27 January, 2010

Kitty Knös

Stewart

Översättning: Kitty Knös Är det en översättarpseudonym? Finns sådana?

Mary Stewart, jag har inte läst henne sedan elvaårsåldern – då älskade jag henne. I fredags var jag till Universitetsbibliotekets för att låna något av Stewart. 61 innevarande titlar meddelade Lovisakatalogen mig. ”Vi lånar inte ut skönlitteratur” sa bibliotekarien och jag insåg att under de tre år jag lånat böcker där var det första gången jag frågade efter prosa.

Universitetsbiblioteket stora byggnad är ett av Lunds vackraste hus. Det äter liksom människor, söta studenter sväljs och syns aldrig mera till, de sugs upp av böckerna, eller om det är tvärtom. Men jag blir alltid sorgsen när jag kommer in, interiören är förstörd, sönderrenoverad på fulast möjliga vis.

De skönlitterära böckerna slits så vid hemlån men du får gärna titta på böckerna här om du vill sa bibliotekarien som hade mörkt hår och ljusrosa läppstift, men jag ville inte titta på böckerna just då utan släntrade ner till stadsbiblioteket för att låna Stewart där istället.

Inte så att jag blev upprörd. Au contraire, det mesta som har med arkivering att göra tilltalar mig, jag blir nästintill sexuellt upphetsad av tanken på böcker som förvaras i något magasin och sparas för framtiden. Och ordet pliktexemplar är så fint. Lunds universitetsbibliotek har pliktexemplar, de är skyldiga att hålla reda på somliga titlar och 61 titlar av en författare som Mary Stewart är imponerande. Snart måste vi kanske gräva gånger under jorden för att få plats med alla böcker – den tanken är också trevlig.

Comment on this post: 11 COMMENTS

20 January, 2010

Rum

25 juni

3 augusti

Några timmar under eftermiddagen sorterade jag bilder från år 2007 och träffade då på ett kluster med interiörer – somliga rum är så värdiga.

Jag har alltid känt mig skamsen över att längta till egendomliga, storslagna och vackra rum. Vid två tillfällen har jag hoppat av utbildningar för att rummen de bedrevs i var så otrevliga.

Angenäma ”inramningar” handlar om folkhälsa men inte många verkar bry sig. Eller? Vi bor på en liten ort med hög medelinkomst, ändå bedrivs fritidsverksamheten för barnen i trean till sexan i byggbaracker och har gjort det så länge jag har bott här.

En så här pass rik kommun har väl råd att bygga ett bra hus för våra barn har jag sagt på några föräldramöten. Men andra föräldrar och lärare tycker att barackerna är tillräckligt bra – de menar att de där plastiga, fyrkantiga rektangulära lådorna är till exempel ”lättstädade”.

Comment on this post: 15 COMMENTS

17 January, 2010

Hemligheten

snö

Jag såg dokumentären Hemligheten på SVT Play, Pontus Hjorthéns film om sin far skådespelaren Carl-Ivar Nilsson. Om ni inte sett den så gör det är ni snälla för den är gripande och minner om attityder som fanns och finns och som i alla fall jag inte vill glömma. Bilden ovan är en skärmdump. Av alla gamla journalbilder/filmer som visades gjorde den störst intryck på mig för den är vacker och på något vis apokalyptisk.

Snön vräker ner kring de två männen som om den tagit ett självständigt beslut om att göra just det med orsak av att människan är så bisarr och löjlig. Att snöa över hela vår art känns ibland som en inte så tokig idé. Mannen med ansiktet mot oss intervjuar mannen klädd i vitt, inpackad som en 70-taslklädd mumie. Han är homosexuell och de står på platsen där män raggar på varandra.

Vad är det för fel på oss? Det finns inga problem med vilken sexuell preferens människor har men vi gör det till ett oöverkomligt dilemma, till exempel för att Gud ogillar det. All denna tid och energi i historien lagd på att förfölja, avsky, håna, lagstifta mot och sjukförklara homosexuella. Varför? Som om det inte finns nog med svårigheter på den här jorden utan att vi behöver uppfinna sådana.

