Hur du tar tårta säger vem du är.

jag-gjorde-dem-till-skolavslutningen.jpg

Min sambo med anständig tårthantering. Sara och hennes lilla goding i oskärpa.

Somliga är annorlunda på ett särskilt sätt, som om vore de främlingar inför denna värld ur ett praktiskt perspektiv, som om de endast läst om jordbors vanor, kultur och verksamhet men inte själva har någon erfarenhetsmässig upplevelse av dessa.

Börje är en sådan person, vi arbetade ihop en sommar och under vår första lunch tillsammans med några kollegor förstod jag att han skulle bli en anmärkningsvärd arbetskamrat. Samtalet rörde sig kring idolförälskelser under tonåren. Leila berättade om sin ”crush” på sångaren i Noise. Jag, som var en omodern tonåring, talte om min vurm för Paul Newman. Börje föll in: ”Jag var så kär i Lady Marion i Robin Hood, den som de visar på julafton, jag älskade henne så det gjorde ont” Leila frågade ”Menar du räven Lady Marion i den tecknade Robin Hood?” ”Ja, är hon inte underbar” sa han och fortsatte äta.

Börjes närvaro gav sommarens vardaglighet surrealistiska inslag. I augusti fyllde han 25 och redan på morgonmötet hade han med sig en tårta som han meddelade att det skulle bjudas på till eftermiddagsfikat. Tårtan placerades på en bricka i fikarummet och där stod den en lång varm augustidag. Jag och Leila är tidigast till fikat, tårtan ser hopsjunken ut men verkar ätlig. Börje kommer farande: ”Jag väntar ett viktigt samtal!” Han sliter åt sig en papperstallrik och med en sked skopar han upp tårta från dess centrum, på samma sätt som man gröper glass ur ett paket. Livet stannar av, vi chockas och snart upprepar sig det hela när Börje åter kommer inspringande, tar mer tårta på samma sätt och sedan rusar ut bort mot sitt rum. Härnäst stiger kollegan Bertil, en herre nära pensionen, in och skådar tårtmassakern: ”Vad i hela fridens namn har ni gjort med tårtan, flickor?”

Börje är en av de mest godhjärtade personer jag träffat. Sa man sig vara hungrig kunde han ringa runt för att kolla om det fanns rester i kylen man fick ta, han erbjöd mig sina 5 storlekar för stora skor för att de ”var bättre i fält”. En varm dag sa han att han kunde skjutsa ”till vilket bad som helst i hela Sverige”. Så det är inte förvånande att han i sin lägenhet hyste två illegala invandrare från främre Asien. För en tid sedan ringde Sara som också är bekant med Börje och berättade att de båda hade stött på varandra och att hon hade blivit hembjuden på middag. Väl där hade han lagat en asiatisk rätt, de inneboendes favorit. I lägenheten fanns inget matbord eller något annat bord för den delen, berättade Sara. Börje plockade fram slitna men ganska rena arbetsoveraller som han tog ur vad som föreföll vara ett overall-förråd. Sara fick en av dem. ”Vi brukar ha dem när vi äter, så spiller vi inte på kläderna”. Middagen intogs på golvet. Konceptet att äta vid ett bord verkade inte ha föresvävat honom. Kvällen avslutades med Memory och en efterrätt där Börje frusit in smågodis uppträdda på grillspett.

THERE ARE 26 COMMENTS ON “Hur du tar tårta säger vem du är.”

Lilla Blå

15. August 2008 at 09:42

Börje är en kille jag skulle kunna bli väldigt förälskad i… eller vansinnigt trött på. Jag vet inte vilket, men tack för ljuvlig text.

Jenny Maria

15. August 2008 at 18:11

Åh Tack Lilla Blå!

Ja precis så…

Som arbetskamrat lyste han upp tillvaron. Han var som en kringvandrande dekonstruktion och ofta så självklar i sitt handlande att jag ibland tänkte att det är vi andra som handlar enligt konventioner som är konstiga.

