Det var på ett märkligt vis jag kom i kontakt med det som har kallats elfte september-attackernas mest kontroversiella fotografi. Den 7 november 2008 bevistade jag en pressvisning på Louisiana, det danska museet för modern konst. Konstnären Eve Sussman och hennes samarbetspartners The Rufus Corporation visade bland annat ett videoverk, 89 sekunder på Alcazar, som iscensätter den kända målningen Las Meninas – René Velázquez mästerverk från 1654. Skådespelare spelar rollerna av de personer som finns i originalmålningen och en man vid namn Walter Sipser är Velázquez.
Sipser, skulle det visa sig, är även den mest framträdande personen i den dokumentära bild som Magnumfotografen Thomas Hoepker tog dagen då tvillingtornen attackerades, men som han inte vågade visa förrän år 2006. Fast det visste jag inte när jag besökte utställningen. Några brev från Walter Sipser, som fanns i en monter där sådant som hade med produktionen av konsten att göra, fångade mitt intresse. I ett av breven försöker Sipser med omväxlande smicker och hot att förmå någon som står Sussman nära att berätta hur mycket pengar hon vill ha för att göra hans förekomst större än en annan skådespelares i en film där de båda medverkade. I ett annat brev upprörs han över att till stor del ha klippts bort och ber konstnären klippa om en viss film för att åtgärda detta misstag. Sipsers ton fascinerade mig, var han en person helt utan känsla för mellanmänskliga normer eller var det ett slags skämt? Jag vet fortfarande inte vilket.
För jag tappade intresset för att undersöka det vidare när jag vid hemkomsten googlade honom och upptäckte att Sipser anklagades för att inte bry sig om elfte september-attackerna, allt på grund av det fotografi som Hoepker tog på fem amerikaner som ser ut att nonchalant sola sig och umgås medan tvillingtornen brinner i fonden. Bilder läses ofta fel och jag förstår att Hoepker inte vill visa sin bild år 2001 då såren var nya, men att en så erfaren pressfotograf tolkar bilden som om den visar sanningen om de avbildades känslor är häpnadsväckande – bråkdelen av en sekund är inte nyanserad.
Kanske var hans omdöme satt ur spel på grund av den ilska vi gärna reagerar med när vi märker att någon inte visar medkänsla inför en tragedi som berör oss. Också Frank Rich, krönikör i New York Times, hamnade i affekt och skrev efter att ha sett bilden en text som dömer ut en hel generation yngre amerikaner för att alltför enkelt lägga terrordåden bakom sig. (Sipser och även hans flickvän, som sitter bredvid honom på fotot, är över 40 vid tillfället men misstas för yngre personer.) Fram till dess hade personerna på bilden varit anonyma, men när Walter Sipser blir varse diskussionen träder han fram och berättar att de var förkrossade – det syntes bara inte på fotot.
När Jonathan Jones helt nyss skrev om bilden i The Guardian citerar han W. H. Auden: ”How everything turns away / Quite leisurely from the disaster …”. Exakt så är det. Alla vi som inte är personligt drabbade är givna privilegiet att känna sorg men samtidigt vända oss från det hemska och fortsätta till exempel konversera om något banalt med våra vänner.
Att personerna i bilden ser obrydda ut tror jag inte är orsaken till att Hoepker inte står ut med sitt eget foto, utan att själva världen tycks kallsinnig och oberörd, vilket den till skillnad från människorna på bilden faktisk är. Fotografiet är generellt snyggt och reklamaktigt, som om tillvaron estetiserar denna sorgliga händelse – katastrofen som skildras på bilden kolliderar med känslan i den.
Det är ett av de tillfällen i historien när slumpen tycks ha en tanke. Walter Sipser spelar Velázquez i ett av de mest intressanta och uppmärksammade konstverken på senare tid och lika iscensatt blev han som ”känslokall, ung amerikan” i Hoepkers dokumentära bild.
Signe
6. November 2011 at 14:51Spännande. Finns nästan alltid mer än vad som möter ögat. Intressant att få ta del av denna historia.
/Signe
Magnus
8. November 2011 at 11:10Själva videosnuttarna av flygplanen som far in i tornen kom ju snabbt att estetiseras. I synnerhet videoslingan med det andra av planen användes om och om igen som en slags vinjett i tv-rapporteringen, och inte bara i USA: t o m med en arkadiskt sorgsen flöjtslinga pålagd – givetvis klippte man då av ögonblicket innan planet faktiskt slog in i byggnaden och exploderade. Detta är solklar estetisering och den drar självklart en slöja över den ohyggliga verklighet som alla kände till.
