Strange Fruit

strange-fruit.jpg

Somliga påstår att människor är sig lika över tid och plats, men det är lögn. Kanske gäller det vissa behov men jag slås av hur olika vi är och hur mycket vi förändras. Mamma tog reda på en massa fototidningar åt mig från 60- och 70-talet som hennes granne var i färd med att slänga. Bilden ovan är från 1972. Vad var det med folk på den tiden? Särskilt nakenbilderna, som vid Gud är välrepresenterade i dessa tidningar, är helt galna – wacko, helknasiga. Slutsatsen är att människor måste ha haft en annan syn på kroppar och estetik. Bilden ovan är tagen av fotograf Leonard Soned från New York; ”ett av de hetaste namnen inom den s.k. nya fotografin just nu” står det att läsa i Foto.

I morse dundrade vemodet in och sköljde över mig, vithet hängde i luften och vädret kunde inte bestämma sig för sol eller moln. På natten såg jag bilder på Facebook av mina forna arbetskamrater uppe i Norrland och den där känslan av tillfällighet som jag verkar fallen för infann sig. Igår vinkade jag av och slängde slängkyssar efter bilen när sambon åkte till farmor och farfar med alla barnen. Vid vårt första barns födelse tänkte jag; ”Hur ska jag kunna koncentrera mig på något annat än den här lilla människan som bajsar flera gånger varje natt och vill äta en gång i kvarten?” Nu känns den sammanhängande tystnaden som förvarnar om medelåldern märklig; ”Hur ska jag kunna koncentrera mig utan tonåringen och hennes vackra, mjälla ungflicksstim som sover över tio i taget och som man får välta ur sängen, eller mellandottern med sitt ’crew’ som pysslar, planerar och nästan leker ihjäl sig, eller sonen med sina ’hangarounds’ som spelar Indiana Jones, äter upp all frukt och samlar kvistar och stenar framför dörren.

Grannarna flyttar. Håkan och Anna som är snälla och ger mig choklad på min födelsedag, ”det är bara till dig”, säger de, de har bott här längst – allt ändras. Ett säreget kärleksfullt berömmande mail från min väninna Lucia som jag inte sett på länge damp ner. Vi träffades i tonåren på Tempo vid Möllan i Malmö och Lucia var den snyggaste tjej jag sett med mandelformade ögon, svart hår och sådana där slaviska kindknotor som skvallrar om dramatisk karaktär. Hennes sinne för parfym, vackra sjalar och känsla för hur en smörgås ska se ut imponerade, det måste vara nedärvt genom generationer, tänkte jag.

Tid är en värdig motståndare – en motståndare supréme.

Jag väntar själv på att den här texten ska nå fram till en slutpoäng.

Datorn är delvis sönder – musen fungerar inte vilket gör mitt liv MYCKET BESVÄRLIGT, jag måste använda de där pilarna på tangentbordet för att navigera mig fram genom texten. Min deadline för den intervju jag gjort med fotograf Lars Dareberg för Kamera & Bild närmar sig obönhörligt så jag hinner inte lämna på lagning. Darebergporträttet kommer att bli sjukt spännande för alla er som vill veta hur en bildjournalist som ofta rör sig i sportens värld tänker och arbetar. ☺

Fotograf Leonard Soned producerar stora mängder material fram till år 1972; bildreportage, omslag till de stora magasinen, illustrationer till barnböcker, resebroschyrer, skolmaterial, han ger ut fotoböcker och mer. Därefter ramlar han av jordens yta – nästan. Det enda arbete han utför efter 1972 är att illustrera en tidning som förespråkar droger, framförallt LSD. Enligt uppgift dör Leonard Soned i New York 1979, 37 år gammal.

THERE ARE 12 COMMENTS ON “Strange Fruit”

sara b

16. July 2008 at 10:38

detta är en mycket mycket vacker text. Jag känner också ett slags vemod i luften. Du är så fin Jenny-san! kram din alltid lika trogna vän Sara

Jenny Maria

17. July 2008 at 09:03

Tack Sara!

Det är ett märkligt fenomen när någon kommit med beröm så brukar jag själv läsa texten igen och upplever då att den blivit mycket bättre (?)

Jag vill åka på utflykt till Flickorna på skäret eller Café Annorlunda.

Leila

17. July 2008 at 11:20

Åh – så befriande att läsa, Mor sa alltid att “skaffa inte barn” och “när du har barn kan du inte göra nåt” men det kanske inte är så.

Niklas

17. July 2008 at 14:01

Jag håller med dig, visst är tiden en värdig motståndare. Men är det inte tidens bundsförvant, minnet, som är vår egentliga motståndare , och vän? Våra minnen stannar upp tiden och visar samtidigt dess flyktighet. Det är våra minnen som påminner oss om att vi hade en gårdag. Jag försöker inte verka präktig utan undrar bara om det här med upplevelser av tiden, vad det egentligen består i.

