Therese

Diskussionen i mitt blogginlägg gjorde mig mest ledsen, det slutar alltid med att jag blir ledsen när jag skriver om sådant här. Och att jag till slut inte vågar skriva någonting alls eftersom jag är rädd att varenda ord kan uppfattas som att jag koketterar, som att jag försöker att få det att framstå som att jag har haft det svårare än jag har haft det, som att jag är “för fin” för saker (Alla har väl haft skitjobb någon gång! – som att hela diskussionen till slut kan reduceras till det), som att jag lider av “utvaldhetskomplex” – “Någonstans inom mig kände jag att min längtan efter kunskap, litteratur och skönhet var oförskämd, att jag var fåfäng och arrogant som begärde att få komma till min rätt” – åh, det var mitt i prick tycker jag. Fint.

Ann

Jag skulle också vilja vara utvald!

Jenny Maria

Jag blir också ledsen och jag skrev om det här inlägget tusen gånger och är ändå inte särskilt nöjd. Jag vill säga något men kan inte, vågar kanske inte. Livrädd för att verka förmer men ibland måste man kunna visa också sina sådana sidor.

Jag blev mycket gripen av ditt inlägg och skulle inte vilja vara utan den diskussionen som blev i ditt fält.

Ann

Men mer seriöst: är det överhuvudtaget möjligt att skriva något utan att kokettera? Är det inte koketterande bara att ta plats i offentligheten med sina ord? Tänker man det på det viset går det ju till slut inte att föra en diskussion överhuvudtaget. Det måste gå att argumentera utan att man ska få sina erfarenheter slängda i ansiktet som inte tillräckligt äkta, svåra, rätta. Jag imponerades av de som orkade fortsätta debattera, själv blev jag lite ilsken där i kommentarsfältet.

Jenny Maria

Du har givetvis rätt Ann och också självömkande, även om det inte är smickrande, borde man kunna beskriva också sådana känslor menar jag. Jag tror jag själv har en slags allergi mot personer som är narcissister som betraktar sig själva som enastående och att andra inte beundrar dem tillbörligt och är rädd för att vara sådan. Fånigt att hela tiden ”second guess” sig själv.

Jag vet inte varför, eller jo det vet jag, men jag har alltid velat känna mig normal och liksom tänkt och tänker fortfarande; ”Men nu verkar jag som en normal och lyckad person” vilket gör mig glad. (?)

Therese E

Åh, jag känner också så igen mig i det där sista – och förmodligen var det väl ändå i slutändan den längtan som fick mig att lämna jobbet inom äldreomsorgen och bestämma mig för att göra det jag gör nu. Men det är ändå inget självklart val, för även om jag tycker att jag kommer till min rätt nu, så kom jag så oerhört mycket till min rätt i det arbetet också. Jag hade fallenhet för att ta hand om sjuka och döende gamla. För att stryka håret ur pannan på någon som drog sina sista andetag, för att lirka med mediciner och tandproteser, för att ta hand om situationer som de som befann sig i dem själva inte kunde göra. Jag var bra på det – också. Och i tveksamma stunder kan jag fråga mig varför jag lämnade ett så, ja, värdigt arbete, för något som har sådant omätbart värde. Människan har nog inte bara ett sätt att komma till sin rätt på, och det svåra är att veta och våga välja rätt.
Man ska inte underskatta hur viktig känslan av att känna sig lyckad eller att ha undkommit ödet att “bli kvar” är, särskilt i ett samhälle där “bli kvar” av något märkligt skäl är det värsta som kan hända en människa.

Therese E

Jag blev by the way också ledsen av diskussionen.

Ann

Själv tror jag aldrig riktigt jag känt det där, rädslan att “bli kvar” eller falla tillbaka dit där jag borde höra hemma. Kanske för att jag i de okvalificerade jobb jag haft känt mig alltför tafatt och osmidig för att känna mig tillhörig där, om det inte varit för att jag hanterat själva arbetsuppgifterna dåligt – som när det gällde att diska och servera på en hotellrestaurang – så för att jag varit socialt obekväm, som när jag skulle agera framåt och säljande telefonist.
Jag ska inte säga att jag inte kan känna mig främmande också i den värld där jag befinner mig nu. Men här känner jag mig nog mer som en välkommen gäst – när folk är snälla i alla fall.
Rädslan för att förlora det man har blir väl då mer rädslan för ett fritt fall ut i ingenstans – det här är ju det enda jag kan någorlunda.

jag känner mig tvungen att uppdatera « Thereses dagbok

[...] måleri. (För den som inte tröttnat på klassdiskussionen finns det möjlighet att fortsätta den här, här, här och [...]