Det är min erfarenhet att människor som är sant sära aldrig är medvetna om det. Sådana som uppfattar sig som lite ”crazy” är ofta alldagliga, eller?

Tove

16. August 2008 at 20:48

Det finns tusen sätt att var “crazy ” på så man behöver inte vara alldaglig för det, men de är ofta intressanta typer, som lyser upp tillvaron och man stannar liksom upp och börjar reflektera över det ena och det andra. Din beskrivning var mycket träffande.
PS. Din sambo är snygg!

Jenny Maria

17. August 2008 at 08:56

Tack Tove!

Jag har tänkt på att man ofta är just det man säger sig inte vara eller säger sig vara just det man inte är. Till exempel brukar jag själv ofta börja ett gnäll med orden ”jag är inte den som gnäller”. Min kompis har en användbar teori om detta fenomen som jag någon gång tänkte ta upp.

Ja sambon är inte så pjåkig och jag uppskattar snyggheten hos honom ☺

Jag ska hälsa honom det, då blir han glad.

Ulrika

17. August 2008 at 15:43

Tårtan med Non stop på ser smaskig ut- så ska en tårta se ut! Man blir glad bara av att se den och jag skulle precis som Börje vilja äta den med stor sked från mitten.

En fråga: Går du någonstans utan din kamera?

Ondskan

17. August 2008 at 18:08

JAG hade en våldsam crush på Robin Hood-räven, jag. Kanske borde jag träffa Börje!

Jenny Maria

17. August 2008 at 21:05

Tack Ulrika! Jag gjorde tårtorna till skolavslutningen. Hemmagjord tårta – fler borde ägna sig åt det. Det är lätt att baka bottnar och sedan kan man improvisera sig fram. Börje kanske var ”on to something” med sitt skedätande men tänk om alla börjar äta tårta så och struntar i konventionerna, vad får vi för samhälle då? ;-)

Jag har ofta någon typ av kamera med. Bilderna från kaffekalaset ovan var pinsamma för alla tårtor och kakor var i skärpa medan alla mina vänner var i oskärpa – man kan ju undra över mina prioriteringar. Ibland lämnar jag medvetet kameran hemma om jag vet att det blir en situation där det kommer att finnas många bilder men jag inte kommer att ha möjlighet att hänge mig.

LOL – Ondskan nu börjar jag känna sådär som jag ibland gjorde den sommaren med Börje; ”det kanske är jag som är konstig”. Absolut borde du träffa Börje och ni; ”Vi som är/har varit förälskade i rävar i Walt Disneys Robin Hoodfilm” kanske är tillräckligt många för att starta en förening, så kan jag stå där och känna mig konstig.

sara b

17. August 2008 at 21:12

Min pojkväns första förälskelse var tydligen Bianca i Bernad&Bianca!

Jenny Maria

18. August 2008 at 08:29

Är det sant!

Förresten Sara är inte du lite lik Bianca? Alltså då tänker jag på personlighetsdrag.

Vilken typ av djur är Bernard och Bianca?

Li

18. August 2008 at 10:58

Haha helt underbar, Börje. Som ett barn, oförstörd och hjärtligt öppen inför livet och alla som finns där. Jag önskar jag var lite mer sån. Kanske nästa nyårslöfte?
Bernhard och Bianca? Möss. Söta såna. Bianca är väldigt redig och rådig. Och i samma saga den oemotståndlige trollsländan Evinrude! Nu blev jag sugen på tårta. Bara ordet är gott. “Vad i hela fridens namn har ni gjort med tårtan flickor” låter som en jättebra bok. Skriv den!

Jenny Maria

19. August 2008 at 08:05

Möss! Jag tänkte på ekorrar – jag är obildad jag som var med i Kalle Ankas bokklubb en gång.

Den där kommentaren var obetalbar speciellt, känslan förstärktes dessutom av att Bertil den dagen bar hängslen.