Du illustrerar tiden med minnesfragment, liksom med ett fotografi som känns något främmande i sin estetik. Ett knyte håller dig vaken på nätterna i ena stunden och i nästa stund får du knapp liv i densamma.

Under tiden har grannarna kommit gått som du själv beskriver. Åldrandet och förgängligheten gör sig påmind och insikten om hur viktigt det är att åtminstone försöka ta vara på nuet förstärks.
Dessutom så är barnen snart utflugna utflugna och det blir svårt för oss att på egen hand ta sig ur sängen.:) Visserligen har jag inga barn men det förskonar inte mig från tidens obönhörligt tysta hammarslag.

Jag undrar över bilden, kvinnoidealet, vad hände? Eller är bilden bara en anakronism, en modern ”Rodinkvinna”, så att då liksom nu är ”idealet” kvinnor som mer liknar män i sin kroppskonstitution? Du som är fotograf, kan du säga hur kvinnor avildades inom din konstart på 70-talet? Är skillanderna stora? Minns du?:)

Jenny Maria

18. July 2008 at 08:28

Leila, sa hon så?

Jag tänker att livet är en lång resa och att barn är det bästa sällskapet man kan få på den resan.

<3

Li

18. July 2008 at 08:41

Åh ja. Som att sommarn känns slut första veckan i juli och saknad efter barnen griper tag fast de är helt helt nära. Rädd att inte vara klar och redo när de drar ut på livets första långresa. Att inte få nog, liksom. De är så trygga och varma i sina hjärtan. Vemod in the air.
Stora kramar från ditt hängiva fan

Li

18. July 2008 at 08:49

Metafor eller inte, lång resa är visst dagens tema ;)
Morgondagens, för oss. Malmö-Sälen.
Massor av kärlek!

Li

18. July 2008 at 08:50

Hur kom smileyn dit undrar jag. Hm.

Jenny Maria

18. July 2008 at 09:34

Niklas,

”Ett knyte håller dig vaken på nätterna i ena stunden och i nästa stund får du knapp liv i densamma.” – så är det, intressant att barn går från att vilja stiga upp okristligt tidigt till att inte vilja stiga upp alls?

Minnen berör oss olika. Här skrev jag tidigare om att jag har en känsla av att jag upplever tid annorlunda än de flesta andra – men det kan jag ju inte säkert veta. Kanske minns jag mer än andra och fler ”meningslösa” detaljer som hur ljus föll, ett speciellt ord någon använde eller en färg av någon anledning verkar det falla sig naturligt för mig att öva minnesförmågan (?) Kanhända är jag därför mer fångad i det förflutna? Som barn var det besvärligt eftersom jag upplevde och mindes händelser som jag ännu inte hade intellekt att tolka. Numera har jag försonats med det här. Jag är väldigt intresserad av hur människor minns.

Jag har inga egna minnen från 70talets fotovärld eller fotovärldar (det verkar alltid finnas flera) men jag har studerat det och talat med kollegor. Hur kroppar porträtteras genom tiderna är ett enormt ämne som man säkert kan läsa mycket ur och ’indeed’ gör folk det. Alltför snabbt tycker jag. Jag är inte kritisk mot Soneds bild. Bilden nedan kommer från ett omslag till ett julnummer och det låter väl oseriöst men de här nakenbilderna roar mig och jag är förbluffad över deras utformning.

En stor del av bildtidningarnas utrymme på 60-70 talet handlade om ”flickfotografering” – naket eller halvnaket. Nu är Slitz, Café och Moore mer lika den tidens tidningar är vad dagens fototidningar är. Om man ska hitta relevanta jämförelser är det kanske där man ska leta?

img066.jpg

Jenny Maria

18. July 2008 at 09:47

Vemodet sänker sig – bara när det är total-somrigt med fråtande ljus håller sig melankolin borta.

En pappa sa till mig häromdagen “man försöker uppfostra dem att bli starka, tänka själva och stå på egna ben, sedan känner man sig ledsen när de gör det” – jag kände igen det.

Ibland tittar jag på Myrna och tänker “ge tillbaks min tjocka bäbis”

Sälen! Orientering?

Stora kramar till dig Li <3

Tove

20. July 2008 at 08:09

Tack för dina alltid lika intressanta bilder och alltid lika intressanta texter. Det är ett nöje att ta del av dem.

Jenny Maria

20. July 2008 at 21:33

Tack Tove, det betyder mycket att du säger det.

<3

COMMENT ON THIS POST