22 September, 2009

Om exponering och bitterhet

Glömmer det

kan ännu överraskas

kvar här alltid

ordning är vad vi har

Var finns din kärlek

År 2004 hade vi första generationen digitalkameror från Nikon på redaktionen – det var den mest förfärliga tid. Det gick inte att fotografera, enbart jordens mörker kontra himlens ljushet var omöjligt för dessa kameror att omfatta. Du var tvungen att välja mellan utfrätt och ingrottat – det var omöjligt att exponera rätt. På kvällarna grät jag och ringde en kollega som kände likadant, han tröstade. För mig som använder över- och underexponering, älskar motljus och behöver ett tung, tät välexponerad bild var det som en dålig mardröm, ni vet där man försöker och försöker men allt faller samman.

Vi bytte till Canon så småningom, sedan blev Nikon bättre men jag är fortfarande bitter.

De här bilderna togs då. De ser möjligen ok ut men de är fulla av brus, går inte att trycka, åtminstone inte särskilt stort – de är som en hinna av en bild, helt tunn. Men människorna är vackra.

Comment on this post: 8 COMMENTS

18 September, 2009

Om Lotta Lotass roman Den svarta solen

Ming

Alla som läser den här bloggen vet att jag har ett nästintill autistiskt intresse för ljus och hur det faller. Lotta Lotass roman innehåller mycket av sådana beskrivningar,  utförda med en massa upphetsande, somliga för mig tidigare okända, adjektiv. Dessutom har den kartkvaliteter. Jag är bra på kartor, det är ofta vi som inte har någon naturlig känsla för att hitta.

Jag bad min dotter läsa ett av styckena, nummer 6. Jag kunde bara be henne en gång, hon har annat för sig och ett kattunge ställde till det, eller ska vi säga ljussatte. Bild och ljud är inte bra men motljus är något särskilt i sig.

Här skrev jag för Helsingborgs Dagblad.

Per Thörn i Göteborgsposten

Elise Karlsson i Svenska Dagbladet

Martin Lagerholm i Kristianstadsbladet

Hanna Nordenhök i Aftonbladet

Inger Dahlman i Nya Wermlands Tidningen

Ingrid Elam i Dagens Nyheter

Maria Tellander i Skånska Dagbladet

Lena S Karlsson i Dalademokraten

Nils Schwartz i Expressen

Comment on this post: 12 COMMENTS

13 September, 2009

Min son & jag

bäbis och jag

Sist vi var i Övik insisterade jag med att ta den här bilden för jag missade det innan vi flyttade, vilket har förargat mig. Jag brukade promenera och klättra uppe på Varvsberget där vi bodde, särskilt sista tiden innan jag födde min son. Jag kände mig som ett slags mycket starkt hondjur och det var jag också. Det finns en stockholmsgata där, en lång bit ursten lagd i dagern. Jag brukade sitta invid den och meditera, prata med sonen i magen som vore jag en new-age-person. Norrlandshösten var ljuv det året. Jag var alltid helt ensam på den delen av berget som förresten låg i lä för vinden, det var stilla som om vore det inomhus och skogen var trolsk. Vi sitter där jag brukade sitta.

Comment on this post: 20 COMMENTS

10 September, 2009

Flicka möter pojke

flicka & pojke

Bilden är från mitt första år som pressfotograf, platsen Molidens dansbana, eller precis utanför. Tonåringarna gick ut och smygsöp i skogen. Vi [undertecknad + reporter] gjorde något om skolavslutningar, letade efter bråk och fylla som jag minns och jag minns bra. Själv letade jag efter hånglande ungdomar, personer som kysser varandra offentligt är ett av mina favoritmotiv.

Anmälan av bok idag i HD. Jag läste med fel ögon till en början, trodde det var ett reportage. Det är mer Beckett än reportage men talang förnekar sig inte och författaren är begåvad om än konstig – det är ingen motsättning. Han skrev helt hastigt om de sju kvinnor han varit tillsammans med och hur det blivit så, det säger väl rätt mycket om någon? Jag har iakttagit den här typen – de som väntar ut – men jag har inte kommit fram till något.

