Fotografisk Tidskrift

mode och moral

Jenny Morelli är chefredaktör för Fotografisk Tidskrift och nu är hennes första nummer, som har fått ny form, ute. Jag har äran att medverka med en essä som har titeln Mode och moral.

Fotografisk Tidskrift finns inte på marknaden utan är Svenska fotografers förbunds tidning och går ut till medlemmarna, varav jag är en.

Ni kan inte köpa den i butik men här går det att provläsa några sidor och biblioteket, i alla fall några, har den.

UppdateringSvenska fotografers förbund har lagt ut min essä på länk.

☼ ☼ ∗ ∗ ∙ ∙ ⋄ ⋄ ⋅ ⋅ ✍  ⋅ ⋅ ⋄ ⋄ ∙ ∙ ∗ ∗ ☼ ☼

THERE ARE 16 COMMENTS ON “Fotografisk Tidskrift”

Julia

16. September 2010 at 10:21

Inte utan att jag vill hitta ett ex på något bibliotek. Minns mycket diskussion om just det där fotojobbet.

Jenny Maria

16. September 2010 at 10:34

Jag skrev lite om det här. Åsikter jag tagit med i essän.

Pawel Flato

16. September 2010 at 15:40

Hej Jenny!

Du skriver:

“Den vanligaste missuppfattningen är att dokumentärfoto och iscensatt bild kan värderas efter samma mall, som om det är tekniken som är avgörande och inte de avsikter som finns bakom. Den uppenbara anknytningen till verkligheten förvirrar oss, vi tror att fotografen förfäktar åsikter och medvetet eller omedvetet försvarar något som har med rätt eller fel att göra.”

Bra skrivet. Synen på fotografi är i starkt behov av en fördjupning, mognad, som inte buntar ihop all fotografi i en hög. Så långt är jag med.
Så även om kritikerna av “Lets get Lost” gör fel i att mäta ett modereportage med en dokumentär mall så är det väl inte självklart att man kan mäta modereportaget med en “scenuppsättnings” mall?
Då begår du samma fel som dom du kritiserar. Det är tekniken du stirrar dig blind på s.a.s. I bägge fallen handlar det om arrangemang, men syftena är väl inte detsamma med en “scenuppsättning” som med ett modereportage? Om man med “scenuppsättning” menar en modevisning blir parallellen mer uppenbar. Kopplingen till kommersen i modeindustrin blir då uppenbar. Och då tycker jag nog man reagera på vilka “unkna konnotioner” som används för att kränga något.
Men jag måste erkänna att jag känner mig ganska “Lost” i modevärlden, så kanske jag resonerar fel. För vad är syftet med ett modereportage egentligen? Jag är inte helt säker.

//Pawel Flato

Jenny Maria

17. September 2010 at 14:25

Hej Pawel,

dina invändningar är korrekta och irriterande ;) Jag ska svara har bara lite mycket för händer.

Under tiden kan du fundera på att skaffa Twitterkonto och Facebook så man kan kolla av dig då och då.

Steven Ekholm

18. September 2010 at 12:49

Väldigt fin essä tycker jag. Det fototeoretiska rummet har länge varit stängt för mig. Ditt skrivande låter mig mig dock kika in på dessa verkligt spännande landskap. Tack för det!

Günter

18. September 2010 at 16:53

För mig finns det ingen entré till den här typen av modebilder. Jag känner mig som en usel förlorare när jag ser dem. Den framgång och ointaglighet som människorna representerar når jag aldrig. Och jag har inget intresse av att injicera deras förhållningssätt i mina vener heller.

Det så klart att jag förstår att en spegelbild är allt annat än en spegel. Men metaforen visar på en kulturtörst och en rå girighet som får mig att vika ner blicken. Jag har en bestämd känsla av att jag hela tiden är på väg att duperas av vår lysande världs förslagenhet.

Det jag älskar bär på brister, är skört och ytterst sårbart. Jag skapar en bild för att rädda ett ögonblick innan det går förlorat. En bild som jag kan återvända till och tänka vidare kring. Jag blir aldrig färdig med det och det är kanske som det skall vara.

