Det förborgade

hallå

Alla blev förvånande när de fick syn på varandra.

Igår var november som bäst. Grå, fuktig och outhärdligt vemodig.

Lotta Lotass är sagt på skånska ”min bästa svenska författare” – vilket översätts ”min svenska favoritförfattare”. Förvisso har jag när det gäller läsning ännu inte avslutat 1800-talet, så mina nedslag i de två senaste århundradena är blott enstaka. Lotass är formmässigt supermodern men vistas innehållsmässigt i den mest ursprungliga av världar – den mystiska.

Då menar jag inte att det har något med ”andlighet” att göra, ett ord som inte längre går att begagna. Tack för det new age, nyreligiositet och quick-fix-psykologin. För er som inte uppfattar ironi, en grupp jag allt som oftast själv ingår i, beskyller jag alltså ytliga, onödiga världar för att ha förskingrat somliga ords värde.

Lotass senaste bok Sparta släpptes i trehundra exemplar. Min kopia har nummer 59 i den serien. Jag har ingen aning om det kommer att tryckas fler. Om inte är det knappt jag vill röra boken, den är till viss del osprättad och kommer att bli en raritet. Inte så att det ekonomiska värdet blir stort men Sparta kommer att bli åtråvärd. När det är ont om något vill vi ha det, vi är evolutionärt programmerade till att vara rädda för att bli utan och värdesätter det som kostar och det som är svårt att komma över.

(UPPDATERING, Dick Claésson skriver i kommentarerna att Sparta inte kommer att tryckas i nya upplagor.)

Det förvånar mig att det inte skrivits mer på kultursidor och dylika ställen, vilka de nu är, om Lotass form och metoder. Hennes förra bok Den svarta solen var hypertext och Spartas distributionsform är intressant – författaren direktutger utan mellanhänder.

Om jag vore känd fotograf har jag funderat på vad som skulle ha hänt om jag gjorde en fotogravyr av var och en av mina bra bilder för att sedan slänga alla digitala original. Richard Prince gjorde något liknande, han tog massbild från reklamvärlden och gjorde konst av dem.

Kanske nöjer jag mig med att läsa de öppna sidorna i Sparta och låter de andra få förbli olästa, hemliga.

Från sidan 72:

Monumentens spruckna, brustna former täcks av fåror vilka lågmält talar om den rymd som söndrats, som slagit i stycken. / Stenen fäster en bit vid den andra, återställer tiden, inneslutet den i väldiga, långsträckta gallerier.

… ja det är fantastiskt.

I mörker ser man något sämre om man tittar rakt på det än om man ser strax vid sidan av. Sådan är Lotass stil, hon närmar sig från sidan för att endast därifrån skönjer man det hon vill komma åt, det förborgade. Sådant är det oförklarliga, vägen är aldrig rak var och en som vill dit måste tveka, vara försiktig, närma sig i omvägar, skriva fram det utan att nämna det – anser det sig påkommet flyr det.

Här en julklapp från Lotta Lotass till oss alla.

THERE ARE 20 COMMENTS ON “Det förborgade”

Rävjägarn

16. November 2010 at 08:42

Vilket intressant sätt att ge ut en bok! Är den trådhäftad och bara delvis uppsprättad, eller är den fabricerad så att vissa sidor måste sprättas?

Mina bilder finns bara som analoga original och digitala kopior. När jag börjar framkalla s/v själv, kommer jag att scanna in de kopierade bilderna vilket blir ett något märkligt tillvägagångssätt och helt i ofas med tiden.

Jenny Maria

16. November 2010 at 10:13

Du är specialist hör jag. Det är fyra sidor i taget som är hopsatta – som måste sprättas alltså och mellan det kan man läsa. Men jag ska sprätta den.

Jag har tänkt på dig när det gäller kopior, i och med att du fotat mycket med polaroid, det blir ju ett original även om man kan kopiera det. Nästan som en daguerrotyp. Jag skulle gärna vilja göra daguerrotyper.

Ann

16. November 2010 at 11:24

Nu väckte du min evolutionära lust att själv äga ett numrerat exemplar, och inte bara ett onumrerat med blaffastämpeln Recensionsexemplar! Men i och för sig kommer kanske dessa att bli en ännu större raritet…

Jenny Maria

16. November 2010 at 11:36

Allt detta är tack vare dig Ann. Efter att du skickade Den svarta solen så började jag läsa Lotass på riktigt och jag har inte slutat än.

