21 May, 2010

Är Ebba Witt-Brattströms feminism uteslutande?

Spjut och flagga

Ebba Witt Brattström och jag i början av 1900-talet. Vi ville givetvis båda hålla i spjutet. Men av rädsla för ytterligare inre stridigheter i suffragettgruppen gav jag med mig.

Jag skrev om Ebba Witt Brattströms bok ”Å alla kära systrar” för Helsingborgs Dagblad. Jenny Högström kom med en replik, jag svarade, hon med. Allt finns att läsa. Jag har inget mer att säga i ärendet just nu.

Eller, jag har massor att säga, så mycket att det blir fel att säga lite. Läste ni Kajsa Ekis Ekman krönika om boken i DN? Den var ett svar till Ann Heberlein, som recenserade boken för DN. I den här saken håller jag delvis med Ekis Ekman. Jag älskar att säga hennes efternamn: Ekis Ekman, Ekis Ekman, lite som Lotass – något med kombinationen av konsonanterna L och K och bokstaven S.

Tyvärr har jag aldrig känt något särskilt systerskap, inte av det slag som Witt-Brattström beskriver i boken. Givetvis kan det vara mig det är fel på. Jag känner mig inte som en del av en svensk feministisk rörelse men av olika inbilska anledningar anser jag dock mig själv vara en god feminist. Feminismen är en av klotets viktigaste frågor. Kvinnans rätt till den egna kroppen innebär välfärd – det är ingen liten sak. Men jag är tacksam över det arbete som skedde under 70-talet och jag tror att plattformen för jämlikhet växer. Det är en kraft som inte går att stoppa mer än med våld.

Säkert kommer det att bli anledning att återkomma i frågan. Inte minst för att diskutera det hela med Therese Eriksson, vars intellekt jag har största förtroende för. Jag rekommenderar alla att läsa boken och bilda sina egna uppfattningar. Fler recensioner:

Anne Jalakas i Kristianstadsbladet

Yvonne Gröning i Dalademokraten

Rakel Chukri i Sydsvenskan

Therese Eriksson i Uppsala Nya Tidning

Ulrika Stahre i Aftonbladet

Kajsa Öberg Lindsten i Göteborgsposten

Karin Olsson i Expressen

Ann Heberlein i Dagens Nyheter

Comment on this post: 7 COMMENTS

17 May, 2010

Angående nybörjarna

mot lundahållet

Häromdagen. Jag älskar när allt blir grått. Alla skiftande gröna nyanser som finns just nu blir än finare gråa och fuktiga dagar. Som om färgerna får ett genomskinligt grått skimmer.

Jag har börjat på flera blogginlägg, om Vilks, om konstkritik. Men tvekat inför att skriva klart, inför att starta diskussioner jag inte har tid att diskutera klart.

Så jag tänkte på barn. Ni vet, små människor utan vare sig jobb eller a-kassa, oftast med rätt taskig allmänbildning. Jag läste det här. Om hur irriterade folk är på barn och deras föräldrar. Då när vi bodde i Stockholms innerstad upplevde jag ofta att attityden mot barn var smärtsamt trist

Jag kunde promenera med barnvagn och en tvååring på en bred parkväg och det kunde komma en tant och skälla på mig för att jag tog upp all plats. Vilket jag inte ens gjorde, jag är hänsynsfull intill självförnedring när det gäller just att inte breda ut mig. Eftersom jag aldrig ville utsätta mig själv eller barnen för den typen av skällande-okänd-vuxen-obehag så var jag alltid medveten om hur vi rörde oss och jag undvek en massa platser och göranden när barnen var små.

Själv beslutade jag tidigt att alltid ha ett vänligt ord och ett leende för småttingar – för att de ska känna sig välkomna. Jag och mina barn tänker att vi är en särskild välkomstkommitté som smickrar nyfödda med kommentarer av typen ”du verkar mycket begåvad, lilla barn”, så att de förstår att det finns vänlighet här och att vi är glada över att de har kommit hit.

En gång, innan jag hade egna barn, såg jag en herre på bussen i Malmö, vid Värnhemstorget var det. Han var gammal, kanske 80 år, men stark tydligen och han hjälpte en mamma av med barnvagnen. ”Tack”, sa hon. ”Vi måste hjälpa di där nybörjarna” sa han på ett sådant kärleksfullt vis. Då var jag i tonåren och tänkte att det där var en klok inställning “Vi måste hjälpa di där nybörjarna”

Comment on this post: 5 COMMENTS

11 May, 2010

Mina släktingar

det är farligt att röka

Stig Björkman har intervjuat Scorsese angående Bergman, resultatet publicerades i DN i helgen. Björkman har tagit fotografiet ovan. Vilket jag generöst nog fick köpa till självkostnadspris, det vill säga för vad kopian kostade. Så snällt, för jag är mycket förtjust i det. Det hänger i vår hall.

