2009 at 21:27Ja, i Sune Jonssons land var det jag var och hans bilder tycker jag mycket om. Särskilt bilden på det gamla paret där hustrun står bredvid sin man och håller hans hand i sin.
Bilden ovan och “Jag heter Jenny och gillar det sköna” är barn av samma slags romantik kan jag tycka. Och de är mycket bra.
Nu är mina egna alster från resan på plats, polaroidblå, färgen som snart inte finns.
Jenny Maria
15. September 2009 at 08:15Jag beklagar din och er sorg Thomas. Det ska bara inte vara så, när det gäller barn är det inte endast saknaden utan något djupt inom oss som drabbas när barn dör. Det är bara fel ordning.
Det låter intressant. Jag ska hålla utkik efter boken när den kommer.
Jag hoppas på det, att jag ska få vara nära barn hela livet, det är nyttigt åtminstone för mig.
Så är det Mats!
Rävjägarn, Jonssons bilder är pragmatisk magi.
Dina bilder har en annan typ av romantik, gillar det blå.
sara b
18. September 2009 at 20:34ögonfröjd
Stina
20. September 2009 at 15:56Oj vad fint! Jag var på ett liknande favvoberg i Norrland idag, grillade pinnbröd och skrämde bort älgjägare.
Vajjert.
Jenny Maria
21. September 2009 at 08:41Stina, min favvokonstnär! Pinnbröd, ja det är grejer det. Vilket berg?
Stina
22. September 2009 at 10:33Hattberget, heh, ingen hittar dit, man måste gå rakt in i skogen från ingenstans och gå lite hit och dit och så är det plötsligt ett litet hus och utsikt över kalixälven. Hann äta ett halvt pinnbröd innan stormen kom och grillen blåste bort, men det var värt det.
Stora kramen
Stina
Jenny Maria
22. September 2009 at 14:22Åh Kalixälven, det är något jag kan romantisera kring.
Kramis
Tweets that mention http://jennymaria.com/?p=891%3Futm_source%3Dpingback -- Topsy.com
22. June 2010 at 12:15[...] This post was mentioned on Twitter by . said: [...]