Sfären

Stilla din häftiga själ

The Lines of My Hand kan vara den bästa fotoboken i förhållande till att ha det sämsta omslaget, alltså den fotoboken med mest diskrepans mellan fantastiskt innehåll och besynnerlig omslagsbild. Det är karakteristiskt för Robert Frank att ordna det så, han bjuder alltid med armbågen. Det är Franks bok, en fotografisk självbiografi, och den är sorglig, åtminstone för mig som känner till hans liv.

Franks samling bilder från London är enastående. Som den ovan. När han tog den var det blott en vardaglig scen från Londons affärsdistrikt, nu är den magi – nu är den vad jag kallar konst. Jag har haft en essä i huvudet om det där länge, hur fotografi vars första prioritet är dokumentation uppfattas alltmer ha konstnärliga värden då tid förflyter. För tid är en kvalitet som intresserar oss särskilt. Några av oss är besatta av den som om den har ett värde i sig, som om den erbjuder svar på frågor vi inte ens riktigt vet vilka de är.

Bilden är fin – ljus, komposition, Londons smog, mannens höga hatt och glasögon, rörelsen, kappklädda ryggar, husen som flankerar och begränsar, och utrymmet ovan människorna. På negativkartan finns säkert bilder utan ovanförutrymme och negativ med ytterligare eller mindre utrymme, utrymmet är prövat och det syns. Tid är som ett ägg som knäcks över hela anrättningen och den förhöjer värdet för vart år som går.

Unga människor ska inte fråga mig om karriärsråd. Det gör de inte heller, men jag skulle ha sagt; jag tycker du ska bli fotograf.

Det var inte den bilden jag var ute efter när jag lånade boken. Det finns ett annat fotografi som föreställer Franks förra hustru Mary där hon precis ska amma deras nyfödde son – det är ett av de vackraste fotografier jag känner till. Mary Frank på en säng med handen om barnets, lille Pablos, huvud. Två katter äter på golvet nedanför och ett ljus faller från ett fönster över hennes ögon och panna. Jag ska skriva ett brev till Mary Frank. Hon är gammal nu, jag har fått tag på hennes gallerist som vänligt nog vill förmedla brevet. Undrar om hon minns tillfället då bilden togs och i så fall vad hon tänkte. Det var det jag tänkte fråga henne om, förmodligen svarar hon inte men det är värt ett försök.

Jag var drogad igår – på våt asfalt, elektriskt ljus, skymning, höstlöv och blåst. Drabbar detta fenomen också er andra? Mina sinnesupplevelser förhöjs då och då av någon särskild kombination av omständigheter. Allt förefaller vara märkligt, enastående och jag upplever en stark känsla av närvaro. Människorna är snygga som vampyrer och jag föreställer mig att de lever dramatiska liv och arbetar som till exempel tjänstemän på Kafkaliknande kontor eller på något arkiv där en massa erotiska relationsdramer utspelar sig. Romantiseringsivern under detta tillstånd vet inga gränser.

Då det börjar klinga av känner jag abstinens och tänker ibland på Stig Dagerman. Jag hörde ett radioprogram om att det var hans rädsla för att förlora förmågan att vara i ett visst tillstånd, ett slags kreativt rum, som gjorde att han tog livet av sig. Jag vet inte om det stämmer, jag skulle kunna kontrollera uppgiften men jag vill inte. Hursomhelst, jag förstår honom i så fall, jag är livrädd för att förlora den där förhöjda känslan. Tidigare trodde jag att alla upplevde det men numera begriper jag att det är en särskild välsignelse och inte allom givet.

tjingtjing

THERE ARE 8 COMMENTS ON “Sfären”

Lilla Blå

2. October 2009 at 08:06

Aj, vad du skriver bra! Och det förhöjda tillståndet… oh ja. En bitterljuv drog och berusande nåd.

Rävjägarn

2. October 2009 at 10:27

Den är sjukligt vacker! jag kan inte riktigt förstå att det är en dokumentär bild, men som du säger, tid ändrar allt. Tiden är överhuvudtaget bland det mest intressanta som finns. Och man kan inte påverka den.