Reklambilder kan vara estetiskt tilltalande på många sätt men för det mesta är de mycket sorgliga.
Eller som Cohen säger:

I wrote for love.
Then I wrote for money.
With someone like me
it’s the same thing.

Jenny Maria

25. September 2010 at 09:44

Tack för kommentarer och beröm. Tack Steven! Ursäkta att jag har dröjt att svara.

Pawel
dina invändningar är som vanligt irriterande giltiga. Jag tror att du tar ett vidare grepp om diskussionen än jag gör i essän. Jag menar inte att fotografierna inte kan diskuteras utifrån ett moraliskt perspektiv om hur de påverkar oss och att detta eventuellt kan vara på ett negativt vis. Moral är aldrig satt ur spel. Reklam är, på ett vis, i sig dåligt eftersom det vill få oss att känna att vi behöver något och att vi är otillräckliga.

Jansson måste svara för det han åstadkommer precis som en pjäsförfattare eller regissör måste det. Det jag menar är att fotografen bara för att han visar något i en berättelse inte betyder att han gör hävdande. Att de personer som dömde honom här har missat att det var en iscensättning. Skillnaden liknar när någon använder ordet ”neger” på riktigt eller i en historia. Det är två olika saker men eftersom fotografiet har en sådan tydligt verklighetsanknytning tycker jag att personer förväxlar Janssons bilder med att han gör ett moraliskt omdöme.

Vi kan ju diskutera moralen hos karaktärerna i en film men vi menar inte att det är upprörande att en regissör skildrar en dålig människa i en film även om vi tycker att det är dåligt att själva karaktären är dålig.

Syftet, avsikten med den typen av modebilder jag tar upp är väl att det är en bruksbild och det som mest effektivast säljer den här typen av bruksbild är det mycket konstnärliga.

Günter
Jag förstår hur du känner det men människor kan, i princip, komma att bli del av vad som helst. Det är rätt fascinerande.

Jag har alltid haft ett intresse för påkostad bild och ingenstans är ju bilderna så påkostade som i modevärlden. Det är inte underligt utan självklart att modemagasin vill ha någon som Nan Goldin till exempel. Har du sett hennes bilder av Kate Moss? Cohencitatet passar bra där. Någon som Goldin gör allt arbete på samma vis.

Tack för citatet, jag är förtjust i det.

Förslagenheten, det var bra formulerat, är effektiv nu förtiden och den är hotfull och den kan skada. Det har den väl alltid gjort. Ibland längtar jag efter anticivilisation – åtminstone en viss variant av den. Jag har alltid tyckt att det som är av ondo inte har tveksamhet i sig utan är just förslaget och det är därför det kan vara så lockande. medan det som är gott alltid är tveksamt. Jag vet inte om jag har rätt.

När jag var liten ritade jag kläder, modekläder, till exempel en ballongklänning i lila sammet med guldstjärnor. Man kunde inte gå i den jag tyckte det var fint att man bara skulle sitta.

Det sårbara är också min drog, jag är genant intresserad av att komma åt människors sårbarhet också i fotografiet och det finns sannolikt något omoraliskt i det. Men kanske också, ibland, något bra.

Det finns människor, väldigt få dock, som inte tycks ha svagheter och jag vet nästan inte hur man förhåller sig till dem.

Pawel Flato

27. September 2010 at 10:02

Tack själv Jenny Maria. Detta är mycket intressant!