Jag kan hålla med om att det var naivt att läsa in “sanningen” om deras sinnesstämning utifrån en ögonblicksbild där de flesta f ö har solglasögon, men vad väntar du dig? Idag kan man inte som ensam journalist eller fotograf trycka igenom att vi ska avstå från överdrivet emotionell, hajpad och spekulativ rapportering. I en tid när “alla” ivrigt manufakturerar sin egen verklighet – men vissa gör det med större genomslag än andra – och när suget efter att bli förförd i nyheterna är större än någonsin är det få redaktioner som kan hävda att “vi ska inte säga något alls i nuläget, utöver belagda fakta, inget förrän läget och känslorna har klarnat”. Den linjen väcker idag inte respekt (vilket den gjorde för femtio år sedan) utan förakt och anklagelser för skitviktig elitism.
Jenny Maria
9. November 2011 at 01:25Men vad skulle vara alternativet Magnus? Skeendet är ju på håll estetiskt och filmlikt. Händelsen har ju estetiserat sig själv.
Du har rätt i att snabbhet är det som vunnit över allt annat och det är synd. Jag önskar att tidningarna skulle styra agendan mer själva, i alla fall de stora, och bestämma att de kan prioritera djup framför snabbhet.
Fast tror du inte att det egentligen väcker respekt? Att vänta in saker och inte vara spekulativ och lögnaktig. Att den här stressen inte är medveten utan de har blivit så av olika anledningar. Till exempel ängslighet.
Jag minns att jag reagerade på när Michael Jackson dog. Svenska tidningar fyllde genast sidorna med rätt usla texter men till exempel The Guardian hade sin stora bevakning några dagar efter hans död och då hade dom fantastiska texter. Bland annat en essä av Germaine Greer.
Jag tror tidningar skulle tjäna på att prioritera djup framför yta och sätta sin egen tidsagenda.
Magnus
9. November 2011 at 10:18Jenny: Visst, men tidningar som Guardian, Le Figaro eller New York Times finns ju inte i Sverige (längre). och även dessa titaner är idag i kris, en ekonomisk och journalistisk kris där just balansen mellan snabbt tyckande/blajigt yrande om händelser man inte har tänkt igenom/stora bilder versus analys och seriös journalistik är punkter i fokus. Ingen vet idag om N.Y Times kommer att kunna fortsätta som den seriösa, fullmatade och sobra nyhetstidning den gjort sig känd som de senaste sjuttio åren (i dagens Sydsvenska har Malena Rydell en ganska bra artikel om balansen mellan papperstidningens traditionella tyngd utifrån genomtänkta, resonerande åsikter, granskad och uppdaterad rapportering och kvalitativ analys vs snackighet, livsstil, krönikor och så-här-gör-du (äntligen-hemma-journalistiken). För många läsare, även mig, är det en grundbult att vi betalar inte för sådant som vi lika gärna kunde fått höra av grannen eller över ett fikabord. Men idag är en stor del av tidningarnas material nära den nivån i någon mening.
Och “kvalitetstidningar” är ju inte immuna mot det här, de bygger sina nygamla images och vädjar till läsarnas aptit på att pinka i byxorna för att få känna sig varma en stund, som alla andra.
Magnus
9. November 2011 at 12:00För att återvända till det underförstådda kravet (dramaturgiskt uttalat, om än inte öppet dikterat i ord) på att visa sorg, upprördhet, att bli en del av den känslomättade bilden av en händelse som sveper över alla, så kan man ju minnas 1997 och Dianas död och begravning. Under några månader var det i England närmast otillständigt att *inte* betrakta den avlidna som ett helgon och en historiskt tung gestalt, att inte visa öppen sorg eller att ha invändningar mot att t ex Heathrow skulle döpas om till Princess Diana International Airport. När norska stortinget gav fredspriset åt ett antal aktivister som i många år arbetat hårt för at få bort landminor kunde man även i svenska tidningar läsa insändare som hävdade att det var nedrigt att inte posthumt ge Diana halva fredspriset (hon hade deltagit litet i kampanjarbetet och photo-ops men hade inte haft särskilt mycket att göra med själva arbetet för avtal, opinionsbildning och så). Kravet på den stora gesten, de “spontana” och stora orden, även när det gäller händelser som vi inte har en personlig relation till, är idag oavvisligt för många – och den som förhåller sig mera kyligt, graderande eller mångtydigt betraktas som skurk.