Hösten är fantastisk. Jag hade tänkt gå ut igår och ta en bild, men vädret var inte det rätta här uppe och höstlöven för få. Jag vill stå där under en gatlyckta i min rock, svagt ljus och många löv.

emma

2. October 2009 at 18:48

jag upplever likanande händelser. Jag blev undersökt som barn för 27 år sedan och fick diagnos , synestesi./emma

Mats L

2. October 2009 at 22:57

Det där tillståndet kommer till mig ibland och då oftast i skärgården. Den dåliga sommaren år 00 hade jag en period på sex dagar i en ytterskärgård. De enda fina dagarna på hela sommaren. Rodde omkring och landsteg på många öar i ett märkligt rus. Jag tog 100 bilder om dagen och kände inga begränsningar om vad jag kunde åstadkomma. Kände mig suveränt skicklig, ja rent av mästerlig. Började undra lite om jag höll på att bli tokig. Ibland så tänkte jag att bilderna jag tog säkert skulle komma att visa sig vara dåliga. Men det var dom inte, det var den bästa skapande period jag dittills hade haft. Den perioden blev som ett genombrott för mitt fotograferande. Det var som om jag hade passerat en gräns. Kommit upp på en ny nivå.

Ditt tillstånd, kommer det till dig så du skriver?

Försöker att stjäla din kattunge genom något trolleri, men det funkar inte. Inte än. Det är meningen att den liksom ska hoppa ut ur skärmen.

Och visst är Franks bild fin…

sara b

3. October 2009 at 13:38

ddet var länge sedan jag var där nu. i det tillståndet. sorgligt men också skönt.

Jenny Maria

4. October 2009 at 09:38

Tack Lilla Blå, det är en nåd!

Rävjägarn, när jag skrev ”För tid är en kvalitet som intresserar oss särskilt.” – tänkte jag på dig. Och tiden är sannerligen en värdig fiende som både förstör och gör livet värt att leva.

Frank har många bilder som är bedövande vackra men som om det är ett misstag. Som människor som har sångröst men inte riktigt vet vad de ska göra med den, det finns någon tveksamhet som är väldigt fin.

Vädret här är utmärkt för foto nu, blåsigt, ljuset är jämt, det gråa utsmetat. Jag gillar bara jämt ljus när det är superjämt.

Jag har ännu inte lyckats ta de perfekta höstbilderna, de som har glittrig asfalt, virvlande löv, män och kvinnor som stretar och paraplyer, helst i skymning. Du kan väl ta dem? :)

Åh Emma, jag hade gärna velat ha synestesi men tror inte jag har det. Däremot andra märkliga hjärnåkommor. Det naturliga urvalet har försett somliga av oss med för stora frontallober eller nåt (?) Men du menar att du kopplar samman din synestesi också med den här typen av upplevelser?

Mats, du beskriver väl den där känslan av flow? Tillfredsställelsen känner jag igen men endast ytterst sällan upplever jag den. Men det är när det jag fotograferat på något vis liknar den vision jag har av vad jag vill åstadkomma. Var det bilder du tog inom något särskilt projekt eller?

Aldrig när jag skriver, att skriva är en plåga. Jag har en grundkänsla av att ”det här kommer aldrig att gå”, att jag inte kommer att kunna göra ämnet, texten eller mig själv rättvisa, det är mycket smärtsamt men jag har lärt mig att skriva trots detta.

Den där lilla kattungen, hon är den busigaste, gosigaste lilla katt vi haft. Om någon är mottaglig för trolleri är det hon men akta dig, hon vill gå på allt; kameror, datorer, skrivare, bilder, papper…

Sara, varför tror du det har blivit så?

Mats L

8. October 2009 at 01:11

Jag påtar bara mest skärgården för att jag är så förälskad i den. Kanske hela den är mitt projekt. Under starten på fotograferingar kan jag känna en plåga ett motstånd där jag tycker att allt ser i princip ointressant och trist ut. Men hur det går till att hitta en liten öppning, en tråd att följa som får hela processen att starta vet jag ej. Rätt var det är så händer det. Då kommer jag säkert in i något som liknar flow. Kan vara att jag får igång den kännande högra hjärnhalvan, och kopplar ur den logiska tänkande vänstra delen?

Jag hade världens bästa katt en gång. Den var så där tigerrödrandig och hette Musse. Den hade följt efter mig från bussen och lyckades flytta in hos mig när jag åkte iväg nästa dag. När jag kom hem senare på kvällen så var den inne i huset till min stora förvåning.

Gustav

9. October 2009 at 08:27

Höstkänslor, en bra tid på året. Våt asfalt i städer funkar också sommarnätter.

Intressant resonemang kring det här med tid, det dokumentära och det konstnärliga; tid och det förflutna är en poäng med fotografiet, denna tidskapsel i tillvaron.

COMMENT ON THIS POST