Herren till höger hade samma favoritkonstnär som jag. Folk vill alltid, eller nästan alltid, tala om konst men aldrig, eller nästan aldrig, bli citerade med namn i tidningen när de talar om konst.
Jag minns inte vem som sagt det, ett känt citat som innebär att människans blick alltid söker skönhet. Finns det inget vackert tillgängligt så skapar vi skönhet ur det fula. Då syftar jag inte på utställningen med Skörpinge kollektivverkstad som jag skrev om för Helsingborgs Dagblad för ett tag sedan – utan på Klippan Centrum en regntung februaridag.
Dag
12. March 2009 at 23:47Angående rädslan; är det för att man tror att när man har “fel” så har man så fruktansvärt mycket fel?
Jenny Maria
12. March 2009 at 23:50Då man citeras i tidningen, eller?
Dag
13. March 2009 at 00:25Ja, att man har en åsikt men man vågar inte förmedla den officiellt eftersom just konsten är ett ämne som många är rädda för. Att ha en ståndpunkt, att tycka – jag tror att man är rädd att avslöjas som en som inte kan egentligen.
Jenny Maria
13. March 2009 at 09:21Ja, precis så, folk är sociala men om det ska tryckas i tidningen måste det vara sant. Undrar om det förändras i takt med att vi är alltmer synliga och uttalar oss allt mer i det här virtuella rummet?
I början tyckte jag Flickr, FB och bloggen gav mig en känsla av obehag men den känslan rann av.
A
13. March 2009 at 17:33Jag gillar verkligen det där med att vi inte tillåter något att vara helt fult. Min sambo tycker att jag är lite töntig när jag aldrig kan säga att någon eller något är fult, men det är ju bara den mänskliga blicken då. /A
Mats L
14. March 2009 at 01:35Skulle något vara vackert om inget var fult?
Jenny Maria
14. March 2009 at 10:30Ja A. Jag kan nog säga att något är fult men efter ett tag så tänker jag ”det är nog vackert på ett annat sätt”. Miljonprogramet där jag växte upp var verkligen fult men redan som barn försökte jag se det vackra.
Mats, en stor, intressant, filosofisk fråga, om allt var vackert skulle vi då veta det – att allt var vackert?