Siste april och siste maj

siste-april.jpg

siste-maj.jpg

Tid

Redan som barn funderade jag dagligdags över tid. Jag försökte skapa egna mätsystem genom tankar som ”nu står jag vid hissen – när stod jag vid hissen sist?” ”Hur mycket tid har förflutit mellan dessa tillfällen?” Jag bemödade mig för att förstå tidens karaktär och dess utsträckning, Vad VAR en timme, en vecka, en månad? Tankarna var abstrakta och intuitiva, inte så konkreta som beskrivningen kan verka nu. Spontant insåg jag tidens förgänglighet och ouppnåeliga kvalitet och förtrollades.

Verkar det autistiskt? I vuxen ålder har jag insett att tidens tjuskraft delvis beror på att jag inte upplever den på samma sätt som jag tror att de flesta andra gör. För mig arkiveras inte framlevd tid i kronologisk ordning utan min upplevelse består i NUTID och sedan en stor ”boll” av PASSERAD TID där alla minnen har samma distans till NU.

Den siste april och den siste maj, en månad har gått mellan bilderna, för mig skulle det lika gärna kunnat passera tio eller tjugo år. Minnena från den sista april har jag samma förhållande till som den upplevelse i barndomen då jag var sju år och satt med min kompis Viveka nere på gården vid gungorna och hon berättade att hon var född i lejonets tecken.

THERE ARE 8 COMMENTS ON “Siste april och siste maj”

issi

3. June 2008 at 20:45

Yes! Själv har jag alltid haft svårt för att upptäcka början och slut då det gäller tid. Jag tror att vi västerlänningar alltför förnuftsBUNDET klänger oss fast vid att relatera till tiden i alla sammanhang. Tiden spelar inte så stor roll egentligen. Vill kunna släppa greppet om den.

Hänförande bildserie igen förstås! Dina konstverk berör djupt!

issi

3. June 2008 at 21:16

By the way. Skrev om och hänvisade till dina bilder på min blog. Säg ifrån om du misstycker så plockar jag bort det.

Jenny Maria

4. June 2008 at 07:40

Tack Issi,

Det gläder mig om du vill använda något från mig och länkar hit.

Början och slut (?) Det är intressant – ligger det alltid i efterkonstruktionen, när något börjar och sedan slutar? Det tål att undersökas närmre. Jag läste om en man som på sin semester levde helt enligt sin egen dygnsrytm; han var uppe ett helt dygn sedan sov han typ i 12 timmar. Jag skulle själv vilja undersöka det någon gång, hur min dygnsrytm ser ut utan klocka.

Är du finlandssvensk Issi? (Jag vet konstig fråga.)

Göran Segeholm

5. June 2008 at 07:06

Det har gjorts experiment. När människor får skapa sina egna dygn utan dagsljus och klockor hamnar fler närmare 25 timmar än 24.

För mig är det tröstande, för det förklarar varför jag alltid tycks sakna en timme varje dag.

Jenny Maria

5. June 2008 at 14:20

Verkligen, 25 timmar säger du det…

Då borde det hela kanske arrangeras om?

Malin

8. June 2008 at 18:46

Detta påminner mig om ett Tove Jansson citat som inte handlar om tid, men om det relativa i det vi inte vet vad det består av eller var det håller hus. Det går ungefär såhär:

“Åt alla håll var det lika långt så det var ingen mening med att leta efter honom.”

Finfin blog det här…

Jenny Maria

9. June 2008 at 07:37

Tack Malin!

Åh vilket bra citat.

Det får mig att fundera över “saker” jag letar efter fastän det egentligen inte varit lönt eftersom det är som Tove säger; lika långt åt alla håll.

Bollig pälsmössa | Jenny Maria

10. July 2009 at 16:33

[...] Min uppfattning av tid är konstig. [...]

COMMENT ON THIS POST