Augusti nafsar oss i benen, min favoritmånad, tung grönska – allt är alltid vackrast precis innan det börjar förfalla, tänker jag innan jag minns att alla månader är mina favoritmånader. Några heta dagar, andra fulla av ett gråbrunt, varmt dis och man vill ge sig av och bo ute i skogen. I alla fall vill jag det, med de vilda djuren. (Du kan inte bo med de vilda djuren, tänker ni. Och det är ju sant.)
I augusti 1935 skriver Albert Camus i sin anteckningsbok: Åsktung augustihimmel. Heta vindpustar. Svarta moln. Men i öster ett klarblått band, tunt, genomskinligt. Omöjligt att betrakta. Det är en plåga för ögonen och för själen. Ty skönheten är outhärdlig. Dess minutlånga evighet, som vi vill tänja ut till tidens ände, väcker vår förtvivlan.
Jag har på allvar börjat skriva på min Camus-biografi. (Har jag sagt det innan?) Men nu har jag kontraktet här och ska skriva på det. Biografin ska komma ut nästa höst, lagom till Albert Camus hundraårsdag som infaller den 7 november 2013. Det blir min gåva till hans minne, visst, men framförallt till några av de egenskaper han hade, hans sätt att föra sig i världen, som jag uppskattar också hos andra människor.
Det här kanske låter märkvärdigt – det är det också – men det är en helt kort biografi. En personlig introduktion till honom med 25 relativt korta essäer som utgår från vart och ett av de år mellan vilka han skrev sina anteckningsböcker – 1935 till 1959. Jag har medvetet undvikit all läsning om honom och återvänt till hans egna texter: romanerna, essäerna, journalistiken och pjäserna. Det här är inget försök till någon heltäckande biografi, sådana finns det redan många av utan jag kommer att plocka ut somligt som har intresserat mig och som är angeläget för mig.
Till exempel hans kärlek till sin mor som präglar honom, om varför Heathcliff inte behöver någon doktrin, varför Meursault, i Främlingen, endast är negativet av en människa och om hur Camus laborerar med vissa karaktärer i sina anteckningsböcker. En av mina favoriter är en man som betraktas som modig då han stridit i motståndsrörelsen, men det är inte mod utan extremt dålig fantasi. ”Jag trodde helt enkelt aldrig på att Gestapo fanns, jag kunde inte föreställa mig det” säger mannen ungefär, det är så Camuskt och så roligt.
Vi får se hur det går, jag har aldrig hittills lyckats leva upp till mina egna förväntningar men det är början på ett stort äventyr.
Thomas Engström
30. July 2012 at 23:02Har inte lyckats läsa något Camus ännu men kanske din biografi blir insteget, jag är fortfarande intresserad av att läsa honom.
Men jag undrar, hur vet du något om “hans sätt att föra sig i världen?” Speciellt om du bara utgår från hans egna texter? Eller menar du hans sätt att föra sina texter i världen?
/Thomas
Jenny Maria
30. July 2012 at 23:21Det är väl just genom en persons egna texter, hans romaner, hans journalistik och hans essäer, till exempel, som kan göra en varse om hur en person för sig i världen.
Jag har levt med Camus under perioder i mitt liv och har läst en hel del om honom tidigare, men ville inte göra det i samband med den här perioden, till exempel Olivier Todds utmärkta biografi.
Men jag vidhåller att man får en utmärkt bild, förmodligen den bästa, av hur en person är från till exempel dennes privata anteckningsböcker och essäer.
Sen kan man ju inte känna någon fullkomligt. Inte en författare man inte mött, inte ens någon man träffar varje dag.
Andreas Sundgren
30. July 2012 at 23:33Äntligen.
Jenny
31. July 2012 at 09:43Haha, ja Andreas – äntligen! That’s the spirit.
Hillevi
31. July 2012 at 20:46Jag skulle gärna skriva något intelligent om hur essäformen möjliggör ingångar så mycket intressantare än den vanliga levnadskildringen med uppradandet av biografiska omständigheter. Något om att man i läsningen av ett sådant verk erbjuds det ramverk inom vilket ett liv verkat – det blir intressantare som skildring av en tid, ett samhälle etc, Riktigt nära och angeläget tycker jag det blir först i en kortare form, den som uppehåller sig vid en specifik aspekt. Läsare, biografins författare och ämnet för biografin kommer varandra nära och möts i reflektionen under mer lika villkor än i den förra typen av text där läsare och författare liksom följer studieobjektet på håll.
Äsch, jag känner att jag inte riktigt får till resonemanget och nöjer mig med att säga att detta verkligen är en läsning jag ser fram emot!
Jenny Maria
1. August 2012 at 20:01Tack Hillevi! Jag tycker du uttrycker dig mycket klart och jag blir inspirerad för det är precis så jag har tänkt.
En riktig biografi måste ju innehålla så mycket som möjligt av en människas liv. Det blir ju väldigt tjocka böcker och sådana finns det redan flera om Camus. Och en riktigt, riktigt bra. Jag menar att om studieobjektet ska vara så där på håll så måste det vara extremt utförligt gjort för att det ska bli intressant.
Jag vill skriva något som kan vara angeläget, för mig och då också för andra förhoppningsvis. Det finns så många detaljer i en persons författarskap och person som är väl värda att gå in i. Och som också kan ge viljan att läsa honom.