31 December, 2012

Komsi, komsi 2013

Öresund

Oändligt mystiskt tycktes det mig först att människor i allmänhet tagit postmodernism och relativism – trots allt rätt diskutabla ismer – till sina hjärtan. Då inte enbart som metod i akademiska miljöer, där den har vissa poänger, utan som generellt förhållningssätt i det egna livet. På Twitter, på fester, i skolan och så vidare hör jag ofta åsikten om att sanningen är subjektiv uttalas tvärsäkert – det som är sant för mig är inte sant för dig och så vidare. Om jag svarar ”jag tror det finns objektiv sanning” så reagerar människor ibland som om jag sagt att jag är nazist. Vilket beror på att de blandar samman saker på olika nivåer. Att jag menar att sanning finns betyder inte att jag alltid själv känner till den eller att en viss grupp kan äga den. Tvärtom, fundamentalister som gör anspråk på absolut sanning är de minst sanningsenliga personer jag vet. Ty ideologi gör oss dumma.

Nå, numera inser jag att postmodernism ju alltid har funnits, bara under olika namn, och den passar vår mänskliga art utmärkt. Relativism är ”anything goes” och eftersom vi är maktlystna varelser, som vill använda åsikter till vår behjälplighet, gillar vi det.

När folk säger att verklig sanning inte finns så menar de moraliska omdömen, även om de inte själva är medvetna om det. Vissa utsagor, de som enkelt går att kolla av, är uppenbart sanna eller falska. Till exempel ”just nu regnar det” (det gör det) ”jag har fött tre barn” eller ”1+1=2”.

Värdeutsagor är ibland mer komplicerade, till exempel ”Svante är elak”, ”Palme var en bra politiker”, ”jag fick för lågt betyg på historieprovet” – är det sant eller falskt? Mycket är omöjligt att avgöra, de ingående premisserna kan vara oöverblickbara, felkällorna oändliga och saker och ting ändrar sig sekundsnabbt. Svante kanske var elak men stunden efter är han snäll. Kanske var Svante elak och slog Stig i huvudet men det var för att Stig slagit Svante först. Och så vidare. Sanningen är svår, ibland omöjlig att upptäcka på grund av världens och människors komplexitet.

När jag skrev min skolgrej så var det några som reagerade på ordet ”kunskap” och att jag skrivit att den skulle överföras. Detta verkade provocerande, några tycktes tro att all kunskap är en slags propaganda. Vilket är logiskt om man anser att sanning alltid är subjektiv, då baseras ju allt på enskildas åsikter.

Simon Blackburn, som lanserat kvasirealismen, har gjort en utmärkt beskrivning av relativism. Om du skjuter prick med pilbåge på en stor ladugårdsvägg och i efterhand, varje gång, går fram och målar ett bullseye kring pilen, då har du inte hittat ett sätt att träffa rätt varje gång utan du har avskaffat möjligheten att någonsin träffa rätt. Om du menar att sanning är det du säger att det är, så har du inte hittat ett sätt att alltid ha rätt utan du har  avskaffat möjligheten att någonsin ha rätt.

Gott nytt år och var rädda om er i nyårsnatten.

Kjamizzar

Comment on this post: 22 COMMENTS

30 December, 2012

I ursprunglig vuxenform

författaren som ung man

Jag är förtjust i Christopher Hitchens. Han är en förebild, och jag älskar hans utseende på bilden ovan. Ett så kallat fotografi – där ljus studsat mot honom och sedan fångats upp av en ljuskänslig yta som framkallats – som togs 1968. Det året var Hitchens 19 år och han är sig inte särskilt lik om man jämför med fotografier tagna under senare tid.

Inte så att jag ogillar hur han skulle komma att se ut sen. Eller jo det gör jag, åtminstone när han såg ohälsosam ut, man vill inte att de man gillar ska se ut som om de till exempel dricker för mycket för man vill att de ska leva för evigt och kunna hålla på och producera. Men, och jag tror ni håller med, Hitchens ser så oförstörd ut här, opåverkad av världen. Som om det var den här han var menad att vara – den rätta varianten av sig själv.