Comment on this post: 9 COMMENTS

12 January, 2010

Mannen på bilden

Tom Sopwith

Jag är förtjust i fotografier där personer får solen i ögonen så att pupillerna blir så där pyttesmå och irisfältet största möjliga. Är inte iris det vackraste på människan? Då och då förstorar jag irisar i Photoshop för att komma åt explosionen av färger, ibland ett brett spektra av grönt, brunt, gult och orange som hos mina döttrar, ibland ljusa, isiga blå nyanser som hos Peter Forsberg och ibland mjuka grå skiftningar knappt skiljbara från varandra som hos en bibliotekarie jag en gång fotade.

Slika bilder är sällan lyckade. För det mesta bländas folk hopplöst illa, de flesta av vår art är alltför känsliga för att stå vända mot ljuset och titta mot kameran. Dock finns det exemplar av Homo Sapiens som är bättre på det. Jag var av den sorten men har genom missbruk förbrukat förmågan och skadat ögonen. Något av det mest idiotiska jag gjort.

Mannen på bilden, Tom Sopwith, ser troligtvis knappt fotografen för ljuset. Bilden är något, endast något, ”städad”. Jag har klonat bort smuts men det är inte eksem Tom Sopwith har i pannan, kopior från glasplåtar återger hud sådär ibland. Glasplåt säger jag utan att ha kollat, men det måste det vara. När jag blir rik och får obegränsat med tid ska jag fota allt på glasplåt.

Det är som att jag håller på att förstöra min hjärna med världen eller slösa bort min hjärna på världen, fast vad ska jag annars slösa den på? Nåja, vad jag vill ha ”kommunicerat”, som pr-tränande socialmediamänniskor kallar det, är att jag intuitivt känner att fördelningen mellan värld och okänd storhet är obalanserat i min hjärna. ”Värld” tränger ut något annat – oklart vad.

Bilden är från Flickr Commons, snart måste jag tvingas behärska mitt bildsurfande som är helt ur kontroll. Jag får för mig att jag ska kunna se varje bild som finns på Internet.

Sökordet på The Commons var ”English” och upp dök Tom. Hans ansikte är oemotståndligt och hans fulla namn var Thomas Octave Murdoch Sopwith. Octacve – så vackert! Mannen var flygare och i ungdomen framgångsrik hockeyspelare, han blev 101 år gammal. Sju systrar delade han sin barndom med och vid tio års ålder råkade han genom en olyckshändelse skjuta sin far till döds.

Comment on this post: 11 COMMENTS

4 January, 2010

Sönderfall

slottsparken

kungsparken

pauli

annalisa

Håkan Lindgren som är en av mina favoritskribenter skrev en av år 2009 mest klarsynta texter. Den finns här. Håkan ville se bilder i sönderfall. Varsågod, tyvärr har jag ingen negativskanner så jag har fotograferat av dem. Skanner vore bättre.

Comment on this post: 12 COMMENTS

2 January, 2010

→ »* * ☝♢☟ * *« ←

ser ni månen

Nyårsdagen har en egen häxa – nyårsdagshäxan – och hennes enda uppgift är att förbanna nyårsdagen så den blir på somliga vis omöjlig att hantera på ett meningsfullt vis. Som barn gick jag ut dagen efter nyårsafton och samlade ihop förbrukade raketer. Varför? Dagen var som jag minns alltid grå, lite snö och enorma mängder existentiell ångest som hopat sig likt dimma längs med hus, utefter vägar och omkring människor. Nästa år ska jag göra något märkligt den här dagen, märkligt av sorten urban exploration, hit tänker jag mig.

Som konsumentupplysare vill jag berätta att det här inlägget kan komma att vara slut innan något matnyttigt kommit fram.

Fast vi födelsedagsfikade igår eftersom min snygge sambo fyllde år, men inte så här fint som hos Rävjägarn, kolla smörgåstårtan! Sedan for födelsedagsbarnet iväg för att arbeta och jag grät åt en löjlig, italiensk film om Maria Montessori och gjorde ritgubbar med barnen.

Många blir galna, men färre för dagbok över själva skeendet. Vilket Vatslav Nijinskij gjorde. Se där plötsligt ett boktips! Läs hans dagbok och bli som jag bitter över att Sergej Djagilev hindrade Nijinskij från att dansa, stoppade en av världens genom tidernas största dansbegåvningar från att utöva sin konst. Dåligt, Djagilev!

Comment on this post: 8 COMMENTS

    Archive