Om hur unga personer kan blåsa bort

family

Bilden är inte så gåtfull som den tycks vara, mystiken uppstår i vårt sinne eftersom tiden och platsen är oss avlägsna.  Vad tror ni? Slutet av 60-talet eller början av 70-talet? I USA, där det finns berg. Vore fotografiet taget i Sverige med svenskar skulle bilden bara vara ett gammalt foto – intressant men förmodligen utan den fiktiva känsla som i alla fall jag upplever nu.

Tidigare tänkte jag att människan rör sig uppåt från det att hon föds och sedan vid cirka femtio blir jordens anspråk på henne så märkbara att hon börjar dras neråt för att åter bli en del av jorden. Så berättade någon om trädens växtfaser. Träd växer den första tredjedelen av sina liv, i nästa tredjedel är de konstanta för att sedan i sakta mak brytas ner och vissna under den sista tredjedelen. Människan, tror jag, är samma.

Låter det sorgligt? Det är det inte, bara som det måste vara. Alla faserna har sina för- och nackdelar.

Varje nyfödd har ett löfte kring sig och det finns något lätt, en uppåtrörelse, över barn och ungdomar. De är på väg någonstans, till något. Nästan som om de skulle kunna lätta från marken. Så kände jag själv, själsligt var jag alltid tung men fysiskt så lätt att när jag sprang trodde jag att jag plötsligt skulle snubbla upp i luften. Ålder förändrar.

De som hatar barn gör det ibland av den orsaken; de står inte ut med lättheten, de provoceras av den. Andra älskar den. Jag älskar kraften, förhoppningarna, den okända vägen som ligger framför dem. (Jag är medveten om att jag låter som en nazianstruken gymnastikledare som talar pekoral men inte tänker jag låta det hindra mig.)

Jag tittar alltid efter föräldrar och barn, på stan eller annars, för jag ser dem i varandra. En trött och grå mamma bredvid en strålande dotter och ändå är de så lika. Mamman var dottern, tänker jag, men det är inte sant.

På bilden ovan är mamman inte trött utan ordnad. Det borde väl vara en familj, n’est-ce pas? Mamman är så fin, så tillrättalagd – som en docka. Ibland tror jag att de är de lyckosamma som utvecklar en förmåga att kontrollera och behärska sina liv, ibland tror jag att det är de olyckliga. Kroppen underställs samma styrning som livet – personligheten har alltid en form, den syns men är svårtolkad.

Dottern är essensen av ung människa, fri och liksom en del av naturen som om hon nyss fötts ur den, kommit ur jorden och i nästa bildruta kan blåsa bort från föräldrarnas bekymmer.

THERE ARE 5 COMMENTS ON “Om hur unga personer kan blåsa bort”

maritune

30. December 2010 at 19:36

Jag gissar på mitten av 70-talet, men någon som är bättre på att identifiera bilmodeller kan antagligen sätta en bättre tidsgräns för när bilden tidigast kan vara tagen. Dotterns tunika liknar ett plagg jag sydde (efter importerat mönster) någon gång runt 75-76. Mammans kläder ser ut som något från den tiden också, men hennes frisyr är lite skum.

Jag undrar vad den öppna jorden bakom/nedanför sällskapet innebär? Kan det ha stått ett hus där, som nu är rivet? Blåste det bort i en tornado?

Jenny Maria

31. December 2010 at 10:51

Kanske är vi inne i 70-talet då? Men som sagt mamman tycker jag har 60-tal över sig.

Flickans blus är så fin. Vill minnas att jag hade något liknande som barn.

Ja blåste det bort? :) Det är också en av paradoxerna i den här bilderna. De är så utlämnade till ett landskap som känns nybyggar-aktigt. Och i allt detta är mamman så ordnad.

Rävjägarn

31. December 2010 at 16:18

Åh, jag tror alldeles bestämt att det är så, uppbyggnad, blomstring och nedvissnande. Sorgligt men helt oundvikligt. Jag har aldrig tänkt på det där att man hatar lättheten, däremot brukar jag tänka “de vet inte vad som väntar…”. Det är också rätt hemskt.

kanske har jag redan berättat detta, men. När vi fick ny kyrkoherde under första halvan av 80-talet så var nya kyrkoherdefrun en rätt tjock tant. En gammal bild från deras bröllop på 40-talet visade dock att hon en gång varit en riktig pingla. Den som blommar ung, vissnar tidigt sa min mor. Jag kan inte låta bli att tänka att det nog ligger något i det.

Och så önskar jag dig ett gott nytt år!

Hur ser lyckliga familjen ut? « Nattens bibliotek

5. January 2011 at 20:01

[...] JennyMaria filosoferar runt ett fotografi på en familj. Jag dras med och börjar undra om lyckliga familjen finns eller om den är en dröm vi tror på för att vi ska känna oss tillräckligt trygga för att skaffa barn. [...]

Jenny Maria

6. January 2011 at 12:34

Gustav, jag tror tyngden är oundviklig. Olycka är inte det men den där tyngden och känner man den inte så är det för att man förnekar den. Men jag kan ha fel.

Så är det, de som blommar tidigt vissnat tidigt. Vem minns inte de mest populära i skolan? Som sedan inte fortsatte utvecklas.

COMMENT ON THIS POST