Jag har utverkat en hypotes om att människor mest ser ut som sig själva vid 20. Tesen har jag prövat på diverse individer och ingen verkar hålla med mig utan dessa hypotesprövade personer påpekar att man kan se mest ut som sig själv när som helst, eller hela livet eller att det är omöjligt att avgöra.

Men det är inte riktigt så jag menar. Det är något med en människas utseende just vid 20, den originella vuxenformen liksom. Ens yta som avger ens sken, i filosofisk bemärkelse, har gått via barndom och pubertet och stillnar tillfälligt vid 20. Snart ska en massa inre och yttre tryck börja förändra en men ett kort tag är man intakt.

Som – om ni tänker er – när man kastar upp något som i en mikrosekund är stilla innan det vänder mot marken.

Läs för övrigt den här texten av Jeffrey Eugenides om hur man måste bevara något i sig själv för att kunna åstadkomma litteratur. Och bevara skarpsinnet för den delen. Det kunde Hitchens. Hans själ, om vi nu kallar det så, var ointaglig. Läs nu, ni kommer inte att ångra er.

Comment on this post: 8 COMMENTS

13 December, 2012

What we do in life echoes in eternity

Nu midvinterskymning på jorden rår i skuggdalen solen sig gömmer och småtrollen tassa i nedmörka vrår men barnet om julljusen drömmer

Då vandrar Lucia i vinterskum natt med ljus över skimrande panna Vid bädden hos yrvaket barn hon satt och barnets drömmar blir sanna

I sekler hon kommit i mulen advent till tröttad människoande som förebud henne julen sänt med ljus över mörko lande

Från gård till gård skall hon bringa sitt bud att julen på dörrarna gläntar I nattluften höras sällsamma ljud han kommer din kung som du väntar

Dikt av Elsa Carlsson Rubriken citat ur Gladiator

∗  ∼ ∗ ∼ ∗ ∼ ∗ ∼ ∗ ∼ ∗

Comment on this post: 6 COMMENTS

10 December, 2012

Alla lika glada!

Män och en kyckling

Jag nämnde ordet Business Intelligence på Twitter och inom tio minuter hade gänget ovan börjat följa mig.

Comment on this post: 0 COMMENTS

9 December, 2012

Ännu en seger för Ockham!

tidigare idag

Trots ihärdiga försök lyckades jag inte starta min dator.

Se här en anmälan som jag har gjort för Hufvudstadsbladet angående Sörlin och Ekströms bok Alltings mått. Humanistisk kunskap i framtidens samhälle. Hasta ut och köp den i julgåva till de du känner som gärna läser något förståndigt, bildande och roligt. Boken är till de humanistiska disciplinernas försvar tänkte jag skriva, men det är ju inte sant. Resonemanget innebär mer att humaniora inte behöver försvaras, utan förklaras. Författarna styr upp varför dessa ämnen hamnat i kris och att vi bör betrakta dem som likvärdiga till exempel naturvetenskap och teknologi. Jag håller med. (Även om kopplingen inte är kausal misstänker jag att humanioras allt lägre samhällsstatus är en av orsakerna till svenska skolans försämrade resultat.) För all del blir inte alla smartare av slika studier men rätt många blir mindre endimensionella och det är allt man kan begära.

Nå, det var under sådana studier, filosofiska närmre bestämt, som jag lärde mig om Ockhams rakkniv, vilket bereder mig nästan daglig glädje. Ockhams rakkniv är ett filosofiskt begrepp som i kort går ut på att den mest sannolika förklaringen också är den sanna. ”Men asså seriöst, det inser man ändå” kanske ni invänder. ”Inte behövs något begrepp?” Ja och nej. Själv har jag intuitivt känt att det som verkar mest sant också är det, men så fort något systematiseras och får ett namn så förstärks funktionen. Jag kallar det Le Guin-effekten. För i Ursula K. Le Guins bokserie om Övärlden så kan man behärska något om man känner dess namn och så tror jag det är.