Mina släktingar brukar fråga ”Är det dina kompisar?”. Ja, det är det, brukar jag säga då. Mina kompisar frågar ”Är det dina släktingar?”. Ja, det är det, svarar jag då.

Nej det gör jag inte. För det är Colin Farrell, Ewan McGregor och Tom Wilkinson under en paus i inspelningen av Woody Allen-filmen Cassandra’s Dream.Björkman var där för att intervjua Allen och hängde, som jag förstod det, med honom under några inspelningsdagar.

Jag älskar det fotot, för ”grabbarna” är helt ’out of character’, både från sina roller i filmen Cassandra’s Dream och de roller de har som skådisar i världen. Kaffe och rökpaus på jobbet liksom, någon tar en bild, lite jobbigt.

Alla ser vilka de är om de tittar noga men utan de normala rummen, de vanliga ramarna som filmstjärnor och kändisar vistas i så tolkar personer inte innehållet korrekt. Och rummet bilden visas i, min hall, vilseleder också.

Comment on this post: 4 COMMENTS

8 May, 2010

The age of Hypertext

vid den andra kanten

Sedan jag recenserade Lotta Lotass bok Den svarta solen i höstas så har jag gång på annan återkommit till den. Boken är som skriven för någon med mitt temperament, någon med mitt intresse för ytor, ljus och ords valör.

Ur stycke 153:

Mannens fingrar lossnar ur skårornas hårda, grunda snitt. Soldaten ställer sig in mot den jämna avplanade väggen. Handen vilar på hans ådrade, ärrade, bleka hjässa. Ljuset samlar sig till skillrande, flimrande, täta fläckar. Andhämtningen är hes, fuktig, skrovlig och rosslande tung.  […] Sand och stenmjöl lägger sig i revlar längs den raka kanten. Genom väggens sprickor skymtar fältens väntande gestalter.

Nu läser jag avsnitten som poesi, ett här och ett där. Vilket är hypnotiskt och avkopplande, det är inte alls osannolikt att jag skapar Facebookgruppen: ”Vi som vill att Lotta Lotass roman ’Den svarta solen’ läses in av Pontus Gårdinger och säljes som ljudbok”. Tidigare bloggade jag om recensionen och bad då min dotter läsa en bit ur den. Kattungen ordnade med ljussättningen.

I min anmälan som publicerades i Helsingborgs Dagblad skrev jag ”Experimentell prosa måste vara genial och behärskande för att alls vara bra, sådant är villkoret.” Jag har rätt i det och Lotass är så begåvad och så bemästrande. Ändå, just nu i alla fall, har jag svårt att avgöra exakt var i attraktionen ligger. Romanen är som ett manus till en nattlig dröm, en gemensam, jungiansk sådan och Lotass väljer ord som om hon gjorde det utifrån vars och ett speciella ljud, som vore orden noter. Nåja, nu var det inte det jag skulle skriva om.

Utan något jag förbisåg då i höstas, jag noterade det men gjorde inte sak av det. Hur eget också det strukturella anslaget i romanen är. Jag tänkte skriva nytt men metoden är inte ny – Lotass bok är analog hypertext.

Häromkvällen såg jag Babel – eller inte såg för jag vek tvätt en bit bort från teven, men lyssnade – och hörde Peter Englund tala om hypertext i samband med digitala kopior av böcker. Ni vet mer om det än jag, läs annars här.

Hypertext har intressanta, brukbara och spännande kvaliteter, vilka på ett vis alltid funnits som dramaturgisk form i olika konstnärliga verk. I filmen The Butterfly Effect får huvudpersonen möjlighet att välja olika vägar i livet flera gånger, i Sliding Doors finns två versioner av Helen Quilleys liv – två öden precis som för MaryMarie i Maj-Gull Axelssons bok Den jag aldrig var. Ni har säkert fler och modernare exempel på olikavägar-dramaturgin. Antalet kommer att mångfaldigas när vi rör oss in i hypertextåldern.

Och förändras, i ovan nämnda verk är berättelserna trots allt linjära även om handlingen är hypertextuell (?). Digitala möjligheter underlättar för berättelser inom berättelsen, ju fler desto friare från ett eventuellt centrum. Läsaren/betraktaren/pellefanten – nä inte pellefanten – väljer en väg men måste välja bort andra vägar, eftersom alternativen blir för många.

