Foto: Andy Paradise/Tate Modern
I helgen publicerade Kvällsposten kultur min kortessä om Damien Hirst. Detta i samband med att hans retrospektiv på Tate gått upp och att Arken, i Danmark, har fått en donation av hans verk som nu är en permanent utställning.
Moi är en Hirst-fangirl, vilket tycks förvåna, men ända sedan jag första gången såg ett av hans verk, vilket råkade vara den picklade tigerhajen, tänkte jag att detta är ett utmärkt konstverk och Hirst är en intressant konstnär. Han har det egensinne och den skicklighet som jag uppskattar.
Vilket inte innebär att jag tycker att konstvärldens besatthet av honom är ok, eller att det inte finns en massa problem, det finns det alltid när någon blir så stor.
Texten finns inte på nätet så jag publicerar den nedan.
☼ ♦ ✩ ☛ ✍ ☚ ✩ ♦ ☼
HIRST-TEXT
Damien Hirsts sätt att hantera sin existentiella ångest är att lägga in före detta levande varelser i formaldehyd. Verket Love’s Paradox (Surrender or Autonomy, Separateness as a Precondition for Connection), två blåskimrade lådor med varsin halv ko i, finns i mitten av det rum på Arken där den nya Hirst-donationen är inrymd. Samtidigt som jag tittar på de picklade korna guidas en grupp tonårskillar omkring och får, liksom jag, bland annat ta del av den jättelika cirkeln av döda flugor som Hirst limmat upp. ”Hvorfor?” frågar de unga männen och låter som danska rumpnissar, ”hvorfor gør han på denne måde?” Och jag önskar att guiden kunde svara på det, men i stället fortsätter hon sin inövade berättelse.
”För att folk ska ha något att hänga ovanför soffan”, skulle Hirst själv svara, vilket kan tyckas skojsigt och cyniskt, men ska tolkas bokstavligt. Konstens roll är att fylla tomheter med det som kan vara värt att se. Det förklarar inte guiden, ty det förslår inte i den moderna konstvärlden, vars retorik ofta är nonsens på styltor. Man har försökt förneka konstens praktiska roll av utsmyckning och klätt den i de akademiska, högtravande pretentioner som man tror prislapparna kräver. Hirsts vilja att arbeta i en idémässigt historisk konstvärld, där det vackra, det sublima, det som berör oss är målet och ärligheten angående det är en del av hans framgångar. Både minimalistisk och konceptuell konst är en återvändsgränd, menar han, och i en tid när konstvärlden blev alltmer snobbig och konstnärerna på 80 och 90-talet visade sin oändliga snålhet, bland annat genom trenden att döpa konstverk till ”Untitled”, gav Hirst betraktarna verk som hette ”The Physical Impossibility of Death in the Mind of Someone Living”, öste på med kommersialism, artefakter som var svåra och dyra att framställa och höll sig med assistenter som i en renässansverkstad.
Konstvärldens idealperson skiftade under 1900-talet från ”den geniale mannen med kontakt med det mystiska” till ”den sköne killen med kontakt med det kommersiella” och det säger givetvis en del om vårt samhälle. Låter jag raljerande? Det är jag, men representanter av båda dessa idolsorter kan åstadkomma god konst. Hirst är en skön och fräck kille, genuint streetwise, klär sig rätt ofta som en 12-åring (säkert svindyrt), och en person som av egen maskin, till en början, nått sin position.
Leeds 1965 var där och då han föddes. Pappan var mekaniker och stack när sonen var 12, och den unge Damien var omöjlig att hålla ordning på. Kanske är det en myt, men det sägs att mamma Hirst smälte ner sonens Sex Pistols-skivor och formade dem till skålar som hon hade frukt i, som straff för att han snattade. Många gånger sökte han konstskolor utan att komma in. En period arbetade han på bårhus vilket uppenbarligen påverkade honom. Trots sin arbetarklassbakgrund var hans intressen intellektuella och konstnärliga. Trots? Ja, engelsk arbetarklass har internaliserat förtrycket långt mer än sin svenska motsvarighet och tyvärr varit utan den socialliberala revolution vi haft. När jag bodde i London upptäckte jag att den ordentliga och bildade arbetarklasskulturen som vuxit fram i Sverige hade mer gemensamt med engelsk överklass. Brittisk arbetarklass uppfattade jag som vulgär, obildad och stolt över att vara just det.
I en intervju med Christian Gether, Arkens direktör, säger Hirst att allt till sist handlar om pengar och att framgång gör att vi kan ta makten över våra liv, och det är väl tyvärr sant. Hans eget företag heter Science – ”Jag ville att samma självkänsla skulle finnas inom konsten som inom vetenskap, så jag stal namnet.” Vilket är typiskt för honom, och hans bästa verk gestaltar klassiska konstteman, till exempel döden, på ett respektlöst och skicklig utfört vis. Precis sådana är mina egna favoriter i den aktuella donationen, som kommer från Merla Art Foundation; Saint Bartholomew Exquisite pain, en skulptur i brons och The four elements (Who’s afraid of Red, Yellow, Green and Blue), exotiska fjärilar fastmålade i klatschiga färger.
Men det finns stora problem med hans konstnärskap, eller bättre definierat; tråkigheter, som uppstår i samband med den MacDonaldsfiering som de stora konstinstitutionerna genomgått där samma namn visas överallt. Inget ger mer framgång än redan nådd framgång och att Hirst försöker ta världsherravälde över konstvärlden är väl som det ska, men att det tillåts är det inte. Arkens version av verket 2-Amino-5-Bromobenzottrifluoride är det största som finns och består liksom de andra versionerna av stora prickar på vit bakgrund, målade av hans assistenter. Redan nu återfinns 2-Amino-5-Bromobenzottrifluoride på cirka 15 av världens största gallerier och det innebär att Hirst tar upp mycket plats med ett ointressant verk. För även det han åstadkommer som är banalt blir dyrbart och betraktas som stor konst. Jag förstår att det hos yngre, brittiska konstnärer finns en animositet mot Hirst. Hans skugga är stor, kall och mörk. Själv är han rädd för att bli betydelselös men hur skulle det kunna ske? ”Damien Hirst” är ett namn många investerat i och folk ger ogärna upp sina pengaintressen.
Arken ligger i Ishöj. Det jättelika huset har alltid tyckts mig utslängt som en strandad val, särskilt i jämförelse med Louisiana som liksom vuxit upp ur marken. Hirst är som Neo i filmen The Matrix; de riktigt skickliga inte bara spelar spelet utan skriver om den kod som spelet utgörs av. Flera av verken i Arkens nya Hirst-sal är bra konst och det är roligt att se, inte bara för en fangirl som jag.
Comment on this post: 3 COMMENTS