Så här skriver mannen som tidigare var känd som Claus Beck Nielsen i boken ”Claus Beck Nielsen (1963 – 2001) en biografi”

Jag försökte bara, så diskret som möjligt, låtsas som om jag inte var ointresserad. Jag pratade. Jag log. Jag såg dem i ögonen. Och fram på morgonen, när de flesta andra på festen eller krogen hade gått, och jag fortfarande såg dem i ögonen och log, milt och tillmötesgående, hade de hunnit bli så otåliga, eller helt enkelt arga, att de kysste mig.

Comment on this post: 11 COMMENTS

7 September, 2009

Hur tar man sig in i medelklassen?

sitter man mellan systrar till bords så får man önska sig något

Jag hade någon idé förra hösten att göra en ”systerbild” fast den här dagen var inget var rätt, varken ljus eller omständigheter. Jag ska göra ett nytt försök. Syskon, det är som om någon tagit två människors drag, blandat dem i en burk, skakat – så faller de olika men snarlikt. Jag tröttnar aldrig på att ”inspektera” syskon.

Det är så vackert med småfåglar mot molnhimmel över fälten just nu, som om någon kastat upp en handfull svarta stenar som är undantagna tyngdlagarna; när de ska till att falla flyger de istället än hit och än dit. Hur reagerar fåglarna så snabbt på varandra inom flocken?

Förresten, jag hörde ett bra citat i en låt: Du måste tiga för att vara sann men tala för att ha en chans. En svensk grupp, jag vet inte vilken. Möjligen blir det här inlägget hållet i en anda av slarviga citatangivelser.

Några saker om ARBETARKLASSEN. Jag kommer från den, även om den sades vara avskaffad då när jag gick i skolan på 80-talet. Men som min fröken i tvåan upplyste klassen när jag kom ny: ”Jennys föräldrar har inga fina yrken och hon har flyttat från ett höghusområde” – hon var ond. Det ska erkännas att jag koketterar med min bakgrund när jag så önskar på ett mycket ytligt vis men på ett annat vis vill jag undvika att tala om det för det finns mycket sårbart där som jag aldrig växer från – svagheter…

Målet har alltid varit medelklassen, som jag tycker verkar vara en mysig plats; pengar till räkningar varje månad, komma hem klockan fem, parmiddagar, sommarsemester, lediga helger – och medelklassen är liksom tillrättalagd på ett sympatiskt vis, som jag förstått det.

Jag läste Nordisk Kriminalkrönika när jag var liten för de fanns hemma bredvid mammas hushållslexikon. Frisyrer för barn med utstående öron och hur man friterar klenäter – I know it all. Somliga av oss föds med bildningslängtan. I programmet med Sonja Åkesson sades det att hon spontant läste filosofi, hon hade en sådan längtan efter kunskap, som en längtan efter kärlek och får man den inte så blir man olycklig – tror jag. Det är svårt att förstå den längtan efter kunskap om man alltid haft böcker och kulturarv och till exempel ett litterärt arv omkring sig.

Både vänstern och högern har svikit kunskapsidealen – det menar jag. Läs här, Anders B Westin skriver bra.

I en bok, en essäsamling om arkitektur, skriver någon (jag minns inte vem och kan inte hitta boken just nu) att vi i Sverige gillar det sparsmakade och enkla för att vi har levt hårt och lutherskt. Är det så? För mig har det blivit tvärtom. Jag är som indianen som kunde lockas med eldvatten, jag vill ha något som glittrar, vansinnigt, sublimt, episkt, storslaget – stora anspråk även när de är dova. Som Dolly Parton, hon var fattig när hon växte upp och sedan när hon fick råd ville hon vara fin. Jag ville aldrig ha socialrealistiska berättelser, jag ville ha sagor.

Comment on this post: 27 COMMENTS