Rum

25 juni

3 augusti

Några timmar under eftermiddagen sorterade jag bilder från år 2007 och träffade då på ett kluster med interiörer – somliga rum är så värdiga.

Jag har alltid känt mig skamsen över att längta till egendomliga, storslagna och vackra rum. Vid två tillfällen har jag hoppat av utbildningar för att rummen de bedrevs i var så otrevliga.

Angenäma ”inramningar” handlar om folkhälsa men inte många verkar bry sig. Eller? Vi bor på en liten ort med hög medelinkomst, ändå bedrivs fritidsverksamheten för barnen i trean till sexan i byggbaracker och har gjort det så länge jag har bott här.

En så här pass rik kommun har väl råd att bygga ett bra hus för våra barn har jag sagt på några föräldramöten. Men andra föräldrar och lärare tycker att barackerna är tillräckligt bra – de menar att de där plastiga, fyrkantiga rektangulära lådorna är till exempel ”lättstädade”.

THERE ARE 15 COMMENTS ON “Rum”

Rävjägarn

20. January 2010 at 22:58

Ja, visst är det märkligt. För 50-60 år sedan dög endast det bästa och barnen fick tegelskolor med panoramarutor och kolmårdsmarmor på golvet.

I Luleå byggde man ett dyrt Kulturens hus som blev, vad jag förstår av min mor, mycket lyckat (flott bibliotek och glasfasad ut mot vattnet och hamnen). Huset gjorde ett djupt hål i budgeten, men folket strömmar till vilket till viss del blidkar alla vars budget blivet än mer åtstramad. Jag tycker att det är fint att man faktiskt har satsat.

Något annat tråkigt är när man kommer in i hem som saknar känsla av hem. Hemkänsla.Det är något viktigt det där.

Dag

21. January 2010 at 00:23

Är den översta bilden från Universitetshuset i Lund?

Mats L

21. January 2010 at 00:39

Som barn minns jag inte att jag tog några speciella intryck av rum. Jag tog intryck av de som var i rummen. Kul kompisar i en barack var mycket bättre än tråkisar i ett mysrum. Fula ruffiga platser var spännande. Men som äldre tonåring började jag att bli mycket känslig för rummens karaktär. Och det är jag än idag. Jag tror att barn uppfattar mycket väldigt annorlunda mot vad vi som vuxna gör. Barnen är nog däremot oerhört mycket känsligare för kalla dumma människor än vad vi vuxna är.

Jenny Maria

21. January 2010 at 10:48

Rävjägarn, det är så symboliskt att skolorna är risiga. På 1500-talet ritade Michelangelo och de främsta arkitekterna barnhem – det var prestigeuppdrag som de bästa fick och stadskassan kostade på.

Ett välplanerat bra skolhus kan ju stå i över hundra år och dessutom tror jag att de där barackerna kostar mycket pengar, att kommunen hyr dem på något vis.

Ja det är det Dag.

Så tror jag också Mats att barn har en instinktiv förmåga att akta sig för människor som inte tycker om dem. Jag tänker ofta på det när det gäller somliga lärare hur de nästan hatar somliga barn men ändå förväntar sig att barnen ska lyda dem.

Spännande rum är ju spännande och jag har någon fascination för institutionsrum som till exempel sjukhusens väntrum men till exempel nybyggda villor som man ser hon mäklarna – jag tycker inte de känns trevliga. Det verkar iofs alla andra göra.

Ann

21. January 2010 at 10:53

Själv grämde jag mig oerhört att jag läste konst i Umeå så att jag missade att göra det i det vita palatset i Lund. Istället fick jag huka mig i littvets 60-talslåda. Men jag gick i alla fall och tecknade kroki medan det höll till i universitetshuset och det var alltid en så vidunderlig känsla att kliva in där.

Steven

21. January 2010 at 22:13

Men varför skamsen? Jag tycker snarare att det är något fint att tycka om storslagna, egendomliga och vackra rum. Själv gick jag mina första tre skolår i “barackerna” innan vi fick komma in i ett riktigt hus (gympasalen i det gamla kapellet med blyinfattade fönster och allt). Jag älskar konstiga, märkliga och eklektiska miljöer. Vi behöver absolut inte skämmas eller känna att vi inte tillhör dessa platser Jenny. Jag tror egentligen att vi tillhör dem.