Jag är dock fortfarande något betänksam. Ditt argument att man riskerar att bedöma fotografiska verk med en annan mall än andra verk p.g.a den fotografiska teknikens natur ,dess nära koppling till verkligheten, är jag med på.
Och jag kan inte utesluta att så är fallet med Janssons bilder. Det kanske t.o.m är troligt att kritiken åtminstone påverkas p.g.a att det är just fotografier. Men kritiken kan även mycket väl främst bottna i det faktum att Janssons iscensättning inte är ett teaterstycke eller en konstnärlig film, utan egentligen något annat. Och att det är detta som först och främst föranleder kritiken, som dessutom förstärks p.g.a av att bilderna är just fotografier.
Jag tror nyckeln ligger i frågan om vad ett modereportage egentligen är. I mina ögon är det, nu när jag funderat på saken sedan mitt förra inlägg, i första hand, om än indirekt, en annons. Det är en av beståndsdelarna i ett i grunden kommersiellt maskineri (jag lägger ingen moralisk aspekt på just detta förhållande).
I andra hand har det t.ex konstnärliga och/eller dokumentära värden.

Vad jag vill ha sagt är alltså följande:

Du har absolut en poäng i ditt resonemang, men att exemplet med Janssons bilder är kanske inte så uppenbart lättolkat och därför kanske inte så bra.
Det finns en god grund för att vara kritisk mot moralen i bilderna, iscensatta eller ej, fotografi eller ej, därför att man använder sig av “unkna konnotationer” för att helt enkelt kränga något.
Låt oss anta att samma motiv hade tecknats istället. Nog hade man kunna vara kritisk mot bilderna ändå. Förutsatt att man delar min syn på vad ett modereportage i första hand ska betraktas som.

Jenny Maria

6. October 2010 at 14:45

“Men kritiken kan även mycket väl främst bottna i det faktum att Janssons iscensättning inte är ett teaterstycke eller en konstnärlig film, utan egentligen något annat. Och att det är detta som först och främst föranleder kritiken, som dessutom förstärks p.g.a av att bilderna är just fotografier.”

Pawl, pratar du om ett särskilt ansvar här? Ett ansvar fotografer bör ta just för att de är fotografer?

Annars mycket bra, det du säger. Jag förstår.

Mats Lindfors

6. October 2010 at 22:23

För att skapa kontrast och spänning i en bild så är valet att blanda svart och vitt utmärkt. Men här handlar det o svarta och vita människor. Fotografiskt så tycker jag att det är en bild som fungerar bra. Den ska sälja, locka, egga, skapa spänning, och kanske en känsla av djurisk sexighet? Den går förbi tankarna och intellektet. Den talar om att man blir en ytterligt spännande människa i plaggen och att saker kommer att hända. (Jag måste iväg och köpa en sådan där hatt. )

Jenny Maria

8. October 2010 at 09:18

Visst Mats. Och det är en slags lögn som reklam är. Eller? Du får rapportera när du köpt hatten om vad som hände.

Günter

9. October 2010 at 21:24

En tolkning av Janssons modebild skulle kunna vara att den gestaltar ett led i kvinnans utveckling, var det någon som sa för en tid sedan. En plågsam framställning i mina ögon.

Jag kan i alla fall inte frångå mig själv när det gäller försök att tolka och förstå vår värld.

Jag jobbar med sjuka och utsatta människor. Det ger mig mening i tillvaron. De behöver mig och jag finns där för dem. Jag uppfattar inte det som ett vackert ideal. Det är bara enkelt och självklart.

Ibland tänker jag att jag i mitt arbete funnit en öppning mot äventyret som inte är verklighetsflykt. D v s något helt utanför modevärldens värld.

Fashion handlar inte bara om vår samtids kläder utan även dess historia. Sättet det skildras på gör mig många gånger betänksam. Dock, fotografen Robert Nettarp har ett djup som tilltalar mig.

Jag har sett några bilder på Kate Moss som är tagna av Nan Golding och förstår precis vad du menar JM och hur du kopplar det till mitt citat.

Nan Golding är en tuff kvinna som gått i livets hårda skola. Om Nan Goldings avsikt är att formulera andras tankar och idéer på sitt hantverksskickliga sätt är det beklagansvärt men om hon själv står för innebörden syns jag att det är helt i sin ordning.
Ett fotografi återger som dikten inre rörelser och det är inte alltid det stämmer för mig.

Jag blir alldeles rörd när du berättar om dina tidiga kreationer. Synd att det inte blev ett mode som slog igenom. Det hade kunnat bli hur roligt som helst. Fina du.

