Konterfej av mig tagna med självutlösare hemma hos Sara nyårsafton millenniumskiftet.

Vid den tiden, för tio år sedan, var jag sönder inuti, jag hade tappat både fotfästet och känslan av vem jag var och åt vilket håll jag borde röra mig. Alltmer frusen och desperat ansträngde jag mig för att få fason på tillvaron. Men som om funnes det ett samband; ju hårdare jag drog desto mer omöjlig blev härvan att reda ut. Från och med hösten 1999 blev allt för varje dag, för varje stund, värre, min alienation och nervositet växte. Tankar på att jag på något sätt av nödvändighet var förbannad, märkt, dömd att inte vara som andra och därför aldrig kunna accepteras i ”människobyn” växte. Sådana tankar har jag haft sedan barndomen. De är inte alltid elakartade men nu var de det. Mina farhågor angående detta tycktes bekräftas hela tiden, vanföreställningar gjorde entré och jag var livrädd.

Ingen annan visste något, jag är av den sorten som norrländska män sägs vara. Inte så att jag super, men jag tiger.

Bilderna är tagna med ett softfilter skruvat på linsen, ISO 50 som jag minns det, kanske ännu långsammare. Efter årsskiftet syntes mitt personliga sönderfall i mina fotografiers kvalitet. Jag pressade redan grovkornig film upp till 6400 i framkallningen, hade softfilter på plus ett annat filter där jag repat linsen med grus. Eftersom det filtret inte hade rätt mm på gängan så tryckte jag på det med häftmassa. På de färdiga bilderna syntes endast skuggor av världen och dess invånare.

Ett år senare, när år 2000 gick över i 2001, var allt annorlunda. Det året skulle jag få mitt tredje barn men det visste jag ännu inte. Vid sjutiden på kvällen innan middagen – jag var finklädd i en guldpolotröja jag en gång köpt på second hand – gick jag för att hämta tvätt. Tvättstugan låg i huset bredvid och luften var bitande mot ansiktet, ishavskyla som en kvällstidning nyss döpt det till. Trots det, med tvättbagen från Ikea på axeln, stannade jag till, drog in luften, såg ut över fjärden med dess frusna vatten med rännan mitt i som isbrytaren kört upp – det var storslaget. Örnsköldsvik låg utspritt runt vattnet, glittrande ljus som klättrade upp mot kyrkan på höjden. Hela jag genomfors av lycka, nästintill eufori, och jag var chockerad över hur ett år som börjat så dystert kunnat sluta så bra.

Jag önskar er ett Gott Nytt 2010! Vi ses på andra sidan!

And hey, let’s be careful out there.

/Er tillgivna Jenny Maria

Det är så mycket jag vill skriva för att få er respons, jag talar med er i huvudet för jämnan om allt jag läser och nu läser jag mycket.

Till exempel Horace Engdahls essäsamling ”Ärret efter drömmen”. Den är super, det anade jag att den skulle vara men ingen har berättat att essäerna skulle handla om just sådant som intresserar mig men som jag inte känner till.  I essän ”Brev från Bettina” skriver Herr Engdahl: ”Det romantiska jaget uppnår sin frihet genom intimiteten med det okända.” [ ▲ ♥ ▲]

Tre dagar i rad har jag varit i Malmö efter att inte ha varit där alls på länge. En gång ägde jag Malmö, i alla fall kändes det så, nu är jag gäst där bland andra. So it goes.

Istället för att söka upp en stämningsfull julbild av evigt slag, jag vet att jag har flera, så får ni den här; tyska tv-tidningar från Tidningsbutiken på Centralen. Julen år 2010 är en glad kvinna med röd urringad klänning. Eller urringad? Bar ner till magen – brösten tycks målade i Photoshop, glänser som julkulor – det hela är mycket passande och nej jag är inte ironisk – utan nöjd.

Nu ska jag fira jul, det lär ta några dagar. Ett råd från Alexander Solzjenitsyn: Människor bör inte riktas direkt mot lyckan utan mot ömsesidig tillgivenhet. Dock, på förekommen anledning efter samtal med en vän med jul-ledsenhet; vi måste inte visa tillgivenhet mot till exempel släktingar som är dominanta och nedlåtande.

Och nu insisterar Bing & Vera på att få sjunga något.

Pussar och God Jul!

Det står; s. 149 What we can be certain of here is that the aesthetic response to beauty cannot be willed, where beauty differs from the sublime in nature primarily by virtue of its spontaneous grasp of our attentions.

Lappen låg instucken i boken ovan – Schopenhauer, Philosophy and the Arts (Cambridge Studies in Philosophy and the Arts) - vid Cheryl Fosters essä “Aesthetic recognition”. Jag vet inte om det är sant, att ”det sköna” och ”det sublima” skiljer sig åt i avseendet att det sköna spontant fängslar vår uppmärksamhet till skillnad från ”det sublima”…

Bilden ovan tog jag under ett tidigare liv. Känner ni så, att ni har levt olika liv? Jag talar inte om reinkarnation utan att saker och ting ändrar sig till den grad att livet känns som något annat jämte passerade perioder. De ”förra liven” ter sig då som något man läst om eller sett på film.

Ändå var det inte länge sedan jag tog fotografiet. Kvaliteten är usel, dia i högsommar-mittpådagen-sol och illa skannat av Crimson som jag aldrig kommer att förlåta. Inte för att de kladdar på mina negativ – en gång var det tumavtryck med glass – utan för att de blir irriterade på mig när jag klagar över tumavtryck med glass på mina negativ. [Sic]

Nåja det är inget särskilt med bilden mer än att klungan av män uppe till vänster är änglar. Nä det är inte sant, men en kollega gick förbi när bilden låg uppe på min skärm, pekade och sa ”är det änglar?” Sedan dess har jag tänkt så när jag ser grupper av människor på bild, att det är änglar, tidsresenärer eller någon annan typ av varelse/väsen/övernaturlighet som dryftar taktik inför ett världsligt ärende.

Jag körde bil till Göteborg. Jag älskar att köra bil, anledningen var medverkan i ett seminarium ordnat av Florence Academy of Art i Sverige. Karin Stensdotter sitter bredvid mig, det var en bra dag med god input till min hjärna. Andreas Birath hade ordnat fint. Seminariet bambusrades och finns här. Det viftas en del med händerna från min sida trots att Jenny Morelli så klokt gett mig rådet att man ska vara försiktig med yvighet vid dylika situationer. Att se/höra sig själv är alltid lite smärtsamt men mina skor ser snygga ut – det är kilklack.

Så fick jag se utställningen ”Odödliga verk”. Där fanns några målningar jag blev förtjust i och som ni ser ovan lyckades jag fotografera en grupp väsen medan de drog upp planer. Nä, det är bland annat Joacim Ericsson och Therese Bohman som står där – såvitt jag vet är de av kött och blod.

∼ ★ ✥ « ° ❤ °» ✥ ★ ∼

Avbryter arbetet för att delge er ett citat som träffar konspirations-nutiden mitt i veka livet. Jag fann det i den sista intervjun med Pier Paolo Pasolini från år 1975 som gjordes av Furio Colombo och är översatt till svenska av Nina M. Olsson. Texten är publicerad i det senaste numret av Aorta.

En mening från ett långt svar som tycks handla om situationen i Italien:

Vi är speciellt glada för konspirationer eftersom de befriar oss ifrån tyngden av att genast konfronteras med sanningen.

Har han rätt? Är det vår oförmåga/ovilja att stå ut med sanningen som skapat vår benägenhet för konspirationsteorier?