Ondskan

19. August 2008 at 17:55

Okej, vi MÅSTE starta en förening för oss som varit förälskade i Walt Disneydjur. Jag känner detta mkt starkt.

Ondskan

19. August 2008 at 17:58

Sen var jag ju förälskad i Kronan i… Watership Down. Nu fick jag hjärnsläpp och glömde vad den heter på svenska. Kanin, då. Den långa flykten heter den. Inte pga filmen utan pga boken.

Jenny Maria

20. August 2008 at 07:26

Ondskan, en oundviklig fråga, hur ser procenten ut då det gäller förälskelse i fiktiva djur respektive människor?

Jag vågar fortfarande inte läsa Watership Down på grund av sorgligheten.

Li

21. August 2008 at 16:52

Jag hade en grå kanin som hette Hyzentlay eller hur det nu stavades i boken. En vit Hassel och en svart, vacker Björnbär (med stamtavla gubevars) fanns också i mitt liv. Jag var i sorgfrossaråldern och älskade boken, men filmen var bara hemsk.

Jenny Maria

22. August 2008 at 07:45

Är boken lite mer hoppfull? Li du gick verkligen in för det. Känner du till den där barnboken med två systrar som säger; ”vi tycker sorgligt är härligt” – minns inte vad den heter.

Namnen är så vackra, nästa barnskara jag skaffar ska jag döpa efter kaninerna.

Ondskan

26. August 2008 at 11:16

Boken är hoppfull, absolut. Filmen blev lite mkt splatter för min smak, dessutom såg de inte ut som jag hade tänkt mig. Åh, Hyzentlay, ja! Läs den, läs den. Måste nog läsa om genast. jag tycker också sorgligt är härligt. Efter Kronan har det nog varit mest människor. En del fiktiva, förstås.

Jenny Maria

27. August 2008 at 07:43

“En del fiktiva, förstås”

… Ondskan du måste skriva om det där på din blogg.

Själv var jag förälskad i Aragorn (inte i Viggo Mortensen). Min kompis Sara säger att det är som för en man att vara förälskad i Pamela Anderson. (?)

Ondskan

2. September 2008 at 14:47

Jag är fortfarande kär i Pippin.

Sofia

2. September 2008 at 19:03

WOA Ondskan, det här är big news. Men jag suktade ju efter Robert Redford när alla tejpade skåpen fulla med fula Tom Cruise och John Norum.

Jenny Maria

3. September 2008 at 09:26

Pippin!!!

Jag är uppskakad – själv har jag inte tänkt på hoberna på det sättet, däremot Galadriel men det betyder bara att jag har ett öppet sinne ☺

Robert Redford minsann Sofia det tarvar ett nytt inlägg om min favvo.

anonymous-robert-redford-and-paul-newman-8401039.jpg

Se här en bild åt oss båda!

Sofia

3. September 2008 at 11:12

Yeay! Tackar ödmjukast. Ska nog koka i hop ngt om det där jag också. Inspirerande text – och kommentarer!

Space Babe

3. September 2008 at 14:43

Jag råkar ha legat med en kopia av Paul Newman!! Helt sant. Jag har gått på konstakademi i Kina så jag nöjer mig inte med vilken likhet som helst. Jag föll som en sten just för att han såg PRECIS ut som Newman. Som ung, förstås.

Jenny Maria

4. September 2008 at 08:46

Sofia . jag ser fram emot det!

Space Babe – det där är inte rättvist inte alls rättvist faktiskt.

Ivar A

30. December 2010 at 23:42

Jag gillade marion jag med! Men framförallt gillade jag Robert Redford och Paul Newman i den filmen.

Jenny Maria

31. December 2010 at 10:52

Du krossar verkligen den stereotypa mansrollen Ivar. Du gillar Marion, Paul och Robert! Openminded! :)

COMMENT ON THIS POST