Det var igår jag borde ha lagt in den här bilden men jag hann aldrig. Jag älskar Lucia. När jag fotograferade i Domkyrkan fanns en konflikt. Kyrkans representant ville att jag skulle åstadkomma bilder som upplyste om det stora i GUD och härligheten i kyrkans verksamhet. Obs! jag var inte där på uppdrag av kyrkan. Jag ville fotografera hur ljuset föll i de stora steniga rummen och försöka komma åt något angående människan.
När jag är ensam hemma tänder jag inte lamporna för jag gillar att märka inomhus när det skymmer. I går när jag badade gjorde jag det i naturligt ljus. Först ger kvällen ett beige ljus, sedan ett allt mörkare grått. Vårt badrum är helkaklat och tomt på andra färger än vitt. Ett allt svagare ljus höll sig längs de vita, glansiga väggarna och jag tänkte att jag lika gärna badade här som i något badparadis.
Jag tror jag är i färd med att förändra mitt liv och det går trögt. Kristian Luuk sa att det är som att vända ett hangarfartyg helt om. Min energi försvinner ut åt något håll, själva rattandet av fartyget kanske? För trots extrema mängder kaffe tycker jag mig hålla dålig fart.
Eller så är det inte så att jag förändrar livet eller är långsam. Jag kan inte vara säker på mitt omdöme. Min personlighet har alltid dragits till dramatiska berättelser när det gäller mitt eget liv. What we do in our lifetime echoes in eternity – liksom. Jag gillar alla typer av stora gester och jag gillar storhet och värdighet i människor för det har med godhet att göra – vilket amerikansk film har lärt mig.
Förra december – då var jag på annorlunda humör, bloggen är ett inte helt tokigt redskap för utvärderingar av självet.
Eleonora
14. December 2010 at 13:20Mmm, tänk att det finns så många andra som har önskemål om ens fotograferande.
micke
14. December 2010 at 14:00Hej Jenny Maria… jag tycker du har alldeles rätt om bilderna i kyrkan. Dessutom andas din text en slags religiöst, tungt lugn som lockar och är väldigt mycket Jenny Maria. Så bra det kan bli, alltså..lev gott
mickeb
Gunnar Strandberg
14. December 2010 at 15:40Vill du tala om det här, eller ville du endast berätta? Skrev ett långt svar, men blev osäker på om din text är en inbjudan till dialog eller inte.
Jenny Maria
14. December 2010 at 16:01Sannerligen Eleonora, det har de verkligen.
Tack Micke, detsamma till dig.
Gunnar, jag vet inte vad jag ska svara. Inbjudan till dialog? Nej så tänkte jag inte men däremot är jag alltid glad och tacksam om något jag skriver får andra att vilja dela med sig av det de upplever. Men jag skulle aldrig kräva eller ens tycka att folk borde det. Bara bli glad om folk skriver kommentarer till mig och jag är sannerligen intresserad av dina och andras reflektioner.
Uttrycker jag mig rörigt?
Gunnar Strandberg
14. December 2010 at 20:11Jenny Maria, nej inte alls. Det var jag som var klumpig i min formulering. Ska försöka omformulera mig, med lite mer finess, lite mer tydlighet, och lite mindre kantighet. När jag ser vad jag skrev, inser jag att det skulle kunna tas som kritik av dig, men det var det inte.
Det du skrev om förändring har jag själv funderat en del kring. Så det väckte mitt intresse. Och det här ganska privata skulle jag själv kunna ha skrivit:
“Tankar på att jag på något sätt av nödvändighet var förbannad, märkt, dömd att inte vara som andra och därför aldrig kunna accepteras i ”människobyn” växte. Sådana tankar har jag haft sedan barndomen.”
Å ena sidan ville jag verkligen tala med dig, både det om förändring, men också om sådana tunga erfarenheter som ditt citat gestaltar, men å andra sidan ville jag inte vara okänslig och framfusig; bara för att du skriver något här betyder ju (kanske, tänkte jag) inte att du vill föra ett samtal kring det. För privat? Ibland är det skönt att bara få ta författarollen och ha åhörare (och jag är mer än gärna åhörare till det du skriver) och ibland är det samtalsläge som gäller och man vill ha deltagare.
