30 November, 2009

Herr undflyende geni

Nietzsche

I snart ett halvår har jag läst text av och om Friedrich Nietzsche. Det är underbart men går dåligt. Jag har älskat honom länge men vid Gud [eller kanske då vi talar om Nietzsche vid ”ickegud”] är han undflyende. Dock ofta bländande genial, antingen galen eller nästan galen.

Och dessutom tidlös, tidens för de flesta obönhörligt drabbande kontext tycks han fri från – tecknet för ett sant geni.

Jag ogillar New Age, oftast mer än religion, men nedan tror jag Nietzsche har rätt. Varsågoda, ett citat från kapitel 23 ur ”Den glada vetenskapen” med rubriken ”Symptom på korruption”;

Den vidskeplige är i jämförelse med den religiöse alltid mycket mer ”person”, och ett vidskepligt samhälle är sannolikt ett samhälle där det redan finns gott om individer och lust till det individuella. Från denna ståndpunkt sett framstår vidskepelsen alltid som ett framsteg i förhållande till tron och ett tecken på att intellektet blir oavhängigare och vill ha sin rätt.

Comment on this post: 30 COMMENTS

29 November, 2009

Leonard Strömberg

Strömberg

Jag vet inte vad vi ska göra medan vi är på denna planeten, men en sak skulle kunna vara att fantisera ihop små historier kring de här omslagsbilderna, vilket jag och barnen gjorde i somras.

Örnskölsdsviks bibliotek sålde ut böcker, jag fyndade dessa och ytterligare tre av Leonard Strömberg.

Leonard Strömberg? Allt jag vet är att han arbetade som metodistpastor i Oklahoma och att dessa böcker sorterar under ”Religion”.

Comment on this post: 10 COMMENTS

24 November, 2009

Dröm natten till den 4 januari år 2003

Religion

Lövskugga över röd dörr. Under en period, kanske är jag ännu kvar i den, fotograferade jag skuggor som om mitt liv hängde på det. Skuggans fluffighet korrelaterar till den distans som busken, trädet, löven befinner sig från där skuggningen sker. Sannerligen ett trivialt påpekande men som barn funderade jag ofta på det – det också.

Nog finns så mycket aktuellt och rafflande att skriva om av typen omvärldsbevakning [vilket jobbigt ord!], men jag ignorerar det och tänkte istället i god opopulistisk anda delge er något som är den typen av ämne som får folk att lämna bjudningar; mina egna drömmar. Då menar jag inte de folk har om sin framtid.

För jag hittade min drömbok häromdagen, en svart fyrkantig liten bok med endast fem drömmar nedtecknade. Antecknandet skedde inte med någon regelbundenhet utan jag skrev ner drömmar som var speciella, klara och särskilda.

Dröm natten till den 4 januari år 2003:

Jag står intill ett enormt-kolossalt-kan-inte-se-var-det-slutar-stort betongfundament som håller upp en bro där högt uppe vid molnen. Betongen är äggskalsvit, jag vet det för jag håller fram handen framför fundamentet och jämför med färgen på ovansidan av den. Grenskugga av ett oändligt vackert slag faller suckande över den skrovliga ytan. Det är hänförande och synen gör mig upprymd. Vinden går genom det avskuggade trädet, lövverket, ja hela världen tycka sucka.

Bron står i vatten, det gör jag med och vattnet når mig till knäna. Det är molnfri högsommar, mitt på dagen – ljuset är genomborrande, ljuset är skrälligt – vidunderligt. Genom vattnet går små vågor som känns ljumma mot mina vader. Havets ton är gröngrå, botten skymtas, solen reflekteras och utspritt över hela vattenytan syns små spetsiga stjärnor. Ljuset återkastas och över den vita betongen spelar vattenreflexer. Jag bestämmer mig för, med en skärpa som gällde det något ytterst seriöst, att dessa är de mest attraktiva vattenreflexer jag sett, ”på första plats…” tänker jag som om vore det min uppgift enligt svensk lag att kategorisera sådant.

Jag ropar på Patrik [min sambo] och ber honom och några av hans manliga före detta studiekamrater att de ska ställa sig med fundamentet som fond då jag måste få se hur olika typer av ljus ser ut när de rör sig över olika typer av manlig hud – jag är mycket koncentrerad.

☞ ∗ ⋄ ⋄ ■ ☀ ■ ⋄ ⋄ ∗ ☜

Comment on this post: 0 COMMENTS

10 November, 2009

… dess onödighet

från tåget

Tionde november för ett år sedan. Jag var på väg till Louisiana – för att titta på konst.

Till skillnad från många andra kan jag endast producera en liten mängd text varje dag och somliga dagar kan jag inte skriva alls. Jag ramlar av hästen, rätt ner i leran och måste uppsöka tvättmöjligheter innan jag kan sitta upp igen. Det är en av mina egenskaper, medfödd eller förvärvad är oklart men jag tvingas – det är mycket ofrivilligt – hitta ett nytt förhållningssätt till livet var och varannan vecka. Därför blir det stiltje här då och då, inte för att jag tröttnat på att blogga utan för jag förmodligen åstadkommer text på annat håll eller är på resa i limbo. Det är ingen ursäkt, en sådan skulle förutsätta att ni klarade er sämre utan mina bloggtexter, det gör ni inte.

