I Landskrona

varuintag.jpg

Somliga bilder skänks åt en av någon typ av försyn. För mig sker det sällan att en intressant verklighet också formerar sig enligt de principer som jag anser vara märkvärdiga på bild.

Igår var jag på väg från Landkrona Konsthall efter att ha sett den här utställningen. För ovanlighetens skull hade jag kameran på axeln. Jag hade parkerat bilen på någon slags innergård bakom ett hotell nere vid hamnen och jag såg ”bilden” ovan med det samma då jag kom gående mot den. Han – kocken – hade ramat in sig själv och självaste Ansel Adams skulle varit stolt över min snabba uträkning av hur snyggt hans vita klädsel, de varierade gråtonerna och allt det svarta skulle göra sig i en svart/vit bild.

Men jag var mitt framför och det vore alltför ohövligt att bara fota. Jag vill inte låta påskina att jag håller mig för god för smygfotografering, alla fotografer måste kunna vara hänsynslösa i stunden, men det finns gränser. Av erfarenhet vet jag – det är ett fenomen som varje fotograf känner till – att när man frågar den outhärdliga frågan ”får jag ta en bild” så förstör man också tillfället. Något psykologiskt sker, oftast säger den tillfrågade ”ja” men plötsligt har man en överenskommelse som folk vill leva upp till och någon som nyss sett helt naturlig ut ser plötsligt spänd och orolig ut.

Dock inte den här gången. Han sket i att jag fotograferade.

THERE ARE 5 COMMENTS ON “I Landskrona”

Göran

7. November 2008 at 23:27

Vilket sällsamt fynd. Jag blir glad när någon skiter i att jag fotograferar. Jag försöker vara sådan själv, med varierad framgång.

Har du något projekt, bildsamling eller liknande som den här bilden blir en del av? Eller är den en hemlös promenadbild?

Jenny Maria

8. November 2008 at 11:00

Tack Sara!

Ja Göran, sällsamt fynd är ordet, han satt precis där jag parkerat bilen. Och samma här – jag försöker alltid uppträda så naturligt som möjligt när någon drar fram en kamera. Men den här killen behövde inte låtsas – han brydde sig verkligen inte.

Ja jag har ett projekt där tanken är att samla svart/vita bilder som är vardagliga men tidlösa. Så här, eller så här, (ungefär) tänkte lägga ut dem på Myspace och kanske så småningom leta efter ett utställningsrum men jag vill ha riktigt bra kvalité på kopiorna och det är dyrt om det blir många bilder.

Gustav

17. November 2008 at 16:35

Jättestilig bild! Gillar också tonskalan och den lite buttra no bullshit-attityden.

Och bra jobbat, att du bara ryckte upp kameran och körde på – det är något jag måste jobba med hela tiden. På mitt minnes näthinna sitter det alltid ett par bilder från den senaste tiden då jag inte hann dra upp kameran i tid, alternativt fegade ur eller inte hade kameran med mig.

Sådana minnesbilder skaver.

Jenny Maria

19. November 2008 at 10:17

Så är det även för mig – då bästa bilderna tar man aldrig för de handlar ofta om lite känsliga, speciella situationer. Nu hade jag kameran på axeln och det har jag inte vanligtvis.

Jag tror det var Bresson som sa att man måste vara hänsynslös i stunden, det är sant ofta måste man vara påträngande och fräck – jag hatar att vara det – måste liksom tvinga mig.

COMMENT ON THIS POST