OT? Läs lite i Thomas Nydahls bok om den portugisiska fadomusiken och du kommer att uppleva att mycket faller på plats. Åtminstone gjorde det för mig. Det är ett försök att besvärja mörkret och att uthärda det outhärdliga. Om vår värld vänt sig mot natten:

Smärtan som flyter likt vatten
Vi bär på denna illusion
Vågorna på ett osynligt hav
växer ensamma när det mörknar.

José Luis Peixoto

Pawel Flato

11. October 2010 at 16:24

Jenny:

Du undrar om jag pratar om särskilt ansvar och om det särskilt gäller fotografer.

Ja och nej. Jag är moralist och menar att man måste ta ansvar för det man “säger” oavsett sammanhang. Och det gäller alla, inte bara fotografer.

Om man som jag uppfattar modebilder främst som direkt eller indirekt marknadsföring/reklam/PR så uppstår frågan vilka medel som då är moraliskt försvarbara. Särskilt som man ju främst vänder sig till unga människor. (Härmed inte sagt att bilderna inte kan ha andra värden än just de “PR-mässiga”. )

Du skriver:
“Let’s Get Lost bör ses som en åskådliggjord historia hellre än ett moraliskt ställningstagande.”
Det är jag helt med på. Men vad handlar den där historien om? Och hur uppfattas den av målgruppen, läsarna?
Du skriver:
“Let’s Get Lost handlar om könsdrift och Jansson använder ett kolonialistiskt bildspråk för att skapa en förbjuden känsla.”
Men jag blir inte klok på vad du faktiskt tycker han säger om könsdriften?
Personligen tycker jag det handlar om sex, rätt och slätt. Och det säljer kläder. Mission accomplished.

Jenny Maria

12. October 2010 at 10:57

Jag är också moralist, jag tycker vi behöver mer moralism i samhället och mer ansvar.

Jag bedömer alltid case by case och jag tycker inte det finns ett moraliskt problem i de här bilderna som har med bildernas innebörd att göra.

”Personligen tycker jag det handlar om sex, rätt och slätt. Och det säljer kläder” – där är vi överens. Jag tycker att det finns omoral i vårt kapitalistiska samhälle och i vår överkonsumtion som den här typen av tidningar är en del av men berättelsen (om jag kallar den för det) tycker jag inte är i sig omoralisk.

Är könsdriften i den här bildserien, historien, skildrad på ett omoraliskt vis? Är det den frågan du vill att jag ska ställa mig?

Pawel Flato

13. October 2010 at 16:49

Du ser inget moraliskt problem med innebörden i bilderna och att historien “i sig” inte är omoralisk.

Om du med “innebörden” och “i sig” menar själva temat för den s.k berättelsen (har lite svårt att se den) så är den inte särskilt upprörande. Men då rycker man allt ur sitt sammanhang. Det är just i egenskap av ett modereportage som jag tycker den är något unken. Jag blir alltså inte särskilt upprörd, men har full förståelse om någon tycker att modevärldens moral inte är den bästa alla gånger.

Hade bilderna varit gjorda för en utställning eller något annat sammanhang hade jag bedömt dom på ett annat sätt.

Jenny Maria

14. October 2010 at 09:11

Günter

Vissa perioder i livet har jag funderat på att arbeta med sjuka människor, eller behövande, för känslan du beskriver. De behöver en, ens arbete ger synbart resultat. ”Det är bara enkelt och självklart.” – det är bra. Jag är intresserad av det du säger om ditt arbete ” Ibland tänker jag att jag i mitt arbete funnit en öppning mot äventyret som inte är verklighetsflykt” – fast jag antar att det inte enbart ligger i arbetet utan även i attityden.

Jag läste hos Therese som arbetade i hemtjänsten innan hon blev skribent att hon längtar tillbaka dit.

Tack för citatet, jag har läst Nydahls böcker och kom i kontakt med fado för första gången genom hans böcker. Det är fortfarande så nytt för mig. Det är annorlunda för mig.

COMMENT ON THIS POST




    Archive