31 August, 2009

Har jag manifest, eller?

Maud

Maud Gonne när hon skriver manifest. Nej det är inte sant, det är Maud Gonne men jag vet inte vad hon skriver. Av en slump fann jag bilden på Flickr Commons, i tonåren var jag besatt av William Butler Yeats och hans stora kärlek Maud Gonne.

Jag är inte förtjust i något av de två litterära manifest som publicerats, nummer ett och nummer två. Det kan möjligen bero på att allmänt ogillande av att ingå i grupper och den klaustrofobi jag har i samband med allt möjligt.

Eller så beror på det Nietzsche sa: Jag är inte inskränkt nog till ett system, inte ens till mitt eget.

För några år sedan skickade jag två ynkliga kapitel på en historisk roman till Bonniers, ”Monsieus Ledouxs längtan” heter den, eller skulle den ha hetat om den blivit klar. Jag fick intresse tillbaka. Tyvärr var det inte särskilt bra, någon gång såg jag redaktören som signerat brevet, jag märkte att jag håller det mot honom att han inte såg att texten inte håller.

Det blir nog aldrig någon bok för mig, sorgligt nog, jag förmår inte skriva mer än jag gör nu och ibland tror jag att jag övar fel språkmuskler i recensioner och artiklar.

Experimentell prosa, jag vet inte exakt vad det är, bara att den måste vara genial för att vara bra – ett filtrerat, behärskat, märkvärdigt språk. En författare måste vara mästerlig för att klara av det. Nej, jag vill inte ha sagt något särskilt med det utan bara påpeka det.

För övrigt gläder jag mig åt makarna Ahndorils förskott, jag hoppas det ger dessa ambitiösa och begåvade människor arbetsro.

Läste ni det här; The University of Iowa Writers’ Workshop is the most renowned creative-writing program in the world. Sixteen Pulitzer Prize winners and three recent Poet Laureates are graduates of the program. But the school’s official position is that the school had nothing to do with it. “The fact that the Workshop can claim as alumni nationally and internationally prominent poets, novelists, and short story writers is, we believe, more the result of what they brought here than of what they gained from us,” the Iowa Web site explains. Iowa merely admits people who are really good at writing; it puts them up for two years; and then, like the Wizard of Oz, it gives them a diploma. “We continue to look for the most promising talent in the country,” the school says, “in our conviction that writing cannot be taught but that writers can be encouraged.

Artikeln är utmärkt och precis det den menar, det tror jag också. Därför tycker jag det verkar som om svenska skrivarskolor, åtminstone utifrån deras intagningsanvisningar, verkar effektivt utformade för att hålla sann begåvning ifrån sig.

Annars tror jag författaryrket, i alla fall den person som framställer den typen av litteratur jag helt elitistisk håller för högst, är ett ensamt yrke. Superbra litteratur är skapad av en enda sinnestolkning av världen, jag tror att egensinne ska till för kvalitet och till någon del tror jag på en gammaldags myt om geni. Inte som gudagivet, men att somliga har tillgång till något inom sig som skulle kunna benämnas geni. Men visst, det där ”något” är inte tillgängligt hur som helst.

Vet ni att desto sämre reporter man arbetar med som fotograf, desto mer vill han/hon bestämma över också fotografens arbete.

På sätt och vis har jag har ett arbetsmanifest som spontant kom till mig när jag först lärde mig fotografera och det kan tillämpas på allt i livet. Jag kom på det i samband med att jag fotade när en fotografilärare  babblade på – ”Använd alltid film med 400 ISO” sa han bland annat och jag tänkte ”vilken idiotisk sak att säga”. Han kan inte haft någon aning om fotografiets essens, det är som att säga till en kirurg ”använd alltid det här instrumentet.”

Nåja, då tänkte jag JAG TÄNKER GÖRA SOM JAG VILL

I det finns också en förklarad skyldighet – gör jag som jag vill måste jag ta ansvar för resultatet. Inte så att jag rekommenderar att inte ta råd. Ta råd, välj ut människor du beundrar som du tycker presterar bra saker och fråga dem när du undrar något. Kompetenta personer ger bara råd om de blir tillfrågade medan inkompetenta alltid ger råd oombedda. Jag vet inte varför det är så. Eller? Jag kanske inbillar mig.

