Lönsam appropriering

prince-cowboys-418.jpg

Sam Abell påstår att han inte är arg, men hans ord tyder på något annat. Abell var en av de reklamfotografer som under 80-talet skapade Marlboro-mannens mytiska värld i en kampanj för tobaksbolaget Phillip Morris. En värld som den amerikanske konstnären Richard Prince approprierade – tillägnade sig. Prince fotograferade av bilderna, gjorde stora kopior, signerade med eget namn och kallade serien för Cowboys. I början av året slog ett av dessa foton auktionsrekord på Sotheby’s i New York då en privat köpare betalade 3,14 miljoner dollar. Förra sommaren gick Spiritual America, en samlingsutställning med Prince där Cowboys ingår, upp på Guggenheim och fram till september i år fanns utställningen på Serpentine Gallery i London. Det är inte Abell utan Phillip Morris som har upphovsrätten till Marlboro-bilderna, men enligt amerikansk rätt kan de endast komma åt Prince om han använt det avfotograferade materialet för att sälja cigaretter. Dock är Phillip Morris säkert nöjda med att se sin Marlboroman välkomnas på världens mest prestigefyllda utställningsarenor.

Princes foto ser likadant ut som Abells men har ett annat värde, ett värde som det påförts av konstvärldens acceptans av bilderna. Betydelsen stiger ur den konstvetenskapliga teori som är verkets essens och detsamma gäller t.ex. Warhols omtalade Brilloboxar, en annan appropriering. Konstvärlden har ända sedan Duchamp signerade pissoaren ivrigt omfamnat den här typen av kommenterande konst. De som borde kommit med problematiseringar har snubblat över varandra i jakten på samma gris, alla inom den etablerade konstvärlden verkar vara lobbyister för konceptuell konst. Såklart. För det gör ju att makten över uppgång och fall tillfaller dem, konst blir förutsägbart och investeringsvänligt. Abell påpekar att uppenbarligen skulle inte någon av hans icke avfotograferade bilder hamna på Guggenheim. Endast rätt konstnär med rätt CV kan bli en approprierande Kung Midas.

Prince är fräck och smart – i alla tider gångbara egenskaper. Den judoflip han utförde när han tog Abells reklamfoto, som finns i en uppsjö exemplar, och gjorde det till något exklusivt genom att kopiera sin bild i endast två kopior var förmodligen ett av de snyggaste grepp konstvärlden skådat.

Abell konstaterar Princes rätt och framgång men formulerar sig amerikanskt och påpekar att det inte är något värt eftersom Prince ändå bryter mot Guds högsta lag – Den Gyllene Regeln – och att hans största bedrift torde vara att kunna leva med sig själv. Varken Gud eller människor verkar bekymra Prince. I programmet Art Talk som ligger ute på nätet meddelar han ”Jag kunde inte bry mig mindre om vad folk anser om mitt arbete.”

THERE ARE 6 COMMENTS ON “Lönsam appropriering”

Julia

13. October 2008 at 19:23

Intressant – det är som Walter Benjamins teori om konstverkets aura, skruvad arton snäpp.

Jenny Maria

14. October 2008 at 08:38

Ja Julia, det är det väl. Den där aura-teorin är så sjukt användbar även om konstvärlden förändrats fullkomligt sedan Walter Benjamin utvecklade tanken. Jag var alltid så rörd av mycket av det Benjamin skrev av någon anledning. På ett sätt är han väl en kliché, lite som Roland Barthes, eftersom han alltid hänvisas till men han var ju så skarp.

Benjamin beskrev vad som hände när konstverket blev ett reproducerbart original. Det skulle vara intressant att höra hans tankar om den situation vi nu befinner oss i, där det inte längre finns något original, utan bara en samling nollor och ettor som en dator kan avläsa, ett original du aldrig kan vidröra såvida du inte gör en kopia.

Yngve Rådberg

15. October 2008 at 08:40

Sherrie Levine gjorde exakt samma sak med Walker Evans.

Det gamla sortens original som Benjamin tar avstamp i existerar ju knappt längre, det är väl bara i konsten som produkter kan finnas i ett enda unikt exemplar. Nu har vi ett massproduktionens och varumärkenas originalbegrepp, där innehållet är utbytbart, bara namnet är äkta.

Jenny Maria

16. October 2008 at 07:57

Att jag inte tänkt på det med Sherrie Levine, Walker Evans har jag tänkt mycket på.

Nä det är sant, ”bara namnet är äkta” – det är åter kontroll, kontroll över pengar, det är det alla vill ha, skapa värde och sedan kontrollera det. Det är ju inte konstigt utan mänskligt.

Artefakter, typ Elvis gitarr eller Marilyns kam kan ju uppnå stort värde för att en ägare gjorde dem unika.

Det förborgade | Jenny Maria

15. November 2010 at 23:19

[...] fotogravyr av var och en av mina bra bilder för att sedan slänga alla digitala original. Richard Prince gjorde något liknande, han tog massbild från reklamvärlden och gjorde konst av [...]

トゥミ バッグ

8. May 2014 at 13:30

お待ちしております!TUMI 店舗のショピングサイト http://bagstore.ibaraki118.jp/tumi/

COMMENT ON THIS POST




    Archive