Karin

Hej, jag hoppas verkligen att jag inte gjorde er ledsna! Jag pratade liksom bredvid ämnet, för jag vill gärna – ringa in det på något vis. Och jag ska verkligen inte upprepa mig. Det är fö ganska lätt att vara elak och förbannad och beskylla andra för koketteri om man är anonym.
Det var en bra diskussion ändå. Bra för att vi fick reda på lite mer på något vis.
Hörs,

Rävjägarn

Och här en lång och osammanhängande kommentar. Men nog är det bra med ämnen som berör (även om jag var såpass missnöjd med mitt inlägg att det orsakade en smärre kris, men det är fegt att radera – jag gick tidigt till sängs den kvällen).

Jag tror att det är bättre att känna sig lite utanför och jag tror precis som Jenny Maria att det är sannare, ty man styrs inte lika mycket av ett vi, av en grupp. Och grupper är som religion, det blir lätt fel.

Koketteri är jag inte svag för, men det beror naturligtvis på vad man lägger däruti. Vad jag ville skriva, men misslyckades med, var att jag tycker mig ana en stolthet som varken är bördsstolthet eller stolthet över vad man åstadkommit. Jag antar att det är något man har eller inte har (kanske nedärvd sedan generationer lite diffust), och jag tycker det är bra. Men snobberi, med över- eller underklass, nej, det bär mig emot, ty uttrycket blir då falskt. Och narcissism, nej. Kanhända i biografier men där tar det slut.

Att längta efter något bättre, är inte det något av det mesta förbjudna? Kanske inte att göra det, men att uttrycka det och att känna att man egentligen är värd något mycket bättre. Men inte går det att undvika. Dessutom är det fint.

Jag tycker mycket om personer som har ett stort allvar inom sig och som också avspeglar det utåt, i tal, skrift, handling m.m, men finns det inte humor och glädje där tycker jag att det är någonting som fattas, och jag kan inte riktigt ta deras allvar på allvar. Det finns rätt gott om dessa personer.

Och Therese B, jag tyckte inte att du koketterade med ditt skitjobb.

Jenny Maria

Therese, jag älskar när du skriver om ditt arbete inom äldreomsorgen. Jag har alltid, för att känna självrespekt, arbetat så bra jag har kunnat oavsett var och jag passade inom restaurangbranschen på det viset. Jag är snabb och praktisk. Men jag vet att om jag varit kvar där skulle jag arbetat väl av plikt och dött inuti. Jag är mycket för plikt, jag var chef i 6 år och föraktar människor med dålig arbetsmoral – inte heller en särskilt smickrande åsikt.

Ann, telefonistjobb eller den typen av arbete är det som skrämmer mig allra mest. Tänk att tvingas till något som är så mot din personlighet.

Karin, det var inte du som gjorde mig ledsen, alls inte! Jag gillar att prata med dig, jag vill alltid veta vad du har att säga. Det som gjorde mig ledsen var mina egna svårigheter att formulera det här.

Rävjägarn som tänkande, moralisk människa är man ensam måste förmodligen vara ensam och grupper är alltid problem.

Det finns så mycket mer jag vill säga men tror ni inte att det handlar om värdighet och att det är det vi vill åt och att det är det vi är rädda för att förlora? Att livet ska te sig ovärdigt. En av de mest ovärdiga och maktlösa situationer jag vet är när man är utlämnad till någon. Till exempel en föraktfull chef.

Therese E

Jenny Maria: Tack. Jag har också ytterligt svårt för människor med låg arbetsmoral (även om jag nu då och då kan kosta på mig att ha det, det när den låga moralen drabbar andra människor som jag tycker det är fult), vilket jag ärvt i rakt nedstigande led från en mamma som under ett trettioårigt yrkesliv aldrig kommit för sent (det är hon nog förresten lite mallig över, apropå koketterier ).

Och Karin, jag instämmer med Jenny, du deltog ju i en diskussion på rätt premisser (med ditt namn och med respekt).

Erik

Vilket bra inlägg och kommentarer! Jag blir varm inombords!

Ravjagarn

Dålig arbetsmoral är det värsta jag vet. Vissa människor verkar tycka att det är helt ok att göra så lite som möjligt, bara så mycket att ingen klagar och de får behålla jobbet. De ser det som den naturligaste sak i världen. KAffepaus hela dagen. AVSKYR detta.

Jenny Maria

Det är de där människorna ”Det ordnar sig” så märker de inte att det ordnar sig för att andra arbetar. Vad ska man göra på sitt arbete om inte arbeta.

Komma lite senare, gå lite tidigare, passa på att ringa alla privata samtal man har – nä tacka vet jag Luther!

Ravjagarn

Ja och dessutom att ha mage att påstå att det är UPP TILL ARBETSGIVAREN om de gör sitt jobb eller ej. Fan, vad jag bir arg på detta.