Känner ni någonsin att ni vill krypa ur ert eget skinn, metaformeras till något annat? Jag känner så nu, kanske är det hösten.

Comment on this post: 8 COMMENTS

26 August, 2009

Det som krävs

Precis där

Nordenlicht

Monsieur Thente bloggpublicerade inledningen på sin deckare igår. ”Money in the bank” om ni frågar mig och jag råkar vara expert på anslag. Nedslående då min egen deckarinledning är så bristfällig.

Jag har ramlat ner i värsta hålet igen. När jag skriver hamnar jag i läsningsfällan och kommer inte ur den, en sjukdom – ”jag måste bara läsa det här också innan jag kan skriva”. Så har jag fått käkinflammation. Först gladdes jag åt att det inte var ett litet djur som byggt bo i mitt öra eller något som satt sig på hjärnan men det ger inte med sig trots medicin, idag kan jag knappt tala eller äta.

Idag ska jag skriva om Gert Wingårdh och från det ämnet som han utgör är det en bit till väggmålningar men jag har tänkt på sådana ett tag. För jag älskar  allt från Michelangelo (det faller säkert under något typ av brott att kalla Michelangelo för väggmålare) till 40-talsvarianterna med sagomotiv där förträffliga barn åker guldvagn eller de senare modernistiska för den delen. När ska väggmålningar komma back in style?

Under lång tid har jag, om inte skrivit om så samlat på, historiska personer vars öde intresserar mig – för att använda dessa liv i en novellsamling. Fem män och fem kvinnor har jag i en mapp. Efter att ha funderat bytte jag namn på dem, för mig kändes det inte hederligt att använda någon historisk person till fiktion även om flera har gjort det väl och jag är glad över att de gjort det. Romaner som bygger på verkliga personer kan göras snyggt som i Joyce Carol Oates ”Blonde” där det är tydligt att det är bilden av Marilyn Monroe hon skriver om och därför säger något om den riktiga Marilyn och om oss. En av mina noveller bygger delvis på Bruno Taut. Jag har tagit detaljer och händelser ur hans liv, från hans tid och skapat en fiktiv karaktär. Nåja, om det är hederligt är i själva verket inget alls jag behöver fundera över då jag inte är nöjd med språket i berättelsen och inte heller kommer att bli det förstod jag häromdagen. Därför lär stycket vars inledning finns efter strecket aldrig bli klar eller aktuell för publicering.

Har ni inledningar?

____________________________

Klockan tio på förmiddagen börjar det snöa. Utmärkt, också vädret vill fira denna dags betydenhet, tänker Florian medan han med högerhanden sträcker sig efter fickuret för att kontrollera hur lång tid som återstår innan hon kommer. Han slår upp locket och för tummen över klockans inskription; Die Notwendigkeit. Uret var en examensgåva från fadern som på sitt karakteristiska vis utan krusiduller tryckt det i näven på sonen. Tveka aldrig, gör det som krävs så kommer du att nå framgång. Fadern… han saknar honom, nej… inte saknar, det vore fel ord … men inte en dag förflyter utan att han tänker på något fadern sagt eller gjort. Utan brådska reser sig Florian ur skrivbordsstolen, kavajen tillåts hänga kvar över ryggstödet, den långa kroppen rätas ut och han går mot fönstret. ”Ich bin Herr Glas”. Han ler och viskar mot den egna, återgivna silhuetten ”Idag är en fulländad dag”, som vore det hans plikt att underrätta fönsterglasets återkastade tvilling om just detta. Tre våningar ner ligger Friedrichstrasse och där ska hon komma gående om lite mindre än en timme.

