Min sympati för allt och alla som anstränger sig för att fiktionalisera livet och ordna det till en vacker och gripande berättelse inom någon av konstens genrer är oändlig. Säkert är det därför jag är svag för kitsch, retrogardister och klassiskt måleri och möjligen är det den kvalitet jag ibland saknar hos modernism och postmodernism.
Arkitekten Le Corbusiers motto att huset är en maskin att bo i tycks mig så tråkig att det borde lagstiftas mot byggandet av hus-maskiner. Och Derridas idéer om dekonstruktion som postmodernismen sög åt sig som om det var den sista näringen på jorden är i bästa fall meningslös och i värsta fall destruktiv. Derrida påpekade dessutom mot slutet av sitt liv att dekonstruktion inte var tänkt att tillämpas på arkitektur [sic]. Upplösning i sig har inget eget värde även om det kan vara värdefullt i samband med ett omformulerande. Jag imponeras alltid mer av ett skickligt sammanfogande än ett isärplockande.
Konst är onödigt ur flera perspektiv men den förmår en massa särskilda saker som att visa människan att hon är gudomlig, ge tröst och dessutom kommunicera om vilka människor är, vad de vill, deras syften, avsikter och eventuella dolda agendor. Det sista är bra att syssla med om vi nu ändå helt godtyckligt råkar vara utplacerade på det här klotet som far genom universum med en svindlande fart.
Och även om den sällan är det så kan konst vara sublim – det sublima är en av de sympatiska drogerna som erbjuds i den här livsvärlden. Det är så attraktivt och jag kan inte sluta fundera över varför. Jag skulle kunna forska i det sublima ett helt liv utan att komma fram till något och ändå känna mig nöjd bara över att ha tänkt på det.
Jag reste till Norge, här finns lite bilder. Det var svårt att sitta snyggt i soffan, min rumpa sjönk ner i förhållande till benen. Vi diskuterade Odd Nerdrum och kitsch, de andra var långt mer intressanta än jag själv men alla var nyfikna och ville gärna höra om den debatt vi haft i Sverige under sommaren. Det var trevligt och jag träffade sympatiska individer. Nåja, jag skrev om det i HD och vill gärna skriva mer om det.
När jag reser bort känns det som att min potential att göra något helt oväntat ökar, som att äta kött, dricka mängder av sprit eller hångla med tjejer – helt otippade gärningar, som om min personlighet består enbart av den kontext jag vistas i. På tåget till Kongsberg talade jag med en rivig dam i 70-års åldern, hon reste i sällskap med en gitarr och en jättelik blomsterkvast. Vi kom att prata om Nerdrum som hon menade var oseriös – ett stort barn. För henne var seriös konst det jag kallar New Age-konst (!). Hon målade själv energier och rörelse och berättade om en god vän till henne, en vedisk konstnär som mordhotats av konstetablissemanget (?). Han hade målat en tavla, bundit fast den i heliumballonger och låtit den segla iväg som ett offer till muserna. Vidare sysslade hon med auraläsningar, hon sa det inte rent ut men det verkade finnas ett och annat att önska gällande min egen aura.
I Norge blev jag varse att jag av somliga uppfattas som modig för att jag saluför en annan åsikt än den gängse i konstdebatten som fanns under sommaren. Det är trevligt om folk tror det, tyvärr är det inte sant, jag råkar bara vara av en annan åsikt. Att omfamna kitsch eller figurativt måleri är möjligen ovanligt bland konstkritiker och uppenbarligen provocerande för somliga men inte på det hela taget.
Rävjägarn
28. October 2009 at 11:54Nå, även om du bara råkar vara av en annan åsikt, så är det helt förträffligt att du också talar om det.
“eventuella dolda agendor”, där fick man något att tänka på. Jag har tänkt i de banorna och skall nu änka lite mer, jag har ju tid just nu.
Solen skiner här och jag beger mig ut med kameran.
Ivar
28. October 2009 at 13:18Gillade verkligen det du skrev i HD. Växte själv upp med mycket kitsch i och med att jag slukade allt som hade med Tolkien att göra som ung tonåring. Naturromantiska målningar och Gandalfporträtt av konstnärer (får man säga det då alltså?) som Alan Lee och John Howe. De formgav även det mesta till LOTR-filmerna (Nördsidospår).
Håkan
28. October 2009 at 16:42… men vad menar du med modernismens klass- och kvinnoförakt (i HD-artikeln)? Modernismen omfattade så många riktningar att det utan ansträngning går att utmåla den som befriande eller föraktfull beroende på vad man vill. Alla som vill kritisera den kan plocka ihop sin egen modernism utifrån väl valda delar och säga “sådan var modernismen”, som Göran Palm gjorde i sin bok häromåret.
rekommendationer « Thereses dagbok
28. October 2009 at 18:54[...] det till en vacker och gripande berättelse inom någon av konstens genrer är oändlig” hos Jenny Maria. Och över detta blogginlägg om Per Hagmans Pool , och särskilt över meningar som [...]