Min osäkerhet, min rädsla för känna mig dum om jag skulle publicera ett långt och privat svar/kommentar som inte efterfrågades och min (tvingas jag erkänna, förlåt) infantilisering av dig (du kan ju såklart säga ifrån om jag går över någon gräns), ställde till det…
Jenny Maria
14. December 2010 at 22:04Gunnar, jag förstår. Jag uppfattade det inte som en kritik utan mer som att du ville att jag skulle bestämma om du skulle berätta och det kunde jag såklart inte avgöra.
Även om jag ibland känner mig som en kliché när jag skriver om mitt eget utanförskap så gör jag det för det är så jag känner. Men ett utanförskap måste inte bli ödesdigert, det har inte blivit det för mig och jag kan prata om det. Jag har också märkt att väldigt många människor känner så. Som vi båda alltså gör. Kanske känner alla mer eller mindre så.
Däremot så vill jag inte prata om exakt vad som orsakade det. I mitt fall tror jag det var rätt konkreta skäl i barndomen och det berör fler än mig själv.
Jag vet inte om du läst Knausgård? Jag har det inte men vill gärna. Han sa i en intervju att han under en tid blev inställsam på grund av förhållandet till sin far. Det känner jag igen. Alla vill höra till därför blev jag, tidigare i livet, inställsam. Eller inte inställsam men med en vilja att vara till lags. Men sedan insåg jag att det gjorde mig ännu mer märklig och att det var nedbrytande.
Nu menar jag inte att man inte ska vara duktig och pliktmedveten – det är jag helt för.
Hursomhelst så går du absolut inte över någon gräns. Jag känner inget annat än goda avsikter från dig och jag blir alltid glad av att höra vad du har att berätta. Det menar jag uppriktigt.
Gunnar Strandberg
15. December 2010 at 10:06Ja, jag kanske har svårt att hitta något mellanläge. Märklig har jag inga problem med att framstå som, men inställsam vill jag helst inte ses vara (för det egentligen ligger det inte för mig alls), men kanske jag ibland framstår så, och speciellt när jag känner mig ensam. Visst, vi delar våra erfarenheter av utanförskap med många andra. Nuförtiden har jag de känslor det generar under ganska bra kontroll, jag vet hur jag ska svälta ut det djuret, men ibland kan det bli lite tungt. Nej, jag har inte läst Knausgård, vet inte om jag vill heller. Säkert är det bra. Jag är så trött på all biografisk fiktion.
Jenny Maria
15. December 2010 at 20:38Jag avskyr inställsamhet, inte minst då när jag upptäcker det hos mig själv.
Jag drar mig för att läsa både Yarden, Mig äger ingen och Knausgård men rädd då för att bli alltför tagen. Så jag har inte tröttnat på biografisk fiktion. Kan man det? Om den är bra alltså.
” Svälta ut det djuret” är ett bra sätt att uttrycka det på.
micke
17. December 2010 at 10:45Hej, börja med Yarden, toktung, helt ohygglig bok o den passar dig perfekt, sedan Mig äger ingen,,,och Knausgard kan du väl göra hur du vill med givetvis,men den föll mig inte alls på läppen..Vad det gäller inställsamhet så kan man inte ställa in sig, så är det bara så, men priset är väldigt högt. Ekonomiskt ,socialt, man kan bli ganska ensam.
Roger
21. December 2010 at 10:42Om du gillar luciatåg (och vem gör inte det?) så leta up Carolyn Carlsons fantastiska balett Signes på Youtube. Ett antal klipp från dess kulminerande del “Victoire des Signes” (Tecknens seger) ligger ute, det bästa är över tio minuter långt, och trots litet hoppig streaming är de galet vackra, dramatiska, rituella, ogripbart skrämmande, nästan kosmiska. Hela föreställningen från Bastiljoperan har gått på kabelkanalen Mezzo, som förhoppningsvis kör en repris en dag.
Jenny Maria
22. December 2010 at 12:31Om du säger det så Micke. Intressant att du inte gillade Knausgård.
Roger, tack för tips! Inte bara gillar jag luciatåg, jag gillar även balett. Jag älskar balett. Jag ska kolla det.
micke
22. December 2010 at 16:34Jag gillar inte folk som gnäller över att de är föräldrar o dessutom var boken urtrist skriven..mvh och god jul
micke
Jenny Maria
23. December 2010 at 10:42Det har jag också svårt för. Att gnälla på föräldrar är varje barns rätt, att gnälla på barn något annat.