Steven

21. January 2010 at 22:15

Korrigering: vad jag menade var att de vackra platserna är vår hemvist. Inte barackerna naturligtvis. ;-)

Mats L

22. January 2010 at 01:59

Jag minns nu att jag gick hela mellanstadiet i en barack. Det var bara positivt. Fönster i markhöjd. Inga trappor eller korridorer. Och fina träväggar på kortsidorna som det gick att spela tennis mot. Nu finns den inte kvar.

Fina rum, dom finaste jag vet finns på Waldemarsudde där Prins Eugène bodde. Jag har alltid hoppats att få bli inlåst av misstag och få tillbringa en natt där. Men väktarna har alltid hittat mig innan stängning.

sara b

22. January 2010 at 12:00

märkligt det där och sen renoverar allt häcken av sig för att få fint hemma till barnen men det är ju på skolan/dagis alla barn tillbringar sin mesta lektid borde vi inte renovera där istället.

Jenny Maria

22. January 2010 at 20:24

Ann – jag har för mig att konstvetenskapen i Lund är i ett av de fulaste husen numera eller det är kanske enbart administrationen?

Jag läste också konstvetenskap i Umeå och det där huset är rätt hemskt och det fanns inga fönster i konstvetenskapens rum. Besvärligt för en klaustrofobiker. När gick du där?

Steven – Hoppas ni har det bra i Patagonien! ”Jag tror egentligen att vi tillhör dem.” Ja så är det, vi tillhör dem! Du har rätt. Jag tror att jag tidigt lärde mig att man absolut inte fick vänta sig så mycket när det gällde skönhet. Att ha krav på skönhet var att vara gnällig men det är bara väldigt mänskligt att få ångest i somliga miljöer.

Mats – Jag har aldrig varit på Waldemarsudde jag måste åka dit. Din barackupplevelse verkar ju bra, den var kanske inte ful?

Sara – barnen tillbringar så mycket tid i skolmiljö att det är viktigt att den är attraktiv, trygg, mystisk, fin, spännande, vacker och så vidare. Det är likadant med skolgårdarna, alla undersökningar visar att naturtomt är det barnen uppskattar mest ändå asfalteras många skolgårdar helt och det ställs dit en klätterställning.

Nattens bibliotek

22. January 2010 at 21:53

Jag och 6ft5 tog en fika idag och vi kom och prata om hur otroligt duktig du och hur mycket vi tycker om dina bilder. När jag kom hem tittade jag in här och fick se de här två svart vita bilderna. Jag vet inte hur du gör för att få bilderna att “kännas” så mycket men jag tycker om det. Att bli berörd.

Jenny Maria

24. January 2010 at 13:09

Kära Siri, tack! Jag hoppas du förstår hur smickrande det känns att ni berömmer mig under en fika.

Jag blir mycket glad.

Ann L

24. January 2010 at 13:15

Åh, har du också pluggat gotländska dopfuntar! Jag gjorde det 1995 tror jag. Och rummen var verkligen fruktansvärda. Jag hade ju förhoppningar när jag flyttade till Lund att få vistas i vackrare rum, men jag valde fel kurser. Annars fanns ju det som läste Antikens kultur bara för att vandra omkring bland skulpturerna.
Och jo, senare fick konsten en tristare inramning,

Gabriel

24. January 2010 at 19:58

Jag har haft seminarier i både nya fräscha lokaler och gamla unkna 60-talsboxar. Vad jag minns har jag trivts bättre i 60-talsrummen, men det beror nog mer på att det är där jag har läst ämnen som jag har tyckt om.

Däremot är korridorerna och övriga inomhusområden på Stockholms Universitet mördande fula. Helt förödande för all sorts kreativitet. Lustigt med tanke på att man försökt göra hela campusområdet likt ett amerikanskt campus. Jag skulle gärna någon gång vilja vara i en riktigt anrik byggnad, med rum som också faktiskt håller måttet med den externa arkitekturen.

Jenny Maria

25. January 2010 at 16:31

Minsann det har jag! Studerat dopfuntar. Jag skulle vilja komma in i alla de akademiska husen i Lund för att få se, jag misstänker att rätt många är sönderrenoverade.

“Jag skulle gärna någon gång vilja vara i en riktigt anrik byggnad, med rum som också faktiskt håller måttet med den externa arkitekturen” – ja samma här Gabriel och av någon anledning tror jag att studierna skulle bli bättre om husen var det.

COMMENT ON THIS POST




    Archive