Julklapp?

omtaliga-utlamnade.jpg

Enkom för att ytterligare röra till det så illustrerar jag nedanstående inlägg med ett fotografi taget år 2005 i Örnsköldsvik. Vid fotograferingen har jag inte tagit några hänsyn till estetiska värden. Bilden är från min vidvinkelserie, där jag prioriterat att 1) sno med mig så mycket som möjligt av verkligheten, 2) ”bada” människor i kallt vidvinkelutrymme för att upptäcka sårbarhet.

Tillfället var en konsert och åhörarna blev upprörda över att jag stört lyssningen med det klickande ljudet från kamerans slutare. De skällde, men inte på mig för jag hade gått innan pausen. Det blev reportern Elin Holmberg som orättvist fick motta deras vrede. Det var inte första gången jag inom ramen för vårt arbete satte Elin i en prekär situation. På redaktioner är det uppställningen reporter/fotograf som gäller. Reportrar bär sig allt som oftast trevligt åt men det finns alltid några som får en att tänka då man ser jobblistan; jaha jag ska ut med den galningen. När Elin, efter finalen, kom tillbaka till redaktionen och meddelade det musikförenings-ursinne jag gett upphov till, slog det mig att JAG nog var Elins ”galning”.

Ni som blir rastlösa, får eksem eller fallandesjuka av texter utan slutsats, röd tråd eller poäng – anse er härmed varnade.

Strax innan jul for jag till Ystads konstmuseum vilket resulterade i den här texten på Kvällsposten kultur. Tiden innan hade mitt arbete krävt mycket hemmasittning – i köket – det är där jag arbetar. För första gången på ett tag var jag ute och körde bil och nådde alltså ända bort till Wallander-land; Ystad.

Då och då blir jag löjligt upprymd utan synbar anledning, ofta sker det just efter en tid av omfattande hemmavistelse. När jag sedan åter träder ut ur radhuset överväldigas jag; Ojdå, här finns visst en hel värld.

Så for jag i skönaste dimma med sinnet fullt av sällsamhet genom ett decemberlandskap mot Ystad och i denna stund kände jag mig oskäligt nöjd över att ha nått insikten om att de yrkesgrupper som blir gladast för julklappar är fritidsledare och tidningsbud.

På dagen tre år innan resan till Ystad hade jag handlat julklappar på bokhandeln Örnen som är belägen intill Fabriksgatan i Örnsköldsvik. Före mig i kön stod en stor man, stor i kroppsligt avseende, nästan en jätte, över två meter och grov – ett format av sällsynt slag. Likt en treåring kikade jag fram bakom hans kropp. Rocken var beige, töjd till bristningsgränsen över ryggen. Jag ville se hans händer, tidigare har jag noterat att stora mäns händer ser intressanta ut. Handflatorna är höga, liksom kulliga och det ser märkvärdigt ut. Han köpte en bok av John Ajvide Lindqvist.  Julklapp? frågade den pyttiga expediten rart.  Ja, svarade han. Då slår jag in den. Nej, kom det bums med dov röst, jag ska läsa den själv först.

Ystad konstmuseum är bra, ljuset i byggnaden är fint, kanske det mest fullkomliga naturliga utställningsljus jag sett. Fönstrena är högt placerade = inga reflektioner i eventuella glas. Jag drack kaffe och frågade en vänlig dam på konstmuseet om hon märkt av det engelska inspelningsteamet eller sett Kenneth Branagh. ”Nja”, hon hade hört en del, märkt av någon avspärrad gata men i övrigt inga personliga erfarenheter.

En gång före och en gång efter kaffedrickandet såg jag de aktuella utställningarna, så ringde jag pappa och handlade en målarbok till min son. Den vänliga damen var söt och klackarna på hennes skor framkallade mysiga ljud då de slog i golvet. Jag frågade henne efter vägen till Apoteket och spekulerade i hur filmen Stalker skulle gestaltat sig om hon spelat huvudrollen.

Ett barn därhemma hade inrapporterats med feber, därför apoteket. Framför mig i kön stod två uråldriga damer böjda över sina rullatorer och berättade sexuellt anstrukna vitsar för varandra. Jag frågade om de sett det engelska Wallander-inspelningsföljet och minsann; den ena damen hade hälsat på Mister Branagh.

Så vände jag tillbaka mot väster, åt hemmet till, där det arma feberheta barnet väntade sin moder och den lindring hennes ankomst skulle ge. Dimman hade närapå drivit bort och uppehöll sig endast fläckvis vid särskilt utvalda ställen, trött grönt landskap tilläts träda fram, bruna kala lövträd såg och undrade över människors förehavanden, oförmögna och stillatigande vaktade de medan skymningen tog över färgerna.

På radion sa Jonas Hallberg att Barack Obama är vänsterhänt, vilket innebär att han blir Förenta Staternas femte vänsterhänte president i obrutet led.

THERE ARE 19 COMMENTS ON “Julklapp?”

A

15. January 2009 at 11:31

Det behövdes ingen tydlig röd tråd eller stenhård slutsats. Det var läsning för läsnigens skull, och därtill en mycket trevlig sådan. En del tror att sådant inte hör hemma i bloggformatet, men det gör det.

Karin

15. January 2009 at 19:43

precis så tänkte jag också, Jenny! (som A)

Härligt skrivet och beskrivet, med detaljrikedom i din text.
Det var snudd på boken jag fick av dig i somras , skriven av Carina Burman.
Jag kan se Mannen med de kraftiga handflatorna framför mig, den lille Pojken “febrilt” väntande på sin mor därhemma, de tålmodiga? repportrarna med de framfusiga fotograferna, eller fotografEN som i detta fallet var du (ha ha) och ja ,verkligen för läsningens skull fröjdades jag…och dessa bilder sen! Jag skulle vilja samla dem i en stor bilerbok, men det gör jag inte…de är dina!
fortsätt du!

