Mannen på bilden

Tom Sopwith

Jag är förtjust i fotografier där personer får solen i ögonen så att pupillerna blir så där pyttesmå och irisfältet största möjliga. Är inte iris det vackraste på människan? Då och då förstorar jag irisar i Photoshop för att komma åt explosionen av färger, ibland ett brett spektra av grönt, brunt, gult och orange som hos mina döttrar, ibland ljusa, isiga blå nyanser som hos Peter Forsberg och ibland mjuka grå skiftningar knappt skiljbara från varandra som hos en bibliotekarie jag en gång fotade.

Slika bilder är sällan lyckade. För det mesta bländas folk hopplöst illa, de flesta av vår art är alltför känsliga för att stå vända mot ljuset och titta mot kameran. Dock finns det exemplar av Homo Sapiens som är bättre på det. Jag var av den sorten men har genom missbruk förbrukat förmågan och skadat ögonen. Något av det mest idiotiska jag gjort.

Mannen på bilden, Tom Sopwith, ser troligtvis knappt fotografen för ljuset. Bilden är något, endast något, ”städad”. Jag har klonat bort smuts men det är inte eksem Tom Sopwith har i pannan, kopior från glasplåtar återger hud sådär ibland. Glasplåt säger jag utan att ha kollat, men det måste det vara. När jag blir rik och får obegränsat med tid ska jag fota allt på glasplåt.

Det är som att jag håller på att förstöra min hjärna med världen eller slösa bort min hjärna på världen, fast vad ska jag annars slösa den på? Nåja, vad jag vill ha ”kommunicerat”, som pr-tränande socialmediamänniskor kallar det, är att jag intuitivt känner att fördelningen mellan värld och okänd storhet är obalanserat i min hjärna. ”Värld” tränger ut något annat – oklart vad.

Bilden är från Flickr Commons, snart måste jag tvingas behärska mitt bildsurfande som är helt ur kontroll. Jag får för mig att jag ska kunna se varje bild som finns på Internet.

Sökordet på The Commons var ”English” och upp dök Tom. Hans ansikte är oemotståndligt och hans fulla namn var Thomas Octave Murdoch Sopwith. Octacve – så vackert! Mannen var flygare och i ungdomen framgångsrik hockeyspelare, han blev 101 år gammal. Sju systrar delade han sin barndom med och vid tio års ålder råkade han genom en olyckshändelse skjuta sin far till döds.

THERE ARE 11 COMMENTS ON “Mannen på bilden”

Therese

13. January 2010 at 09:33

Vilken fin bild, och åh vilken livshistoria, särskilt när man får den så där koncentrerad, “vid tio års ålder råkade han genom en olyckshändelse skjuta sin far till döds” – jag tänker att det är en sådan ofattbart stor och hemsk sak att den liksom borde bli definierande för hela ens liv och person… att efter det lyckas bli både flygare och framgångsrik hockeyspelare och dessutom 101 år gammal, det är fascinerande.

Jenny Maria

13. January 2010 at 10:01

Sannerligen mycket rörande. Han gör sig själv och systrarna faderslösa i slutet av 1800-talet. Sorgen måste följt honom genom livet men vad gör han? Inte viker ner sig i alla fall, utan jobbar på.

Ravjagarn

13. January 2010 at 11:37

Jag tänker på dokumentären om Carl Ivar Nilsson. Vid ungefär 10 års ålder skulle han och hans bror meta. Carl Ivar försvann en stund och då drunknade hans lillebror. Hemskt.

Jag tål inte ljuset, min egna pupill är defekt och jag har transplanterat det ögats hornhinna. Iris har olika färg och jag kan inte lämna hemmet utan solglasögon. På morgonen är datorskärmens ljus för starkt. Men jag älskar att blunda och få stark sol i ögonen.

Gustav

13. January 2010 at 11:57

Intressant det här med ögonen! Håller med om fascinationen.

En sak som kommer in när det gäller lite äldre svartvitt foto är förstås filmernas annorlunda färgkänslighet; tycker man ser den svaga känsligheten för gulgrönt ibland, förmodligen på folk med klarblå ögon.

Jenny Maria

13. January 2010 at 15:45

Rävjägarn; jag såg dokumentären om Carl Ivar, en bit in i den inser jag att jag träffat Pontus Hjorthen men inte haft någon aning om vems son han var, varför jag nu skulle vetat det.

Så hemskt med drunkningsolyckan och det är därför jag ogillar när människor tycker att större barn kan passa mindre barn. Det kan dem i vissa situationer men inte alltid och ett barn kan inte förväntas ha samma omdöme som en vuxen. Stackars alla inblandande.