Låter det högtravande? Rakkniven är utmärkt just till vardagens felsökningar och problemlösningar. Jag ber till exempel mina kids vid diverse uppgifter att plocka fram rakkniven. ”Börja med att väga och mäta dina ingående premisser” säger jag ”och var medveten om att det kan finnas flera vägar ur något, men ibland är en enda ’grej’ sann eller bäst”. Jag säger ”betrakta vilka ingående storheter du har att laborera med”, för att tänka handlar ofta om att se, om att ha god varseblivning. Ordet storhet är bra just för att det är så odefinierat och kan användas i okänd storhet, sådant man inte känner till – vad som helst – men som finns och påverkar.

”Säger du så till dina barn?” Ja, och till exempel min son tycker ibland jag är fånig men han förstår vad jag menar och jag gillar att barnen tidigt begriper epistemologi och akademiskt språk. Det ingår nämligen i planen jag har om att lära dem att inte rädas det som kan tyckas obegripligt. Ingen kan italienska första gången hen hör det.

Till saken: När jag kom hem igår kväll från Willa Holmas förlags perfekttrevliga släppfest för Den vindlande vägen och lilla grodan kunde jag inte starta min dator. Oh, the panic! Nog backar jag upp hyfsat ofta och även om man nästan alltid kan rädda saker från hårddisken så orsakar trasig dator så mycket besvär. Att byta dator är som att byta en del av sin kropp och jag har dessutom ett viktigt möte via Skype i morgon.  Ni förstår, jag var så ledsen att jag när som helst hade kunnat börja grymta.

Datorn är en MacBook Pro, något över fem år, och det var sladden som först tycktes vara sönder för den lös inte grönt och förde alltså inte ström. När jag prövade med andra mac-sladdar i hushållet, nyare sådana till mindre datorer, som såg likadana ut i fästet så lös dessa grönt men min dator förblev ändå död. Även om spänningen i de olika aggregaten/sladdarna/laddarna (jag märker att de har flera namn) var olika så sa många på Twitter, där jag frågade, att det skulle fungera bra med nya också till en äldre dator. Förutom Inslag som trodde att jag möjligen behövde motsvarande den spänning som fanns i originalsladden.

Situationen var bedrövande. Mycket, utifrån mitt perspektiv, tydde nu på att datorn var sönder.  Men, rakkniven ”sa”: det mest sannolika är att det är sladden, eftersom det är osannolikt att en dator fungerar felfritt i nästan sex år är för att lägga av precis samma dag som sladden inte längre för ström. Alltså fanns det någon, för mig, ännu okänd storhet som orsakade att den inte gick igång.

Innan det blev bra skulle det bli värre. Vi for till MediaMarkt och en tjej i Apple-disken kom med domen: alla mackar fungerar med alla mac-sladdar, sa hon och kopplade min dator till en sådan laddare jag försökt med hemmavid. ”Stendöd” sa hon och meddelade att den var tvungen att komma på reparation.

Ibland tror jag att intelligens kan vara ”bara” det att personer dröjer lite längre för att bestämma sig angående något, ”bara” är lite mer öppna och medvetna om att de kanske står inför något okänt och därför använder systematisk felsökning. Tjejen var vänlig men hon var från början säker på att alla sladdar fungerade med alla datorer och att problemet fanns hos datorn. Och hon var trovärdig. Jag tänkte att om hon aldrig hört om någon med samma problem så finns det kanske inte, det är min dator som är sönder. Å andra sidan (ursäkta arrogansen) är jag själv nästan alltid bättre än folk på till exempel diverse supporter.

Jag var modfälld, men på grund av rakkniven ville jag ändå få en second opinion. Vi, min sambo och jag, gick till Kjell&Company och bad försäljaren plocka fram ett aggregat med samma spänning som min originalsladd och voilà så gick datorn i gång!

Lärdomen är att alla macar INTE fungerar med alla mac-sladdar och för att veta det bör du studera filosofi.

Överlycklig andra advent på er.

Comment on this post: 13 COMMENTS