Jag säger till mina barn ”Jag bar er under mitt hjärta i nio månader och närde er med mitt eget blod” – underförstått: därför måste ni lyda mina uppmaningar om att städa era rum, äta broccoli och sluta bråka. Kristin Lavransdotter, en av mina fiktiva favoritmammor, sa så till sin äldste son. Inte det där med att städa sitt rum utan ”Jag bar dig…” Boken Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset är en av de böcker som påverkat mig mest och den är företrädd på bilden ovan. Där väntar jag mitt andra barn. Jag kände ännu inte den dotter som blev en så förtjusande intelligent och vacker person. Fotot togs med självutlösare. Bredvid mig, lutad mot soffans ryggstöd, finns den sidan i boken där Erlend dör, förstorad, uppklistrad och avfotograferad tillsammans med mig själv.
Ann Heberlein skrev om den i Sydsvenskan.
Ulrika Lorentzi har lagt upp en blogg för boken.
Kajsa Ekis Ekman skrev om den för Dagens Nyheter och Ella Andrén för Kristianstadsbladet.
Jag är i några avseenden kritisk mot boken. Som reportagebok är den informativ, men Lorentzi har valt en medelväg och jag hänger upp mig på att hennes egen analys ibland genomsyras av det maktperspektiv som feminister vill slå sönder men som de ofta omedvetet anammar. Har de gått på lögnen att det ÄR problematiskt att ha den typen av kropp som menstruerar, blir gravid och förmår producera mjölk, att den kvinnliga kroppen faktiskt står i opposition till att vara tänkande och hindrar en person att kunna bli sig själv? Att vara av kvinnokön har beskrivits som en bekymmersam sjukdom men det är lögn. En kvinna måste inte generellt underordna sig sin kropp mer än en man.Synen på kvinnokroppen har varit problemet inte kvinnokroppen i sig.
jenny
4. January 2009 at 10:47Tack för ett bra inlägg som jag gått runt och tänkt på ett tag…fast konstigt nog blir jag inte nyfiken på boken…. .”Synen på kvinnokroppen inte kroppen i sig är problemet” så långt är jag med,..
Dilemmat -som jag ser det -är framförallt att det inte var havande kvinnokroppar som byggde o tänkte ut detta system inom vilket vi verkar och INOM VILKET vi ser oss själva… vi kommer aldrig ut ur det,
ska förresten läsa om nina björks bok om fria själar, det finns beröringspunkter..
Jenny Maria
5. January 2009 at 12:29Tack själv Jenny!
Du sätter fingret på det svåra i att kommunicera det jag vill ha sagt. Det finns en dubbelhet, för som du påpekar: ”…inom vilket vi verkar och INOM VILKET vi ser oss själva… vi kommer aldrig ut ur det..”. Och visst, då blir själva kvinnligheten ett problem. En rundgång; synen på kvinnokönet är problematiserande, kvinnokönet blir ett problem.
När jag var 20 år drev jag ett företag tillsammans med min sambo. Inte stort, men med några anställda och ett antal miljoner i omsättning. Handelsbanken i Malmö centrum var vårt lokala bankkontor. Där fanns en företagskassa upprättad för företagare, för att vi företagare skulle slippa köa. Men jag fick inte använda den kassan utan fick ställa mig i den vanliga kön. Ställde jag mig vid ”företagsluckan” kom ingen och hjälpte mig och när jag påtalade detta fick jag svaret att kassan var till för ”riktiga företagare”. Min sambo, en då 25-årig man, fick utan vidare hjälp i företagskassan.
Jag, en ung tjej med ett något white-trashigt utseende, stämde inte överens med personalens idé om en företagare så de trodde inte att jag var någon. Mitt kön orsakade ett konkret och praktiskt problem och eftersom vi ofta, ja alltid, hade ont om tid så utförde min sambo bankärendena.
Hade jag varit som min sambo hade jag fått betala i företagskassan, så min kvinnliga person utgjorde ett verkligt hinder. Men vi måste vara uppmärksamma på att det inte var min ung-tjej-ighet (förlåt för det ordet) som var kruxet utan fördomar om vad en ung tjej kan vara.
Ofta tycker jag feminister glömmer det här, de ser sig själva med maktens ögon och kritiserar sig själva och andra kvinnor med maktens blick.
Det här gjorde kanske det hela än mer förvirrat (?)
Ska du skriva något om Björk?
Utvaldhetskomplex | Jenny Maria
24. February 2010 at 10:44[...] bad henne hålla i en av mina favoritdikter. Det är på sin plats att fråga ”vem gör så?” Tja, till exempel någon som fotograferar sig själv tillsammans med sin favoritsida ur Sigrid Undse… – någon med utvaldhetskomplex möjligen? Tack för det ordet på Therese blogg, [...]