Nu tar molnen mark

släkter följa släkter

Mina flickor utanför Skabersjö kyrka. De sjöng Himlen är oskyldigt blå på begravningen.

I går begravdes min mormor Greta, hon föddes år 1911 och skulle ha fyllt 99 år i september. Hennes levnad sträcker sig över två världskrig och hon var tio år gammal när kvinnor fick rösträtt. Gretas historia är också det moderna Sveriges historia.

Det vore lögn att säga att vi stod varandra nära, vi träffades under hela mitt liv och som vuxen kände jag att hon uppskattade mig men knappast när jag var barn. Hennes normer var svåra att leva upp till och de kvaliteter jag föddes med, egensinne, sjukligt stor fantasi, temperament och med en kropp som var långsmal och kantig, gick inte hem vare sig hos henne eller hos skånsk arbetarklass generellt. Jag trivdes bättre hos morfar bland alla hans fåglar.

Men hennes öde finns i mig och min respekt för henne vet i somliga avseenden inga gränser. Mormor var kritisk och arg och den energin tog henne vidare, gjorde att hon överlevde ett liv som var en kamp. Hennes far, äldsta bror och en baby i familjen, som jag förstår det, dog samma vecka i spanska sjukan när hon var sju år. Mormor utackorderades till en prästfamilj, inte för att bli omhändertagen utan för att arbeta.

Prästparet var elaka mot henne, sadistiska rentav. Mina svårigheter med organiserad religion börjar där, hyckleriet att ta sig mandat och kalla ondska, till exempel mot en sjuårig flicka, för det rätta och det goda – det är avskyvärt.

Hon födde nio barn på elva år och morfar var väl motsatsen till det man kan kalla klippa. Nu minns jag inte hur många barnbarn vi är, trettio kanske – förmodligen fler, barnbarnsbarnen är typ oräkneliga.

Tills för cirka ett år sedan bodde mormor hemma, hon har aldrig haft hemtjänst, hon skulle aldrig ha kunnat tänka sig något slikt. Vi var på besök jag och småbarnen, som inte är små, med min mor för inte så länge sedan. Barnen åt kakor som om vore det deras sista dag i livet. Hon hade bakat, fortfarande för några år sedan gick hon upp och satte deg klockan fem på morgonen. Jag försökte fotografera mormor men hon blev arg, jag fick inte det – ingen fick det.

Det sista året rann livet ur henne, jag är glad att tiden som hjälplös inte blev lång, det passade henne så illa.

∗ ∗ * * ♡ ♡ ♥ ♡ ♡ * * ∗ ∗

THERE ARE 17 COMMENTS ON “Nu tar molnen mark”

rock n roll mamma

14. August 2010 at 12:29

jag beklagar förlusten av din mormor!
väldigt vacker och levande text om hennes liv! svårt att föreställa sig hur de äldre faktiskt har lev! man är ju ganska så bortskämd idag..

Andreas E

14. August 2010 at 12:31

Fint att du sparar henne så här, för dig, för dina barn, för oss som läser.

Lilla Blå

14. August 2010 at 12:46

Tack för att du delar med dig så generöst.

Anders Pihl

14. August 2010 at 13:40

Fint skrivet, Jenny.

Rävjägarn

15. August 2010 at 18:34

Ja, nog är det sorgligt när livet tar slut. Extra sorgligt kan jag tycka att det är när riktigt kraftfulla och gamla människor till sist tynar bort.

Jag har och har haft en del släktingar som jag inte riktigt kunnat ta till mig. Kanske ser jag egenskaper hos dem som jag känner igen hos mig själv och inte gillar. Kanske är deras värderingar och sätt att leva främmande för mig. Men vad jag märkt är att på något vis kommer man dem närmre när de är döda. Det låter märkligt och hemskt, men det skall man nog inte tycka. Jag tror att det är fullt naturligt och något som man får lov att acceptera, som så mycket annat.

