Småbarnen fann på att Monsieur Leguillon, mannen på bilden, berättade om en boll han själv hade tillverkat.

Så var det inte, utan Pierre Leguillon var föredömlig när det gällde att röra på armar och händer när han visade den utställning han satt samman med framförallt Diane Arbus reportage från 50-, 60- och 70-talen.

Väljer Moderna Museet i Malmö utställare efter den förmågan? Också Tuymans kunde röra händerna så det blev snyggt på bild

Jag gillar när fotograferna avvaktar och sedan reagerar som på en signal känd endast för dem. Som det kan vara på större presskonferenser med många fotografer och en ovanligt stillsam huvudperson. När en intressant rörelse kommer så kastas en skur av exponeringar sig över den och försöker brotta ner den till en bild. Förr, under den analoga eran var det mer så. Fotografer avvägde några ögonblick ytterligare huruvida verkligheten framför dem var värd att bli uppehållen.

Jag har skrivit om Leguillons utställning – snart i en Kvällsposten nära dig.

Alla fotografer vet att det har blivit svårare att fotografera även om det juridiskt ännu är lika tillåtet som förr. Enskilda tror sig ha rätt att förbjuda fotografering på allmän plats om det finns en risk att just de skulle hamna på bilden.

Det är obekvämt att vara hänsynslös men omöjligt att vara en bra fotograf utan att ha den egenskapen. Jag är ingen bra fotograf, gud så många bilder jag missat på grund av bristande hänsynslöshet! Förvisso har jag andra knep för att komma åt det jag vill och jag tvekar inte att ta mig friheter om jag kan, för fotografi är viktigt, så viktigt att det oftast är värt ett ingrepp i människors integritet – om fotografen har de rätta avsikterna.

Skribenter kan skriva om de känsligaste saker i efterhand, en fotograf måste vara där och vara obönhörlig med sinnena skärpta i stunden. George Oddner sa att en fotograf endast tar en handfull perfekta bilder under en livstid. Det är sant – så svårt är det.

Pierre Leguillon skriver i katalogen för utställningen, en utmärkt liten folder där han kronologiskt ordnat Arbus liv och foto, om hur Esquires AD Roger Benton utverkar ett tillstånd till henne: Benton ser till att hon får polistillstånd för att röra sig i de bisarra områden av staden hon vill utforska från danssalongen på hotell Sheraton till stadens bårhus

Hur är detta möjligt? Att han kan det? En AD? Och att hon får fri tillgång. Kan någon idag utverka generella tillstånd för att få fotografera på känsliga platser? I så fall ska jag be att få ett sådant tillstånd.

Jag vill arbeta med Roger Benton, eller en annan sådan tidning med en sådan AD. Något jag tänkte på efter utställningen var förhållandet mellan AD:n och fotografen då under den tiden som var Arbus tid.

Storhetstid tänkte jag skriva, men den avgränsade geografiska plats som kallas USA har varit i en ständig storhetstid från Jacob Riis och framåt.