Jenny Maria

16. January 2009 at 09:52

Åh tack A.

Jag läser själv långa bloggtexter men föreställer mig ändå att bloggtexter bör vara korta (?)

Tack Karin,

Det är väl det som är en av lockelserna med att ha bloggen, små vardagshändelser vilka gjort intryck, jag kan berätta om dem och det känns bra.

Thomas H Johnsson

16. January 2009 at 11:50

Varför ska bloggtexter vara korta. Det finns väl ingen regel för det. Läser hellre en bra längre text, som din text, än korta intetsägande bloggtexter.

För den delen tror jag att bloggandet måste utvecklas nu. Jag ställer numera lite högra krav på texterna för att orka läsa.

Alltså. Fortsätt skriv längre, om du vill.

T.

A

16. January 2009 at 11:55

Jo, så är det väl också, det är ju lättare att behålla läsarens uppmärksamhet om man skriver kort. Men det fina i kråksången är ju det fria i att skriva blogg, alla former får plats här, läs eller läs inte.

Jenny Maria

16. January 2009 at 20:41

Jo ni har rätt och jag känner mig uppmuntrad.

makena

16. January 2009 at 21:22

Härlig text! Den var mysig att läsa! :)

/gammal klasskompis til Elin

Nina

19. January 2009 at 17:14

I love Stalker! En ggn såg jag den på en klassiker-biograf i Moskva, i samma kvarter som Vysotskijs hem-teater ligger. Med mig hade jag en vän som var fullkomligen besatt av Stalker.
Och du – jag vet vem som var din största galning …

Jenny Maria

20. January 2009 at 09:30

Makena, hur var Elin var när hon var skolflicka?

Jenny Maria

20. January 2009 at 09:39

Samma här…

Inte har jag sett den i Moskva men jag älskar Stalker.

Ibland är den min ständiga referens, det är som om min hjärna helt självständigt börjat tänka så. Om den eller den hade haft huvudrollen, hur skulle filmen då artat sig? Känner just hon till sin faktiska innersta längtan eller skulle hon krossas om det hon mest ville blev sant?

(Det verkar som om jag utnyttjar oskyldiga människor för att ge mer dramatik åt det egna livet.)

Förvisso är du galen Nina men du har ett beundransvärt sätt att dölja det för människor du ska intervjua – så du var aldrig min galning, snarare tvärtom.

Nina

20. January 2009 at 11:49

Nä, det var inte mig jag menade …

Nina

20. January 2009 at 13:24

Har du förresten sett Solaris? Jag gillar ju allt som har med rymden att göra… Kosmos och Tarkovskij är en vacker kombination. Visste du förresten att det finns ett Ukrainskt tv-spel som utgår från Stalker.
Stalker – Shadow of Chernobyl, heter det. Jag har inge läst “Picknick vid vägkanten”, som filmen är baserad på. Kanske skulle ta tag i det.

Jenny Maria

20. January 2009 at 22:27

Om jag har! Jag gillar även amerikanska Solaris från år 2002 med George Clooney.

Stalker – boken har jag inte läst, storyn i filmen ska vara en rätt fri tolkning, jag har inte ens läst Solaris. Det gör ont i mig då jag tänker på att jag sällan hinner läsa något annat än det jag recenserar eller studieböcker. Jag tycker mycket synd om mig själv.

Men du har väl läst Aniara av Harry Martinsson? Om jag bara fick välja en rymdfavorit skulle det bli den.

makena

21. January 2009 at 10:26

Elin som skolflicka? Härlig framåt tjej som visste vad hon ville och hade nära till skratt. Humoristisk och rolig att vara med!:) Starka åsikter men respekterade alltid min många gånger motsatta ståndpunkt i diskussioner och kunde skilja på sak och person. Lite wild and crazy sådär.:D

Nina

21. January 2009 at 10:51

Jag är inte galen i Aniara faktiskt, trots att jag väl rent teoretiskt borde vara det. Men det var länge sedan jag läste den, så jag kanske ska ge den en ny chans. Vägen till klockrike min bästa Martinsson, Nässlorna blomma börjar jag bara gråta av. Förresten känner jag en kille på ca 6 månader som heter Harry Martinsson. Tung mantel att axla, men väldigt fint.

Jenny Maria

23. January 2009 at 11:32

Makena – då är hon väl sig ungefär lik.

Jenny Maria

23. January 2009 at 11:32

Nina!

nu kan vi inte vara vänner längre ;-)

Ming och jag har Aniara-festivaler där vi läser stycken högt för varandra – boken är lika sublim som rymden.

Men jag har inte läst något annat av HM, rätt patetiskt faktiskt, jag har dessutom ”Vägen till klockrike” i bokhyllan. Jag har läst mycket Moa Martinsson men så plötsligt en dag hade jag fått nog av arbetarklassens sorglighet – det är så upprivande.

Harry Martinsson – ett utmärkt namn.

Fredrik

31. January 2009 at 20:19

Hoppas du hade en trevlig dag i MIN stad!
Konstmuseet är en riktig pärla. Måste rekommendera teatern också om du har vägarna förbi igen.

Jenny Maria

1. February 2009 at 21:13

Jag gillar din stad!

Jag ska besöka den ofta via dina bilder på din fina blogg men även tänka på teatern nästa gång.

COMMENT ON THIS POST