Den Svarta solen är den mest hypertextaktiga roman jag känner till. Läsaren väljer sin väg genom styckena. Inte helt fritt, ett antal möjligheter serveras mot slutet, fast ibland mitt i, i varje stycke. På bilden ovan har jag strukit under siffrorna med pilar framför sig. De är angivelser av vilka texter man kan gå till och dessa motsvarar i boken ett rum eller en plats. Alltså representerar siffrorna ett förflyttande i texten men även i den byggnad som romanen är. För att hitta ut ur boken måste läsaren ta ett eget beslut. Alltihop är särskilt.

Allt för nu. Fortsätt med kvällens åtaganden efter bästa förmåga.

• ❚ ❙ ❘ ❣ ■ ■ ⠪ ❖ ⠕ ■ ■ ❣ ❘ ❙ ❚ •

Comment on this post: 10 COMMENTS

8 May, 2010

Önskan

Vill ha sådana här saker

Jag vill gärna ha de saker som står på bordet ovan. Och jag vill skynda mig till Lady Morgana.

Comment on this post: 1 COMMENT

5 May, 2010

Medan jag väntade på Therese…

By the railway line

… tog jag den här bilden.

Comment on this post: 12 COMMENTS

4 May, 2010

Fruktansvärt ofokuserad

kall och platt

För rätt länge sedan skrev Micke Berg till mig att jag saknade fotografiskt mod, vilket är helt sant. Det stämmer och jag är extremt intresserad av sådant som stämmer.

Ibland inbillar jag mig att det finns två sätt att vara en bra dokumentärfotograf på och de sätten är ytterligheter som kan kategoriseras under antingen avstånd eller närhet. Avstånd – att hålla distansen, arbeta tyst i periferin där fotografen ger dem eller det hon fotar utrymme. Närhet – att vara konfronterande nära, så nära att bilden delvis blir en reaktion på fotografen, eller åtminstone att fotografen gör sig till en del av det skeende hon dokumenterar. Irriterande nära eller på tillräckligt avstånd – stark dokumentärbild är oftast det ena eller det andra.

Mellanavståndet är amatörfotografens och det beställda porträttets avstånd.

Jag har klaustrofobi och har därför mycket svårt för att tränga mig på, jag saknar det fotografiska mod som Berg själv har och som ska till för att behärska den nära positionen.

Är jag obegriplig? Det känns så.

För några veckor sedan skrev Berg om mig:

Jenny Maria är en särklassig begåvning. Jag vet inte vilket fält hon spelar på: De klassvandrande, de bildades, de överbegåvades, de sköras, de alldeles förbortskymdas fält??? Hon är i alla fall förbannat bra, med en säregen röst,nästan plågsamt säregen,väldigt stark, fruktansvärt ofokuserad,en av dessa få, ytterst få röster(Severus är en annan), som skulle göra veritabla mästerverk om dom fokuserade i en (1) grej i ett år.

Inte endast är orden en enastående komplimang, utan igen har Berg uppfattat saken korrekt. Ungefär så definierar jag mig själv – om jag byter ut ”överbegåvad” mot ett annat ord, oklart vilket. Vilket smärtsamt misstag att jag alls är här på jorden. Något blev fel. Men eftersom det är som det är ägnar jag mig åt studier, skildrande och värderingar bäst jag kan. Det går sådär.

”Fruktansvärt ofokuserad” – märks det så tydligt? Ändå kämpar jag emot och det är endast delvis mitt eget fel att jag är ofokuserad. Det är de privilegierades villkor att kunna ägna sig åt en sak i taget. Kanske har det alltid varit så.

Jag försöker hitta en metod, ett sätt som avslöjar det allra innersta, essensen i saker. Arbetet går dåligt, jag har inte kommit särskilt långt, lager av seende återstår att tränga genom. En överväldigande lust att experimentera för att finna vägen ger motsatsen – förvirring. Det är besvärligt.

”Mästerverk”. Givetvis gillar jag när Berg skriver så. Jag är min egen värsta fiende. Är vi alla det? ”Kommer det här att vara det bästa som skrivits/fotograferats/tänkts” undrar jag inför allt jag åstadkommer. Svaret är alltid NEJ! Vilket ger i bästa fall en känsla av tomhet, i värsta fall självförakt.

Jag har inget skydd, mina filter mot världen är dåliga. Mitt oändligt stora minne och att hela jävla tiden lägga märke till saker och ting plågar mig, det går inte att stänga av. Därför tillbringar jag mycket tid i ensamhet. Micke Berg vet nog vad jag menar.

Jag ska försöka lösa biljett till de fokuserades land men just nu har jag inte ens koll på tidtabellen. Till sist blir jag så skicklig att jag kan lämna mitt uppdrag och återvända till den plats jag var ämnad för, en plats där allt kommer samman. Under tiden mejslar jag på min förmåga.

☛    ∙⋄   ∗  ● ✻ ●  ∗   ⋄∙    ☚

Comment on this post: 14 COMMENTS