Jenny Maria
28. October 2009 at 21:28Gustav, den engelske konstkritikern (bland annat konstkritiker) John Ruskin menade att människan sällan är ärlig i sina direkta ord, ”sannast” information kan fås via betraktelse och analys av till exempel konst.
Vad är det för propaganda du för ut med dina bilder? ”Alla måste resa till Västerbotten för att dricka kaffe ur små koppar”
_____________
Tack Ivar, jag gillar det du skriver allt som oftast ☺
Jag tycker att alvernas arkitektur, inte skogsalvernas utan de andra, som beskrivs i böckerna och gestaltas i filmen är den snyggaste typen av arkitektur. Jag begriper inte varför det inte byggs mer i alv-stil. Det verkar säkert oseriöst men ibland tänker jag att de kunde ha några scenografer på arkitektkontoren.
Rävjägarn
28. October 2009 at 21:45Ja, men är det då inte märkligt att folk envisas med att ställa idiotiska frågor, när det bra mycket bättre att bara samtala med människor. Det brukar säga mer om en person än standardiserade frågor ar förmågan att locka fram.
Jag propagerar icke! Jag talar bara om vad jag gör, så får folk göra vad de finner lämpligast (te.x. köpa en stor latte med äcklig megabulle därtill).
I ärlighetens namn propagerar jag inte så mycket, men jag är bra på att berätta vad ag gör, ej sällan på ett intresseväckande sätt. Och då blir det väl lätt propaganda. Jag ock Goebbels liksom.
Ivar
28. October 2009 at 21:46JennyMaria:
Mer alvarkitektur! För Sverige, i eller utan tiden. Tycker det är passande att Vattnadal kallas för “det sista hemtrevliga huset” i böckerna. Säger en del om hur väl de lyckats
. Det onda ögat som bevakar allt och alla får representera Le Corbusier och tråkmodernism.
Jenny Maria
28. October 2009 at 23:01Gustav, megabulle och latte, det är ociviliserat… Men, men mot dumheten kämpar även gudarna förgäves.
______________________________
Ivar, Tänk om man fick höra det om Slussen eller något annat jätteprojekt “ja vårt förslag är ritat i alvarkitektur”
I senaste World of Interiors (eller kanske har det kommit ett nytt nummer) finns en riktigt snygg modernist. Ja inte själva modernisten då, men hans design och arkitektur, påminner en del om Frank Lloyd Wright.
Ivar
28. October 2009 at 23:12Haha! Hade kunnat vara ett roligt 1 April-skämt om inte annat. Även om jag hade gått på det i rent önsketänkande.
Jenny Maria
29. October 2009 at 00:13Håkan, du kommer inte att nöja dig med mitt svar, jag har vid annat tillfälle tänkt skriva mer om modernism och dess förakt, utveckla mina argument och se om de håller. Jag är inte säker.
Såklart har du rätt, klass och köns-förakt finns lite varstans. Eftersom varje –ism består av individer och bland dessa finns olika känslor. Men jag menar att modernismen i vissa avseenden är en backlash mot kvinnors och underklassens ökade makt under 1900-talet, den estetik kvinnor och arbetarklass representerar har institutionerna försökt alienera.
Futurister, dadaister och somliga modernister skrev öppet att de bekämpade kvinnan och var emot det feminina.
Kvinnor fick rösträtt år 1921, efter det blev formspråket alltmer manligt, och god bildad smak tog alltmer avstånd från ornament, mjukt formspråk, färg och utsmyckningar.
Det som irriterar mig är att medan 1800-talets nakna kvinnostatyer har kritiserats för att vara förtryckande har det modernistiska formspråket ansetts vara till sin natur mer jämlikt och fritt medan det i själva verket är mer utestängande än till exempel romantiken.
Jag menar inte därför att modernism är generellt förtryckande eller är det av nödvändighet, bara att samhällsstämningarna syns i konst och byggnadskonst och i definitionerna om den bästa smaken. Även om saker och ting nu är annorlunda så lever dessa estetiska regler som vill nedvärdera somligas smak kvar.
Håkan
29. October 2009 at 11:08Jodå, jag är helt nöjd! Jag är också trött på maktfullkomlig slentrianmodernism, men man måste behandla modernismens komplexitet på ett hederligt sätt, annars blir det en förenkling (och vad händer då med de kvinnliga modernisterna?).
Pelle
29. October 2009 at 23:30Angående debatten om avbildande och abstrakt konst tycker jag om något Oscar Wilde skrev: “It is only shallow people who do not judge by appearances. The true mystery of the world is the visible, not the invisible.” Visst säger det en del?
Sedan tycker jag inte ens le Corbusier kunde låta bli att åtminstone försöka skapa berättelser, titta bara på hans kyrka i Ronchamps.