Inte så att hon ska begripa hans lysande talang på ett förståndsmässigt vis, men hennes intuitiva reaktion, hennes beundran och tacksamhet ska glädja honom mer än den hyllningskör av arkitekter och kritiker som efter att han författat Die Welt Im Glas och färdigställt Glaushaus för Die Werkbund Austellung i Köln hyllar honom så fort han drar ett streck vid ritbordet. ”Kalla mig vid förnamn” ska han säga henne och då ska det ske. Gång på annan ser han för sin inre blick det väna ansiktet vändas upp mot hans, blicken nyfiken men vördnadsfull ”Säg mitt namn”. Tveka aldrig, gör det som krävs. Och Florian Fidel, Berlins mest märkvärdige arkitekt vet vad det är.

Comment on this post: 8 COMMENTS

21 August, 2009

Sådant jag letar efter

Another day in paradise

PARADISET

Påminner det om paradiset? Jag tycker det, därför tog jag bilden och ett tag i somras tänkte jag på paradiset och helvetet och att jorden härbärgerar båda – det är ingen nyhet.

MIN SKUGGA

För två nätter sedan drömde jag om en man, han var lång och tunn som vore han av utkavlad deg, på något vis både tidlös och ung, ögonen var stora och hans irisar av samma ljust bruna nyans som hans hår, också kläderna var brunbeiga. Han följde mig överallt: på ett hotellrum i London, staden där hela drömmen utspelade sig, på stan där jag passerade de mest sagolika rum med sådant jag tycker om; små kinesiska skåp, träramar, tjocka tyger, lampetter, böcker, litografier och hemmastatyetter. Först förargades jag av förföljaren, bråkade med honom, ”ge dig iväg” sa jag, han förklarade aldrig vem han var utan svarade på ett ironiskt och vagt vis men han skrämde mig inte utan gjorde mig arg. Så insåg jag att jag var hans förutsättning, han var min skugga och då fanns inget att göra.

I drömmen fanns en vacker silvergrå katt som satt på en tegelmur intill en tunnelbanestation, plötsligt föll den och landade på ryggen!

DET UNDFLYENDE

Som barn var jag vaken på nätterna, inte alltid men ofta. Under vintern gick jag ut för att ägna mig åt snö, försöka se stjärnfall eller kanske vandra ner till den frusna dammen. På somrarna cyklade jag ibland omkring rätt långt bort men oftast var jag bara uppe och tänkte och lyssnade på nattradio.

En morgon, nästan gryning men solen hade ännu inte brutit horisonten, det var grå ledsen höst, den period då sommaren helt lämnat, det färgsprakande har tröttnat men vinterkänslan med ljus och kyla har ännu inte infunnit sig. Vår toalett hade ett takfönster, jag öppnade det och tittade ut.  En buske, av obestämbar kommunal art fanns där, den stod alltid där, alltid räknat med mina unga mått. Ljuset var svagt, färgen på världen en urtvättad dov gråblå. Bäst som det var riste en vind buskens blad och jag kände mig vid det tillfället intim med något som om jag kommit på någonting. Att livet var särskilt och att i mellanrummen av det fanns något jag skymtat, något undflyende som jag gärna ville ha tag på.

ENSAMHET

Jag bodde i London när jag var 17 år, mest i Pimlico med utsikt över Battersea Power Station, jag var mycket ensam och ensamheten gav mig tillfälle att se rätt ner i botten av den djupa avgrund som är jag själv.

VILSE

En gång på söder i Stockholm, vi var nyss ditflyttade och som nu var det slutet av sommaren, jag och mina döttrar besökte en lekplats bort mot Zinkensdammhållet – tror jag. Vi överraskades av ett skyfall och fick skyla, hastigt mörker, muller men inga blixtar, mörk blöt asfalt och jag var inte bekant med omgivningarna. En bitter men söt känsla av vilsenhet fyllde mig, inte så att jag inte kände till vartåt hem låg utan jag visste inte vad ”hem” var.

Comment on this post: 15 COMMENTS

Comment on this post: 26 COMMENTS

1 August, 2009

Läsning

semesterläsning

Särskilt den där The ongoing Moment av Geoff Dyer har jag velat sätta tänderna i efter att min kompis Erling tipsade mig om den.

→ » °*˚ ☀ • ❀ • ☀ ˚*°« ←

Comment on this post: 5 COMMENTS

    Archive