Jag har aldrig riktigt kunnat uthärda det vanliga utan instinktivt sökt det förtrollade, vilket beror på en kombination av medfödda egenskaper och strategier som jag så tidigt begagnade mig av att de blev en del av den jag är. Det vanliga intresserar mig men då på det vis som för en autist när denne nogsamt skriver ned busstider – för kartläggningen skull. Victor Hugo sa något som jag känner igen, minns nu inte det precisa citatet men innebörden var att han var otroligt vetgirig på människor och deras vanliga liv men inte av att leva så utan av att dissekera och studera dem.
Orsaken till att jag så ofta citerar Camus – varning: i en mening nu väldigt nära dig kommer jag att göra det igen – är det här. Ur ett helt konsekvensetiskt perspektiv kan Camus givetvis aldrig citeras för mycket.
De överordnande kan aldrig förlåta sina underställda att de bär storhetens kännemärken skriver Albert i sin dagbok någon gång våren 1942 – han daterar inte exakt inläggen under den här perioden. Påståendet säger något om hur ressentiment fungerar och fick mig att tänka på vad Don Draper i Mad Men säger till Peggy Olson efter att hon börjat arbeta som reklamfirmans första kvinnliga copywriter.
They can’t do what we do and they hate us for it.
Draper syftar på den begåvning och förmåga som han och Peggy har för sitt arbete. Och skäl till att Draper upplevs som en sympatisk person trots alla sina tillkortakommanden är hans eget reklamgeni, hans absoluta tro på meritokrati och hans känsla för andra människor. (Jag har endast sett de två första säsongerna.)
Typen av förhållande mellan Peggy och Don har skildrats miljoner gånger på tv och film men nästan aldrig mellan en man och en kvinna. För då är det alltid någon typ av romantik inblandad men Don och Peggy är inte kära, han ser vem hon är och vad hon kan och ger henne chansen som hon tar.
För båda tycker att talang och hårt arbete ska betyda något och Don ser sig själv i Peggy – mycket sällan skildrat att en man ser sig själv i en up-and-coming kvinna. Peggy slår ur underläge för att hon är kvinna, dessutom från religiös arbetarklass. Han börjar sitt liv på en fattig gård. Mamman är prostituerad och dör, fadern som är ohederlig tar hand om honom men Don är oälskad och ouppskattad.
När Peggy hamnar på sinnessjukhus letar Don upp henne och säger Gör vad du måste för att ta dig härifrån. Han menar; personer som vi har inget utrymme för svaghet, ett enda fall kan bli ödesdigert – res dig nu.
De är lojala mot varandra för att de i varandra ser en jämlike, någon duktig som är beredd att kämpa men som inte fått något gratis. Och det är vackert.
isabelle ståhl
13. June 2011 at 08:42vackert, så vackert! tack.
Magnus
13. June 2011 at 15:15Spegelbilden till Camuscitatet där är väl detta galet roliga ur ‘Fallet’: “Jag har inga vänner längre, allt jag har är medbrottslingar. Men deras antal har ökat, de är numera lika med mänskligheten.”
Återigen: ett delat ansvar eller ett ansvar för att nå personlig insikt, ett ansvar som man antingen kan undandra sig eler bejaka och efterleva.
Jenny Maria
13. June 2011 at 21:18Magnus, jag förstår inte helt vad du menar – jag hänger inte helt med. Det beror nog snarare på mig. Men jag älskar Fallet, en så genial roman.
Magnus
14. June 2011 at 00:22@Jenny: det där om hela världen som mina medbrottslingar är naturligtvis djupt mångtydigt och ironiskt,. och advokaten i Fallet är ju ingen speciellt pålitlig berättare, men jag förmodar att en tolkning kunde vara att alla ådrar sig skuld/ansvar i olika former under livets gång, att dessa på någon nivå är sammansnärjda, och att en överhet (som inte syns direkt i detta citat, den är bara underförstådd) försöker reducera det till enbart skuld: lägg er inte i det här för ni räcker inte till, lämna det viktiga till Oss som visat att vi kan och som därför med rätta är era härskare. Ni kan knoga på.- Samtidigt som människors liv också är sammantvinnade.
Det är ju en vanlig strategi idag att försöka framställa alla invändningar som uttryck för hungriga och illegitima särintressen. Erik Zsigas Popvänstern t ex bygger nästan helt på att köra det argumentet från en synvinkel där politik och etik är saker man kan köpa.
En annan text som uttrycker samma sak som du gör är förstås Kents samtida klassiker “Kärleken väntar” – både en kärlekstext och en sång om en samtid/ett etablissemang som gömmer sin otrygghet, sin icke-förankring och sina fobier bakom designade solglasögon, pengar, konsensus och magasin på blankt papper:
Brinn pengar brinn
Jag vet att du är värd någonting
Du är hoppet i ett IQ-fritt land
Du är drömmarna jag drömmer ibland
—
Det båser genom staden i natt,
Hör du sanningen, den lät som ett skratt…
Brinn hjärtat brinn
Vår fiende är rädd om sitt skinn
Det räcker med en gnista, ett bloss
Dom skulle vilja vara som oss
Visst känns det som att kärleken väntar
Jenny Maria
14. June 2011 at 15:24Ok, jag förstår! Mycket intressant,
Clamence är på ett vis opålitlig men på ett vis pålitlig. Han berättar om sig som den som ser genom sig själv – i alla fall stundtals. Det är obehagligt och det är ju meningen. Mycket intressant att jämför honom med Meursalt. Som är en karaktär som är både lik och olik.
Jag vet inget om Erik Zsiga och Popvänstern men jag kanske får möjlighet att kolla upp det.
Men precis, exakt! Raden “Dom skulle vilja vara som oss” är precis det Don säger till Peggy.