För 58 år och sju dagar sedan.

framsida2.jpg

baksida.jpg

Mormor ska fylla 98 i år, hon har nyss flyttat till ålderdomshem (heter det så nuförtiden?) Jag fick det här kortet som hon haft i sina gömmor, vilka nu rensades ut och sorterades bort till diverse släktingar i nedstigande led. Kortet är från Sven Jerring, ett tackkort då hon bidragit till hans fond för sjuka barn. Mormor fick nio barn på tretton år. Den trettonde april år 1956 visar poststämpeln, då var hon nästan mormor och hennes yngsta barn 10 år.

Läs det! 50-talsestetiken, är den skör eller är det bara innehållet i detta specifika fall som föranleder att jag tror det?

Häromnatten drömde jag att jag besökte vänner på Österlen, vänner som har en äppleodling. I drömmen såg inte träden ut som äppleträd utan var likt blåsvarta spjut riktade mot himlen och försvann upp bland molnen. Få och märkligt formade grenar bar lilaröda klasar av vinbär (!?) Jag kunde inte se var de slutade utan tittade upp och kände mig som Jack i ”Jack och bönstjälken”.

I mina drömmar är somligt ofta överdimensionerat – träd som de jag nyss redogjorde för eller lövträd stora nog att rymma en stad, vyer är gränslösa panoraman som bara når och når, likt en utsikt ur ”Sagan om ringen”. Landskap sträcker sig oändligen likaså en drömd horisont, hus är mil höga och rymliga som kyrkor, skepp hundra gånger större än i livsvärlden. (livsvärlden som fenomenologer brukar säga.) Förra oktober drömde jag att jag stod bredvid Peter Forsberg vid ett fönster stort som en fotbollsplan och han pekade ut mot en väldig skog, en grönska som spände över ofattbara vidder belägna mil nedanför oss. Skönhet är också förstorat, städer vars arkitektur är magisk som Frank Lloyd Wright på speed eller gotiska miljöer värre än värsta pekoralpoeten hade kunnat skriva fram. Allt skildrat i sällsamma färger och ljus som dånar och förtrollar.

Är det här typiskt?

Idag har jag varit i Krapperups konsthall för pressvisning inför Kullasalongen. Min ena dotter har spelat in Bobster på SVT. Min andra dotter har tömt en halsböld på lasarettet. Min sambo har städat bakom ugn och tvättmaskin. Min son har lekt hos grannarna. Så passerade den sjunde april år 2009 från vårt liv.

THERE ARE 4 COMMENTS ON “För 58 år och sju dagar sedan.”

jenny

9. April 2009 at 19:40

tack för vykort och berättelse, Jenny Maria Denna sköra stil som vi alla bör odla..tack vare dig ska jag lämna städandet bakom spis o ugn några timmar dessa påskdagar o leta efter gamla brev i koffertar i källaren…Morfars sista brev är det faktiskt lite bloggvarning på…
Mina egna drömmar är ofta i stora rum i stora hus. I natt stod jag framför en svensk bok från 1800-talet som min amerikanska väninna i brooklyn hade i sin hylla o som jag aldrig hade hört talas om….dolda skatter…& just den 7e april höll jag tal till en känslomässigt likgiltig storebror och talade med en okänd död systers vuxna dotter som jag inte ens visste fanns…en dag i mannaminne, ..the no blogg days are coming…

Jenny Maria

10. April 2009 at 09:29

”Morfars sista brev” – låter som en titel. Påhittade släktingar, undrar vad det kan betyda? Det där låter som en äventyrsdröm.

Det hör inte hit men jag tänker alltid på den där boken av Barthes ”Det ljusa rummet” där han skriver om sina släktingar, han skriver om sin morfar och farfar ”He had no part in words” (jag har den på engelska) och jag förstår precis vad Barthes menar.

Glad påsk!

Dag

13. April 2009 at 12:34

Det är vid sådana här tillfällen jag förbannar min usla läsförmåga när det gäller prydlig skrivstil.

Jenny Maria

13. April 2009 at 13:11

Skrivstil – både tydandet och skrivandet skulle återinföras och få status av det viktigaste ämnet i skolan.

COMMENT ON THIS POST




    Archive