Vad säger du, jag är intresserad av defekter, varför är/var den defekt? Hornhinna från en annan person då? Har dina iris har olika färg för att du transplanterat eller för att du är född så?

Ser världen olika ut för människor med olika upplevelser av ljus?

Gustav, jag tror jag vet vad du menar. Att en viss typ av ögonfärg blir väldigt speciell återgiven i svart/vitt. Numera ser man den effekten gjord i PS, där ögonen blir nästan övernaturligt ljusa. Jag gillar inte det, jag gillar ju inget som blir till en fotogimmick.

Ravjagarn

13. January 2010 at 16:48

Jag har en sjukdom som gör att hornhinnornas yta blir veckad och då ökar brytningsfelet, föroreningar fastnar i vecken och synen försvinner nästan. Jag minns ej varifrån transplantatet kom, Danmark kanhända. Antar att det var en människa, har något minne av att det var en gris, men det låter helt sjukt.

Min irisfärg beror nog till viss del på transplantat och gråstarr, men olikhet finns från födseln. Färgen skiftar med ljuset och betraktarens vinkel (ej moral denna gång!)

Det är tråkigt med svartvitt digitalfoto just för att filter och filmtyp inte är likadant. Förr verkar färgade filter ha varit legio.

Karin A

13. January 2010 at 19:48

Han é fin, mannen på bilden. Det ser ut som om han var fräknig, även om du “fifflat” med fotografiet. Han liknar nämligen min morfar Carl-Friedrich, från tyskland. Morfar var lite ljusare, rödhårig än denne. Samma blick och svagt leende….
Jag fascineras också av ögon..det är ju de som är det första man möter hos en person…de talar inte om vem du är, men vilket sinnelag du har för stunden….
Därför gjorde jag ögontavlorna…
Kram å blink på dig Jenny

Claes

13. January 2010 at 23:23

Sakteliga har jag lärt mig att uppskatta porträtt. De som är riktigt bra behöver ingen förklaring, men många gånger ger historia om en person porträttet ett lyft, som den här. Ofta återvänder jag till två porträtt av Richard Avedon, det ena är på Walter Hickock, som beskrivs som far till Dick Hickock och portättet av Dick Hickock, som beskrivs med ett ord: ”Murderer”.

Och visst är det i ögonen mycket sitter, eller om ögonen inte syns. Ibland är det något i blicken, ibland ögonfärgen. Jag har mött en man som jag hoppas få ta fler bilder av, han har en alldeles speciell ögonfärg, som i det rätta ljuset kommer att se trixade ut. Som Robert Henrikssons bild av Matilda (http://somenfotograf.blogspot.com/2009/02/poyi.html). Själv säger han att ögonfärgen är ett resultat av en reflektion av en snöhög, att hennes ögon egentligen inte ser ut så annat än just precis där och då.

Apropå Rävjägarns olikfärgade ögon. Jag känner två personer med olika färg på ögonen, det ena grönt, det andra blått. Det är inte vilken kombination människor som helst; den ena är min mor, den andra kvinnan jag lever med. Vad ska man tro om det?

Jenny Maria

14. January 2010 at 00:34

Rävjägarn, oj så dramatiskt! Men jag känner igen det där med gris, jag läste att man kan använda grisars hornhinnor. Du är speciell.

Människor med olikfärgade ögon det är så vackert och man träffar inte många under en livstid som har det så. Mycket särskilt som Claes berättar att ens mor och ens fru har det så!

Jag saknar filter, ibland använder jag orange filter på digitalt för att få fram himlar men man måste ha bestämt sig för svart/vitt innan förstås. Ibland tar jag med ett filter ut och bara tittar genom det för att allt blir magiskt.

Karin, ja det kan vara så att det är fräknar men jag tror inte det utan att det är emulsionen som blivit krispig och ger effekten men jag är inte säker. Det är så vackert med rödhåriga/fräkniga personer, alla fotografer vill fotografera fräkniga.

Ögontavlorna, jag fastnar framför den av Mings öga ofta, färgerna är så precisa.

Jag ska googla fram de där bilderna du skriver om Claes men länken fungerar inte till Henrikssons bild.

Ravjagarn

14. January 2010 at 08:33

Claes länk är denna: http://somenfotograf.blogspot.com/2009/02/poyi.html “)” hade smugit sig in på slutet.

Claes

14. January 2010 at 10:02

Tack Rävjägarn.

COMMENT ON THIS POST




    Archive