Jag vänjer mig aldrig, varken vid livets godtycklighet eller vid dess onödighet. Då menar jag inte på något deprimerat vis utan vill förmedla att fenomenet livet är en ständig överraskning, inte så mycket på grund av sitt innehåll, även om också det kan vara överrumplande, utan för den förvåning jag känner över att det alls förekommer. Det enda botemedel mot denna nyckfullhet finner jag vara omsorgsfullt arbete, en särskild typ av seriositet. Botemedel är fel ord, det läker inte utan lindrar enbart symptomen. Typiskt att just jag är sämst i världen då det gäller behärskning av medicinen.

Så det blir andra droger som håller tankarna borta från livets umbärlighet, men likt alla berusningsmedel – sådan är deras natur – så förvärrar de i längden. Givetvis tänker jag på amerikansk storfilm, framförallt av typen katastroffilm och kostymdito, behövs något annat på det hela taget?

I helgen for jag till pappa och hans fru. Jag köpte med mig en vit kamelia som doftade ljuvligt, kamelian åkte bredvid i passagerarsätet, doften lockade mig som vore jag ett bi – jag ville äta den. Söndagen, vilken mörkgrå dag, vanligtvis är jag en av de få lyckosamma som frodas i klimatalstrat mörker men då jag styrde mot pappas nya hem – de har precis flyttat – så passerade jag miljonprogramshusen där jag tillbringade mina första sju år. Det förflutna trängde sig in i bilen och brottade omkull mig. Jag vill gråta när jag ser de där gula obönhörliga husen, det är väl inget bra tecken? Rektangulära lådor uppställda på höjden, utplacerade i en precis rad som om någon nogsamt ordnat ett illvilligt förlöjligande; ”för oss är du alltid mager, rädd och hjälplös.” De tycker de har vunnit och jag vet inte ens vad det var för tävling.

Comment on this post: 14 COMMENTS

10 November, 2009

Betty Boop…

Bäbis

Comment on this post: 11 COMMENTS

4 November, 2009

Alnarp

gång

män

hus

vildvin

äter små hundar

kära

god karaktär

Fotograf

port

björk

träd

röd port

Patrik

slottet

Comment on this post: 23 COMMENTS

1 November, 2009

Viktigt meddelande!

Mildred_Jeter_and_Richard_Loving

Dolly Parton sa “I’m all for gay marriages. Why shouldn’t they suffer like the rest of us?” Tidigare begrep jag aldrig varför någon så ivrigt ville ägna sig åt en meningslös ritual som giftermål. Vad hade det att göra med hur man är mot varandra? Tyckte jag. Så tycker jag inte längre.

För äktenskap är ett ”tillstånd” sanktionerat av staten där vissa fördelar ges och det kan inte finnas något annat som är moraliskt riktigt än att sådana privilegier är jämlika och inte utestänger personer med viss sexuell läggning.

Själv har jag aldrig hört något gott argument för att människor som föredrar att leva med någon av samma kön som de själva inte ska få ingå äktenskap likt övriga medborgare.

Bibliska argument är inte argument utan illa grundade åsikter. Men hör ni, alla ni som tar till bibelns ord i det här ärendet, varför är det inte lika viktigt att arbeta för den polygami som anbefalls i Gamla Testamentet?

Martha Nussbaums text är det bästa jag läst i ämnet, den är lång men ta er tid att läsa den för ni blir rikt belönade av hennes insikter och klara ton. Nussbaum går nogsamt genom vad äktenskap är, våra attityder kring det och hon avfärdar kompetent varje argument mot samkönade äktenskap.

Mildred och Richard Lovings historia nämns i Nussbaums text och den är rörande. De var ett mixat par, hon afroamerikan och han vit, därför fängslades de och kördes bort från sitt hem. Deras kamp för sin kärlek blev det som satte stopp för diskrimineringen och gjorde det tillåtet för människor med olika hudfärg att gifta sig.

Innan Mildred Loving dog så jämförde hon den orättvisa behandling hon och hennes make utsattes för med den som par av samma kön ännu utsätts för;

My generation was bitterly divided over something that should have been so clear and right. The majority believed…that it was God’s plan to keep people apart, and that government should discriminate against people in love. But…[t]he older generation’s fears and prejudices have given way, and today’s young people realize that if someone loves someone they have a right to marry. Surrounded as I am now by wonderful children and grandchildren, not a day goes by that I don’t think of Richard and our love, our right to marry, and how much it meant to me to have that freedom to marry the person precious to me, even if others thought he was the “wrong kind of person” for me to marry. I believe all Americans, no matter their race, no matter their sex, no matter their sexual orientation, should have that same freedom to marry.

Gud välsigne henne för det!

Comment on this post: 3 COMMENTS

    Archive