På den tiden väluppfostrade människor bildade klubbar där de tillsammans utforskade hur man på ett värdigt vis talar i telefon. Charlotte och Peter längst fram.

Eftersom jag är egen företagare måste jag ofta prata med idioter. Nej, jag menar inte mina uppdragsgivare som i samtliga fall – utom en person på ett departement en gång – är anständiga. Jag menar telefonförsäljarna. Det är synd om dem, jag vet, det är unga människor som har svårt att få arbete. Men det är än mer synd om mig och de personer de lyckas lura.

Sedan en tid finns ett nytt förfaringssätt. Uppringaren utger sig för att representera en myndighet eller seriöst företag och hotar med ett förfärligt scenario om man inte köper det han/hon har att sälja.

En ung man ringer. När han presenterar sig talar han fort, ordet ”myndighet” mumlas fram, han berättar att brandskyddet i mitt bostadsområde ses över och går det bra om han ställer några frågor? ”Vill du sälja något?” frågar jag. Nej, han vill ställa frågor. Men snart vill han informera och sedan insisterar han på att jag måste betala för att få ta del av nödvändig information angående de åtgärder jag är skyldig att vidta för brandsäkerheten på mitt företag. ”Jag arbetar ensam vid mitt köksbord” påpekar jag. Det spelar ingen roll, jag kommer ofrånkomligen att bli skadeståndsskyldig. Till sist får jag känslan av att han själv tänker sätta fyr om jag inte blir kund.

”Vet du vad du ska göra om du blir bestulen på ditt körkort?” skrek en ung kvinna i luren till mig häromdagen. ”Ja det vet jag!” svarar jag. Samtalet har börjat som det förra, hon ser över kortbedrägerierna i mitt område och ringer för att ställa frågor kring min säkerhet. Just nu är det ”vansinniga” kortbedrägerier där jag bor, ”medierna skriver inte om annat” berättar hon. Jag måste omedelbart agera för att inte bli barskrapad.

När vande jag mig vid skrupelfri kapitalism, att personer kan ringa mig och försöka hota mig till att köpa något som inte är deras att sälja – information? Information som finns tillgänglig och som vi, i de här fallen, redan betalat via skatt eller försäkringar och kortavgifter.

Det är ovärdigt och farligt, för om någon ringer i ett angeläget och seriöst syfte skulle jag förmodligen ha avfärdat dem.

På fem minuter satte jag ihop den här, som om jag var sinnessjuk. Ibland kommer ett brännande pysselbehov över mig. Textcollage är för övrigt det nya mediet, det eller tygtryck, eller rökringar. Eller snaps.

I all hast något om det som är känt som sociala medier och bloggar. Bloggar utgör gemensamt en plattform med material av väldig spridning i åsikter och kvalitet. Hur skulle bloggformen generellt kunna göra något innehåll sämre? Hur kan man bedöma något utifrån den plattform det presenteras på och inte utifrån stoff och stil? När man värderar så, är man inte då en person med instrumentella bedömningsverktyg och stum inför faktisk beskaffenhet?

Några vänner säger ”jag ska inte skaffa Facebook – det är ändå snart ute”. Det finns miljoner goda skäl till att inte hänga på FB eller nätet. Men jag har aldrig haft Twitter, Facebook eller en blogg för att det skulle vara inne – utan för att det är användbart.

Jag fotograferade en sommarvariant av den här bilden. Från årstid till årstid – tid är vår motståndare supreme.

Jag arbetar och ska så göra hela sommaren. Helger, kvällar – så mycket jag förmår. Det går bra, min sambo semestrar barnen och vi (barnen och jag) tar långa promenader, spelar Mariokart, pysslar och ligger på sängen och pratar. Vi kan tillbringa timmar på det viset och det är en slags semester.

Knausgård citerades i Dagens Nyheter i Stig Larssons artikel om honom, Knausgård skrev att han inte förstod sig på ledighet och inte hade något särskilt behov av det. Jag är likadan. Även om det finns saker man behöver vara ledig för att göra, som vistas i naturen.

Förlåt, jag pratar med mig själv. Hur intresserade kan ni vara, liksom…

Mörkgröna lövkronor mot mörkblå himmel och skyn som hämtad ur en romantisk målning – det var vackert igår. Funderar på att skaffa en bildblogg, en bild per dag på en plats där jag råkat befinna mig. Det kommer inte att bli av, det finns ett problem av praktisk art mellan planer och deras förverkligande. Har ni också märkt av det?

Louis-Sebastien Mercier var en 1700-talsförfattare. Jag läser om honom i olika verk av olika akademiker från olika tider. Varför? Därför att Mercier var en av Claude Nicolas Ledouxs favoritförfattare. Allt som intresserade Ledoux intresserar mig. Mercier ansågs, som jag förstår det, medioker av sin tid och ett tag efteråt. Författarens smak är möjligen det man kan kalla ”dålig”. Ledoux har drag av samma dåliga smak i sin arkitektur – det är det som gör den storlagen.

L’An 2440, rêve s’il en fut jamais skrev han 1771. Det är en på sin tid populär utopisk roman om året 2440 som utspelar sig i Paris. På svenska, typ: Året 2440, en dröm om det någonsin fanns en. Jag hoppas det går att få tag på den.

Daniel Fallströms hyllningsdikt till Carl Snoilsky. Ping Snaskefar.

Hämtad ur Vita syrener, dikter från 1903-1905. Mitt exemplar av boken är dedikerat av Fallström själv: Till Sveriges husmödrar med en hjärtlig julhälsning från Daniel Fallström

∙ ∙  ⋄ ⋄  • •  ☝  º º  ✜  º º  ☟  • •  ⋄ ⋄  ⋅ ⋅

… som passar med var sin del.

Rubriken är ett Wilhelm Ekelund-citat.

Det finns så mycket jag vill skriva och visa er. Men det är en topp nu, väldiga mängder arbete, där somligt tarvar extra fokusering.

Av olika skäl fotograferar jag mer än vanligt. Som häromkvällen i Lundagård – den där vackra dagen. Nu är det regnigt igen, men jag gillar regnigt.

Jag skrev om Pierre Leguillons utställning med Diane Arbus arbete på Moderna Museet i Malmö. Läs gärna det.

⊃⊂ ∗∗∗ ⋄⋄⋅☀⋅⋄⋄ ∗∗∗ ⊃⊂