Jenny Maria

15. August 2010 at 19:30

Tack alla, jag blir mycket glad.

Alla bör skriva om sina liv. Jag vet inte vad jag grundar den åsikten på men det känns som att de tidigare generationer skriver helt privat blir viktigt.

Själv kommer jag från en släkt som varken har skrivit eller fotograferat och det är som att något saknas.

Jag känner väldigt mycket igen mig i det du skriver Rävjägarn. Jag tror att det är enklare för oss att förhålla oss till var en person symboliserar än till den faktiska personen. Och när de dör blir det enklare.

Fransyskan H

15. August 2010 at 20:25

Förr i tiden var iscensatt teater, skrev du sist – nâgot liknande for igenom mig när jag sâg ditt foto och tänkte att här har du fângat mer än verkligheten, det är som en scen i en teaterpjäs som satts pâ paus, ett “hâll upp” mitt i den sorgliga sammankomsten – alla är perfekt pâ plats. Foto när det är som bäst (och att det dessutom är en privat minnestund, ur ditt privata, det fângar för alltid, det gör det ju bara ännu mer värt). Sâ fint.

Jenny Maria

15. August 2010 at 21:02

Precis Fransyskan! Och de bästa bilderna är ofta en överraskning, man kan inte föreställa sig hur saker och ting ska komma samman. Jag dröjde lite i kyrkan för att fota kistan, så när jag vänder mig om står just mina egna barn (min son finns bakom sina systrar) i dörröppningen. Så jag står mellan min mormor i kistan, som blir kvar i kyrkan, och mina barn därute i grönskan och ljuset.

Jag tror aldrig jag haft en så stark känsla av förgänglighet och att släkter följa på släkter.

Ivar

16. August 2010 at 00:59

Beklagar din mormors bortgång.

Du skriver rakt om svåra saker. Kanske är det som Rävjägarn skriver att man haft svårare med vissa äldre släktingar för att de liknat en själv på sätt man inte gillar. Eller så är det tvärtom, att de känt igen sig själva i en på sätt man som barn inte kunde märka.

Som du skrev på min post om farmors begravning: de som är unga blir en dag gamla, de som en gång varit människorna försvinner och ersätts av andra. Det är svårt att vricka huvudet runt tycker jag. Det är sorgligt och vackert och oförståeligt.

Jenny Maria

17. August 2010 at 09:33

Tack Ivar!

Det är som i Rydebergdikten Tomten- hur tomten liksom inte förstår varthän människorna försvinner och vart de nya kommer ifrån – det är oändligt märkligt.

Rävjägarn

20. August 2010 at 18:46

Det är det som är så sorgligt och så vackert; att vi föds, växter upp, lever och åldras för att sedan dö och försvinna.

Av den anledningen önskar jag mig en staty.

Günter

21. August 2010 at 14:35

Jag beklagar förlusten av din mormor.
Du kan sätta ord på allas vår förvirring och sorg. Du håller hela tiden ditt hjärta vid liv oavsett situation. En stor tröst. Kram!!!

Dag

26. August 2010 at 14:39

Din text är som vanligt lysande. Jag vill skriva mer men inser att det räcker.

Micke

10. September 2010 at 23:47

Vill också beklaga förlusten av din mormor men också tacka för en mycket välskriven text och framförallt vill jag säga att jag tycker ditt foto är fantastiskt! Glad att min absoluta favoritförfattare Peter Englunds blogg har lett mig till din sida som jag kommer följa med stort intresse. Ha det bäst!

Jenny Maria

13. September 2010 at 08:59

Välkommen Micke, jag är också glad att du har hittat hit. Tack för beröm och medkänsla.

To infinity, and beyond! | Jenny Maria

31. December 2010 at 12:05

[...] I går begravdes min mormor Greta, hon föddes år 1911 och skulle ha fyllt 99 år i september. Henn… [...]

COMMENT ON THIS POST




    Archive