Kom äntligen ut idag, på en lång promenad. Jag är gul, jag blir det som alternativ till vit på vintern. Mycket inne-tid de senaste veckorna, jag jobbar, städar, tvättar, lagar konstig vegetarisk mat, spelar spel, diskuterar med ljuv tonårsdotter om vad som är rätt och fel – ljuga för sin mamma och lukta rök är till exempel fel, lägger pärlplattor, läser om kvasirealism och utopier (inte samtidigt) och kommunicerar med rymdvarelser genom en mast jag byggt i vardagsrummet.

Idag kom jag ut; blåst, fukt, åker, åker, åker och pilträd – överväldigande skånskhet.

Sneddade in på en lerig stig, ”Allt är grått”, tänkte jag – det har jag tänkt förut. Mina första åtta år tillbringade jag i ett miljonprogram och det var hemskt. I skuggan av husen rådde barnpennalism, den starkes rätt. Föräldrarna högt däruppe i husen hade nog ingen koll för jag vill inte tro att de inte brydde sig.

Minns ni de där vita, bolliga pälsmössorna? Jag hade en sådan när jag var kring 6 eller 7 år och jag var förälskad i den, det hände ibland med vissa plagg. En dag på Klövervägen (höghusområdet) lekte jag, min bror och hans kompis i leran strax bredvid husen. Pälsmössan blev lerig, jag tog av den, granskade den, såg ut över området och tänkte ”allt är grått”. Helt färgmässigt var det förmodligen en riktig observation, men tanken rymde mer, något existentialistiskt och en känsla jag tidigt hade av att något blivit fel, en förväxling. Som om önskemålskortet jag kryssade i innan födelsen inte stämde, jag förväntade mig något tjusigare. På denna plats, tänkte jag, rinner drömmar mellan fingrarna, hånas ambitioner, här går en god gärning aldrig ostraffad. Nä så tänkte jag inte, för jag hade inte de orden då, bara känslan.

Min uppfattning av tid är konstig.

I fönsterna hängde adventsstjärnor, ett fåfängt försök att värja sig mot det gråa. Det dåraktiga tycks mig ofta vackert.