Jag är nöjd med mitt nummer 59 men ja rec.exen blir säkert ännu större rariteter. Men kommer hon inte att lockas att trycka upp fler? Å andra sidan, första upplagan är alltid första upplagan.

Fransyskan H

16. November 2010 at 12:21

Du gör det igen – inspirerar mig att läsa Lotass. Mitt misslyckade försök frân i somras mâste mao ej anses som ett definitivt sâdant. Tack. Jag tycker för övrigt det är en mycket fin idé med fâ, numrerade exemplar. Särskilt för en dam som Lotass. (PS – älskar dina bildtexter!).

Dick Claésson

16. November 2010 at 16:40

Nej, “Sparta” kommer aldrig att tryckas om, ej heller utkomma i en ny upplaga. De 300 numrerade exemplaren; de stämplade recensionsexemplaren; ett fåtal onumrerade biblioteksexemplar – fler blir det alltså inte.

Jenny Maria

16. November 2010 at 21:46

Bra Fransyskan! jag läser Lotass som poesi inte som en roman – även om det, på sätt och vis, går. Tack för komplimangen, brukar läsa dem för min sambo men han tycker inte alls de är roliga. :( Det är en mycket fin idé, få se hur det påverkar Sparta framöver

Tack för upplysningen Dick Claésson, jag förstod det så men tänkte kanske att om efterfrågan funnes så skulle det tryckas fler. Beslutet gör det till ett än mer spännande experiment.

bernur

17. November 2010 at 16:37

Hm, jag vill inte förhäva mig (eller, jo, det vill jag VISST), men jag har skrivit om formen sedan Den vita jorden utkom: den boken är ännu mer spännande formgiven, tycker jag nog, och intrikat berättad. Och Den svarta solen, ja – men Sparta är så himla vackert skriven – ja.

Fransyskan H

17. November 2010 at 21:50

Och ett av de 300 exemplaren är nu snart mitt! Efter att ha läst här letade jag med lupp efter nâlen i halmstacken och jag ser nu fram emot vintrig poesiromanläsning. Jag tror du gav mig helt rätt (och enda möjliga) nyckel. Tack!

Jenny Maria

17. November 2010 at 22:29

Ja såklart Bernur, du har skrivit! Jag har ju läst dina inlägg om Lotass. Du är minsann den bäst fungerande kultursidan vi har i det här landet. Sparta är vacker! Och jag är svag för det som är vackert.

Är det sant Fransyskan?! De var alltså inte slut? Jag är glad att du fick tag på en. :)

Günter

20. November 2010 at 15:47

Rävjägarn,
Var försiktig så att du inte förstör dina analoga upptagningar med alltför omfattande digital bearbetning. Jag har sett hårresande ex på detta

Fransyskan H

22. November 2010 at 17:03

Ja, helt otroligt – och nu har jag mottagit… nr 220! (var Nästan beredd att fâ ett recensionsex i brevlâdan, men icke!).

Jenny Maria

23. November 2010 at 13:41

220, där ser man. Då kanske det finns kvar fortfarande.

Lars

24. November 2010 at 14:52

Fann just din blogg. Läser, begrundar och uppskattar. Jag slår följe.

Jenny Maria

24. November 2010 at 22:45

Ja så trevligt! Och du verkar själv ha en fin blogg och är rolig. (På twitter.)

Gösta Svenn

2. March 2011 at 04:49

Här mal hon ner allt och alla med rösten också. Arton och en halv minuters ödslig, ljuvlig skönhet:

http://tinyurl.com/5vnyn9o

Jenny Maria

2. March 2011 at 10:49

Åh så underbart! Jag hade inte upptäckt denna läsning. Tack snälla Gösta Svenn.

Gösta Svenn

2. March 2011 at 15:27

Jag var där när filmen spelades upp, vid Forum för poesi och prosa-tillställningen. Knäpptyst under läsningen. Många störtade alldeles tagna till baren efteråt. — Inte dumt när litteratur har sådan omskakande effekt. Inte dumt alls.

Dick Claésson

7. August 2012 at 12:35

FYI: Sparta följs av Mars — mer information i länken.
http://www.idusmartiae.org

COMMENT ON THIS POST