Fransyskan H
30. October 2009 at 00:37(…) Ville bara tillägga vad jag redan tillagt hos Therese. JennyMarias mening som ni finner här fick ocksâ mig att stanna upp. Dels av innehâll, dels av rytm. Som den vackraste titel – och som man vill smaka pâ flera gânger om, läsa högt (…)
Mats L
30. October 2009 at 02:04Tycker också att du är modig när du vågar stå för att du gillar kitsch. Det håller nog många tyst om. Kitsch anses ju inte riktigt fint i fina och lärda krestsar. Det är svårt det där när man klassar in bilder i olika fina klasser. Mina naturbilder gör många människor väldigt glada och ger en kick också i svåra stunder. Dom flesta kan förstå dom. Men jag förstår ju att dom i princip är en sort kitsch också. Men ohh vad jag gillar den med de blöta höstlöven som jag lade ut på min blogg. Kitschig värre.
Det var synd att jag missade Nerumutställningen på Kulturhuset för några år sedan. Men jag var så nyfiken att jag gick till entrén, men var för snål för att gå in. Bahhhh.
Jenny Maria
30. October 2009 at 10:39Håkan vi är överens. Ivern att ständigt kasta ut barnet med badvattnet och vara kategorisk, även om jag ibland själv är det, är bara dum.
Tänk bara på språket som konst och arkitektur-kritiken använder. Beskrivningarna är inte folkliga men ofta av ”manlig” karaktär, ord som ärlig, stringent och behärskad konnoterar goda värden men ord som fin, bra, gullig eller mysig anses oseriösa Varför är det så omöjligt att en arkitekt skulle säga ”vi ska rita något riktigt mysigt” – om till exempel ett skolbygge. Eller har jag fel?
________________________
Pelle, jag hade inte hört det där citatet av Wilde, han hade rätt – som så ofta.
Och du har rätt, det finns byggnader av Le Corbusier som fungerar och tilltalar också mig. Kyrkan är fin, ser ut att kunna passa in i Järna. Men hans större projekt och de hela byarna anser jag vara misslyckade.
Det finns en hel del modernism som jag är förtjust i! ☺
___________________________
Mats, höstlöv är så vackra och jag gillar din bild. Det är inte konstigt att dina fotografier och andra vältagna naturbilder säljer, de är vilsamma.
Jag har alltid tyckt att konst (oavsett genre) är som bäst precis innan det blir för mycket av något, precis innan ett verk plumsar ner i hötorg och patetik är det som mest rörande, möjligen har det med retorik att göra. Det ska vara tydligt men inte bli skrivet påvbåra näsor. Ingmar Bergmans filmer tycker jag är ett bra exempel. De lyckas balansera precis på linjen innan det blir för mycket.
Pelle
31. October 2009 at 10:39Jenny Maria:
Jag tycker att problemet med modernismen inte nödvändigtvis är modernismens idéer i sig. Problemet är att modernismen på sätt och vis ställer kravet att konstnären ska vara ett “geni”. Det är bara extremt talangfulla och insiktsfulla personer som klarar att utveckla helt nya uttryck och former som också är meningsfulla för oss. Och sådana personer finns det inte så gott om. Någon sade att vi borde inspireras mer av eller kopiera genierna.
Mats L
31. October 2009 at 19:33Nerums bilder är väl egentligen inte vad jag tänker på när kitsch nämns. Då hamnar tankarna i stället på det som finns tillsalu runtom i alla Sveriges konsthantverksaffärer.
Balansera på gränsen, det är konsten det, utan att falla. Bergman och Lennon, mina största favoriter, kunde ju det till fulländning. Konstigt att jag inte håller någon fotograf på deras nivå.
Jenny Maria
1. November 2009 at 10:18Pelle så tycker jag med, de flesta –ismer, rörelser eller genrer innehåller bra eller dåligt, gott eller ont. Till sist handlar det om enskilda människors syften.
Jag tycker också att studera och till och med härma de man beundrar är ett bra sätt att lära sig något.
__________________________
Mats, jag har också svårt med begreppet. Nerdrum försöker förändra begreppet, det är inte vad personer generellt menar med kitsch.
Film och musik är så omvälvande. Är inte Sally Mann en av de som arbetar nära gränsen för det hötorgsaktiga?
Mats L
3. November 2009 at 01:24Det jag reagerade på när Sally Manns bilder visades på Kulturhuset var hur enkla och amatöraktiga bilderna på barnen egentligen var. Jag blev faktiskt förvånad. Om den där vackra oskuldsfulla nakenheten hade varit något vi var mycket vana vid så kanske de bilderna aldrig hade slagit och blivit omdiskuterade. Ändå faller jag i farstun över hennes verk. Det är svårt att förklara. Men har nog aldrig tänkt på dom som Hötorgsaktiga. Men det kanske dom är lite i alla fall.
Jenny Maria
4. November 2009 at 09:02Jaha, jag har aldrig tänkt på hennes bilder som amatöraktiga. Jag antar att du inte menar i tekniken?
Mats L
5. November 2009 at 01:42Tekniskt så var Sallys bilder inga höjdare. Det såg ut som dom var tagna av en lite fotokunning mamma. Men hon hade en nya annorlunda syn på barnens sensuella kroppar och utstrålning. Det är där bildernas styrka ligger. Det skulle vara kul att se bilderna igen nu när jag har kommit lite längre med min egen bildsyn. Men jag har inte kunnat hitta så mycket på nätet.