29 February, 2012

Den som väntar på en osthyvel väntar aldrig för länge

waiting for my man

Ungdomssektionen i väntan på att få använda osthyveln.

Det finns somligt jag inte kan. Vänta, till exempel. Jag hatar det. En vuxen sa till mig när jag var barn: ”Du måste ha tålamod” och jag kände sådant obehag. Tålamod, det vill jag verkligen inte behöva ha. Vilket beror på ett slags medfödd rastlöshet/oro – jag är en av dem som kopplar av när jag typ får köra bil eller se action-film.

Och jag har alltid haft lågt blodtryck, har ni också det? I många år var mitt normaltryck som hos en person i chock och när jag står stilla, i en kö till exempel, så blir jag svimfärdig. (Kan mina hallucinationer bero på det?) När jag var gravid, och blodtrycket sjönk ytterligare, fick jag hålla huvudet nedböjt varje gång jag köade. Folk trodde jag var en idiot men inte bara fostret behöver blod utan också min hjärna.

Det finns fler saker jag inte kan. Tränga mig, till exempel. Tränga sig är något jag anser att onda och lågbegåvade människor håller på med, det är så fullkomligt ociviliserat och jag blir deprimerad av att se det. (Obs, jag menar den sortens trängande i slaget av köer jag utsätts för. Om man måste införskaffa mat till barn som håller på att svälta ihjäl så gäller andra regler.) Om jag absolut måste ha något i samband med mycket folk, säg i en bar, så står jag bara där tills jag får beställa och det får ta den tid det tar. Därför går jag hellre till sunkiga förortsställen än trendiga kaféer till exempel.

Hela detta klargörande för att komma fram till ett katastrofalt missöde i morse. Jag skulle laga min andra kopp kaffe, men melittahållaren var i diskmaskinen. Två av mina egenheter krockade: jag ville inte avbryta diskmaskinen, jag får ångest av att göra det, men jag har inte heller tålamod att vänta. Jag försökte på olika vis brygga i något annat men filtret gick sönder och jag skaffade mig bara mer arbete, med att städa upp till exempel, men inget kaffe.

Jag tänker alltid på en särskild sak när jag måste vänta på diskmaskinen. Ni vet hur man minns somligt banalt som man till exempel hört på radion. En ung kvinna sa i just radion att om osthyveln var i diskmaskinen när hon skulle göra en macka så satte hon sig ner och väntade på att maskinen skulle gå klart. ”Sen får man ju en alldeles ren, varm osthyvel” sa hon, som om det var en både tillräcklig och storartad belöning.

Comment on this post: 6 COMMENTS

19 February, 2012

Let us now praise Maria Lantz

lantz

Maria Lantz är ny rektor för Konstfack vilket gör mig glad. Lantz har resning, är skarp, kunnig, genuint engagerad och har stor erfarenhet. Vidare är hon prestigelös och hederlig och har ett slags naturligt gehör för begåvning och långsiktig god utveckling.

När jag flyttade från Örnsköldsvik till Skåne 2006 hade jag främst försörjt mig som pressfotograf men jag hade också läst in en rad ämnen på universitetet. Jag trodde det skulle bli svårt att hitta arbete, det är det alltid, men jag hade en fin portfölj och extremt goda referenser. Planen var att få extrajobb och sedan göra mig oumbärlig, vilket jag har lyckats med tidigare.

Men tidningarna var helt ointresserade av att ens se på min portfölj eller mina referenser. Jag hade inga kontakter och begrep snart, vilket jag i och för sig märkt av när jag arbetade på redaktion, att nya fotografer rekryterades via bildjournalistutbildningarna. Unga personer som kom som praktikanter fick sedan chans på extrajobben eller så var det andra personliga kontakter som gällde. Och varför inte? De som kom från det hållet var unga, duktiga fotografer som lärde sig systemet och arbetsplatsen utan att tidningen behövde betala för det. Jag var en snart medelålders trebarnsmamma och jag märkte att folk hade vissa föreställningar om en sådan som jag inte kunde rå på. Och det var som om jag var ointressant oavsett vilket portfölj jag kunde visa upp.

