En gosse och en ytlig, missunnsam bitch.
Något jag inte har kunnat glömma, kanske för att det upprepar sig, är somliga mediers rapportering, också seriösa sådana, om när David och Victoria Beckham fick en dotter för ett tag sedan. Då vinklade några tidningar, däribland Aftonbladet, med ”Glöm Suri Cruise, den här babyn kommer bli seriöst häftig”. Citatet kommer från en ”källa” som inte anges närmre.
Källan finns överallt, för det här skicket där kändisars flickebarn utmålas som rivaler ute efter att bräda varandra förekommer hela tiden. Tre personer har undertecknat aftonbladetartikeln – det påminner om den där historien om hur många idioter som behövs för att skruva i en glödlampa. Tre personer för att framställa slentrianmässig skitjournalistik.
Givetvis är hela scenariot osant. Suri Cruise är alltså Tom Cruise och Katie Holmes femåriga dotter. Den lilla flickan utmålas ofta som en bortskämd fashionista som hatar alla tjejer som är snyggare och mer välklädda än hon själv. Brad Pitt och Angelina Jolies små döttrar och diverse andra kändisbarn brukar också vara inblandade och nu har alltså Beckhams nyfödda kommit för att delta i catfighten.
För vi kvinnor och flickor föds ju till rivalitet och missunnsamhet, vi har inte förmåga till det fina brödraskap som finns mellan män. Notera att flickebarnet Beckham har tre storebröder. Rubriken ”Glöm Brooklyn Beckham, den här babyn kommer bli seriöst häftig” slapp vi när till exempel Zlatans söner föddes. Gossarna behöver inte oroa sig över att vara snyggast eller bäst.
Det är vidrigt att små flickebarn som inte valt att födas av kända föräldrar ska utmålas som rivaler till varandra och utnyttjas för att spä på vuxnas fördomar om kvinnor och flickor.
Magnus
5. March 2012 at 06:42Beg to differ. Hackordning är precis lika centralt för män – och pojkar – som för kvinnor, ibland ännu mer centralt. Män har ofta *svårare* att tänka sig ett avspänt, icke prestigebundet samarbete med polare inom det egna könet – eller med polare i närheten, familjen, skolan eller partiet eller… – än kvinnor har. I varje fall vill man att det ska _se_ut_ som om striden hela tiden pågår någonstans. Det är ju också det Fight Club handlar om, typ, och för många yngre män definierar den – boken, då – något väsentligt av samtida manlighet.
Nu är detta visserligen en socialt intränad manlighet mer än något biologiskt och genetiskt, men det hindrar inte att det i moderna kulturer verkligen sitter inpräglat. Män som räknar med att få något tillbaka av andra män för det de gör utan att kunna tvinga sig till det, eller ta det, beskrivs idag som losers.
Jenny Maria
5. March 2012 at 11:01Men Magnus, hur läser du mig egentligen? Jag är fullkomligt medveten om att det finns obehagliga, könsstereotypa fördomar också om män. Till exempel av slaget ”pojkar gråter inte” som sägs till små gossar och gör att de får svårare att vara sig själva.
Men det är ju inte det jag skriver om, jag angriper just den här slarviga, slentrianmässiga journalistiken som utnyttjar bebisar för att bekräfta obehagliga fördomar. Fördomar om att kvinnor är missunnsamma, ytliga, alltid vill vara snyggast och ska jämföras mot andra kvinnor.
Det finns inget motsvarande bland kändisbebisar av manligt kön. Det är otänkbart att Aftonbladet skulle skriva ”Akta dig Brooklyn, den här bebin blir rejält häftig” eller ens något som skulle vara i linje mer med manlighet till exempel ”akta dig Brooklyn den här bebin kommer att bli en bättre fotbollsspelare. Jag tror att det är just flickor som råkar ut för de fördomar jag beskriver. Att det sedan finns förminskande normer för pojkar säger jag inget om här.
Micke
7. March 2012 at 01:19Ja, synnerligen osmakligt. Att barn ska användas i nåt slags försök att skapa en vardags dramatisk dokusåpa. Blir bara illamående när jag ser sånt där!
Magnus
11. March 2012 at 00:41@Jenny: Jag förmodar att jag läste in ett “det är *bara* flickor/kvinnor som påtvingas denna rivalitet från barndomen uppåt” eller att de skulle vara på ett _artskilt_ sätt mer utsatta för den sortens tryck än det motsatta könet. Visst, det är klart det skrivs mer, och betydligt mer objektifierande, om kvinnors och flickors utseende – man kan, som någon sade i samband med Oscarsgalan, fråga sig varför vi tar för givet att skådespelerskor ska trivas som mannekänger som skrider fram på röda mattan och får klänningar, handskar, hållning och frisyrer fotade och bedömda? – men den kravbemängda rivaliteten, om sådant som man egentligen inte borde tävla speciellt om är gemensam för båda könen; det är bara det att den profileras olika – och att det ibland anses mer okay för tjejer att beklaga sig över saken, över den sortens kennelifiering av det personliga (en man som kritiserar samma fenomen är däremot aldrig OK, utom möjligen om han är en megakändis och gör det på sin frus eller partners vägnar). Liksom att dessa rivaliteter och orrspel numera flyttas ut på den offentliga arenan, också när de handlar om det renodlat privata, eller bara uppfunnits av massmedia.