Gunnar Strandberg

Vad tråkigt att ni blev ledsna av diskussionen. Jag skulle önska att ni en kort stund fick se den med någon annans ögon, för då tror jag att ni inte skulle bli ledsna, utan kunna låta den passera som en yttring av något som egentligen inte berör er det minsta. Kanske. Eller så förstår jag inte varför ni blev sorgsna.

Världen är inte så liten och trång och klaustrofobisk och färdig som den diskussionens undertext vill få den till. Var det inte så förresten, att diskussionen inte handlade om det som den till synes handlade om? Det finns gott om fria och rymliga vidder att fälla ut sina vingar i. Man får det. Och jag har aldrig någonsin sett ordet kokettera laddat med så mycket ilska och förtryck. Ett fult sätt att använda det på. Oskönt.

Själv förstod jag inte en bråkdel av det som diskuterades på det synliga planet. För mig var det en diskussion som mest av allt fick mig att inse vidden av hur annorlunda jag resonerar jmf. med många inom den så kallade kultursfären. Radikalt annorlunda. Som kom vi från olika solsystem. Efter det där diskussionen kommer jag nog aldrig mer att använda ordet klass. Det är bara begränsande och negativt, inget gott kommer ur det. Vem fan vill tillhöra en klass på det sättet som klass de. och diskuteras? Låta sig ringas in, snävas in, fängslas på det sättet?

Det finns ingen som kan ge oss tillåtelse att testa att vara något annat, mer om man så vill, eller annorlunda. Ingen som kommer ge ett tecken och säga att: OK, kör! Glöm det. Gör. Känn efter. Tänk. Igen. Ledsen om jag låter som en självhjälpscoach, men det är sant och det vet ni såklart också. Jag blir bara så förbryllad när jag läser det som ex. Jenny Maria skriver om att få tillåtelse. Och Therese B: det som andra kallar att kokettera kallar jag att vara personlig, varm och levande.

Själv betraktas jag som en särling i “min” sfär bara för att jag har ett litterärt intresse. Och “här”, i kultursfären, är jag en märklig företeelse. Gränslös. Skamlös. Fånig. Själv njuter jag av stå utanför alla grupperingar och hierarkier, och jag vet att det bara är jag och ingen annan som vet eller förstår varför jag agerar som jag gör, och det vägrar jag skämmas för.

Jenny Maria

Varför skulle du skämmas Gunnar? ” Gränslös. Skamlös. Fånig” – så har jag aldrig uppfattat de kommentarer du lämnar inte heller de borta på Thereses blogg i den här saken.

En sak vet jag att du helt missförstått min beskrivning och ordet tillåtelse. Det är säkert inte konstigt då jag medvetet var vag. Med tillåtelse refererar jag inte till någon kultursfär eller ens något nu, utan personliga upplevelser under min uppväxt och ungdom som handlar om den miljö jag vistades i då och som påverkade mig.

Det i diskussionen som gjorde mig ledsen var tankar bakåt och hur svårt det är att dela dessa svagheter med andra på ett sätt som känns hederligt och bra. Det var således en slags sorg över ett eget tillkortakommande.

Therese E

Gunnar: Jag håller med dig om användningen av ordet kokettera (har nyss bloggat om det), men inte om resten. Det sorgliga i diskussionen var för mig att bli misstänkliggjord (koketteriet igen). Att tillhöra en klass är inget problem för mig, vilket det än må vara. Att människan alltid är mer komplex än den klass/de klasser hon tillhör ser jag som en självklarhet – det är dock ingen bra ursäkt för att sluta tala om klassamhället. Världen och politiken kräver sina förenklingar och förtydliganden för att bli hanterbar.

Gunnar Strandberg

Jenny Maria: det gör mig glad att jag misförstod. Och som vanligt är du överseende med mig. Vänlig. Tack. Är i en märklig plats, ångrar att jag skrev det jag skrev, jag irrar lite för mkt runt o så i min skalle, får för mig saker som inte är sanna. Borde inte skriva ut det här på din blogg. Vi känner ju inte varandra. Ledsen.

Therese E: vi är nog bara inte samma lika. Betyder inte att jag inte gillar det du skriver, din blogg.

ida

Jag hängde inte riktigt med, vilket helt är mitt eget fel eftersom jag inte klickade vidare på länkarna och satte mig in i sammanhanget ordentligt, jag är rätt dålig på att sätta mig in i sammanhang ordentligt.. menmen:

“..att jag var fåfäng och arrogant som begärde att få komma till min rätt.”

det känns igen så mycket att jag mår lite illa.

Jenny Maria

Jo Gunnar det borde du! Jag gillar när folk “skriver ut det” på min blogg. Det behövs sannerligen inget överseende.

Ida, så är jag också, kommer man inte med från början orkar min inte riktigt läsa ikapp. Jaha du också, du är ju yngre – jag tänkte kanske att det skulle klinga av.

Gunnar Strandberg