Så jag började söka alla möjliga jobb, började skriva gratis men paniken växte när sparpengarna tog slut (dyr hyra, tre barn och en sambo utan stora inkomster gjorde situationen sårbar). Och som några av er vet, desperation arbetar mot en.

Botten nåddes jag när jag ringde Sydsvenskans dåvarande kulturredaktör efter att ha skickat text och han skitförbannat sa ”Jag vill inte läsa något av dig.” Han visste ju inte vem jag var utan menade just att jag var ”ingen” för honom, varför skulle han läsa något av mig? Det här är kört, tänkte jag, och var sannerligen beredd att omskola mig till vad som helst, men jag hade inte råd just då utan var tvungen att försörja mig nu och här.

(Låt er nu inte nedslås kids, många redaktörer är snälla och trevliga. Ett kort tag efter det här gav mig Stéphan Linnér på KvP mitt första gig och sedan dess har jag inte saknat arbete en enda dag, ganska snart tvingades jag till och med tacka nej till arbete. Jag har så många erfarenheter med duktiga, roliga och trevliga redaktörer.)

Dagen efter ”Jag vill inte läsa något av dig-samtalet” skickade jag, som jag minns, två texter om foto till Maria Lantz, som då var redaktör för bildmagasinet Motiv. Samma förmiddag ringer Maria upp. Hon vet överhuvudtaget inte vem jag är och hon har ingen specifik anledning utan vill prata om mina texter, hur bra de är och vad mycket jag kan om fotografi. Maria frågar om min utbildning och min erfarenhet, kommer med väldigt mycket beröm och undrar om vi inte kan ses när hon kommer till Lund.

Det gjorde vi, vi fikade i Lund och har sedan dess träffats då och då. Vi har fortsatt vår sporadiska men kontinuerliga diskussion om fotografi närhelst vi fått tillfälle. Och som ni förstår var hennes telefonsamtal sannerligen uppmuntran i rätt tid.

Att jag skriver det här kommer säkert som en överraskning för Maria, hon är inte direkt medveten om att hon är på det här viset och gör inte såhär för att vara snäll. Hon är ”bara” en genuint intresserad, seriös kritiker/konstnär/lärare som gillar andras begåvning och kunnighet både inom sitt yrke och som människa.

För att vara chef är alltid svårt. Jag var det själv i sex år, och man kan misslyckas trots att man är bra. (Obs, jag var 20 år när jag blev chef och bra på ett vis: företaget ökade vinsten varje månad i sex år, men sämre med de anställda.) Många chefer, oavsett bransch, ser alltid talang som konkurrens, andra är bara är ointresserade av annat än den egna karriären och många saknar själva kunskap för att kunna värdera andras kunskaper.

Maria Lantz är motsatsen till allt sådant och det är utmärkt att hon nu ska vara rektor för Konstfack.

Comment on this post: 12 COMMENTS

5 February, 2012

Var människor så här snygga på 40-talet?

1944

1945

Kolla tjejen i rött i den där byxdressen! Jag gillar farbröderna också, de är visst tjänstemän på resa. De ser så ordentliga ut, prydliga, jag gillar klädkod.

Kanske borde jag inte blogga alls just nu. Jag behöver min fokusering, arbetet kräver extrem effektivitet. Och jag vill uppdatera min blogg, göra om lite, skriva en ny, mer aktuell presentation till exempel, göra den lite mer modern.

Men så får jag panik när jag tänker på att inte blogga. Alla vi som arbetar ensamma, som är i våra huvuden hela dagarna, det är oss bloggandet är till för. Nej, inte bara, givetvis, men jag känner det som om det ger ett slags struktur, ett slags bot mot det utanförskap man ovillkorligen är i när man sitter med tankar som ska bli text hela dagarna. (Obs, att jag gillar det.)

Som nu – jag kände ett behov av att meddela mig om detta och då gjorde jag det.

Kjamiz

Comment on this post: 18 COMMENTS