100 bilder…

… så många ska jag samla till en uppsättning som jag har vissa syften för.

Jag vill omsorgsfullt formulera en dokumentär bildberättelse där jag använder naturligt ljus i de stunder ljuset är egendomligt för att se om det går att uppnå och förmedla en viss känsla som jag själv är förtjust i, en känsla jag ska berätta om vid något annan tidpunkt.

Sov gott alla ni människor där ute som lever samtidigt som jag själv på denna planet.

<3

Middag hos Mor igår. Hon är i färd med att byta bokhylla, och fotografier har blivit tillfälligt flyttade från en byrålåda till en papperskasse som jag istället för att hjälpa till med dukning rotade i. Dessa sex fotografier togs av min storebror, tre av dem genom hans sovrumsfönster, säkert inte länge efter det att han inhandlat sin Puch Dakota, eller nåt. Upprinnelsen till bilderna tippar jag är förälskelse – mopedförälskelse.

Idag hittade jag en bok av Per Rådström på fönsterblecket nedanför en av de jättelika pelargonerna (?) Att komma hem heter den och är en novellsamling. En av sidorna var uppvikt och där stod att läsa:
En god vän jag hade sade en gång till en ung dam på ett tåg: Säg förlåt, ni ser så intresserat på landskapet, fröken. Är ni möjligen från Västergötland?

Rum för människor i vinrött och grått som rör sig enkelt och värdigt.

Skolstartsmästerskapen för föräldrar gick sällsynt bra för mig och sambon. Trots att vi deltagit i flera år gör vi oftast risigt ifrån oss. Men redan första dagen lyckades vi med inneskor, ombyte, regnkläder, gummistövlar, gympapåse, skolväska, mappar till papper och så vidare – allt prydligt märkt med namn. Sen den mest intellektuellt utmanande av grenarna: ”blankettifyllning”, om bostadsuppgifter, inkomstuppgifter, sjukdomar, allergier, ordnings- och dataregler som ska skrivas under och så frågorna; Får ditt barn gå hem till kompis? Får ditt barn gå hem till kompis utan vuxet sällskap? Får ditt barn åka bil med annan vuxen? Får ditt barn fotograferas/filmas på skolans område? Får ditt barn förekomma på hemsida? Får ditt barn följa med Darth Vader till tennisbanan? Till allas förvåning återvände pappershögarna signerade och ifyllda till skolan med vändande post. ”It is unheard of” i vår familj där dylika handlingar tillåts cirkulera mellan köksbord, kyl, skrivbord och golv innan skolpersonal offensivt börjar betona ”ni har inte lämnat in…”

Vardagsöverdos, så nu längtar jag efter ett av mina fiktiva liv som utspelar sig under andra världskriget…

… inte i själva det blodiga, ondskefulla och verkliga kriget, utan i en metaforisk och fiktiv bild av det, en efterhandskonstruktion med inslag av England, tapperhet, flygplan högt i skyn och närvaron av tragedi. Dessa scener låter jag omslutas av ett säreget ljus – vilket skänker förklaring och sublimitet. Ljus som faller in utefter långa, smala korridorer för att sedan krypa upp på tunga, dörrar av mörkt trä. Dörrar som öppnas mot dunkla rum där människor i vinrött och grått rör sig enkelt och värdigt, stiligt bleka personer lutar sig mot ekpaneler och för allvarliga, ängsliga, andnupna samtal. Utanför rummen finns ponnyss och småfåglar, mot en fond av svarta, hotande moln. Godhet och ondska svävar som faktiska entiteter i en ängslig dans kring människorna, och en ständig känsla av sorg ruvar i fuktig mossgrönhet där allt hela tiden står på spel.

Intervjun som jag gjorde med Lars Dareberg för Kamera & Bild är ute nu. Dareberg var ett exemplariskt intervjuoffer – intelligent och med gott minne. Köp och läs, numret innehåller mycket matnyttigt.

Jag bad min son hålla upp tidningen. Idag är det skolstart så nu är det slut med tv-spelande smågrabbar i vardagsrummet, åtminstone under dagtid.

Shine on – som min kompis Derrick Tyson brukar säga.

Boken är Walker Evans Many Are Called med fotografier tagna i New Yorks tunnelbana på 50-talet. Någon har antecknat; paret på bild 60 t.ex är väl ändå medvetna om kameran? Anteckningen är gjord intill texten där det förklaras hur Evans smygtog bilderna på intet ont anande passagerarna genom att gömma kameran under sin rock. Intressant karaktärsdrag att försöka meddela sig direkt med boken? Tonen känns något uppriven eller anklagande; du [boken alltså] kan väl ändå inte mena att paret på sidan 60 inte vet att de blir fotograferade?

Paret på bild 60 – foto av Walker Evans

Nog ser de ut som om vore de medvetna men min teori är att deras blickar snarare är misstänksamma. Kanhända fumlade Evans med kameran vilken han höll dold under rocken, paret inser att något är i görningen och tänker; vad har han där?

Min sambo med anständig tårthantering. Sara och hennes lilla goding i oskärpa.

Somliga är annorlunda på ett särskilt sätt, som om vore de främlingar inför denna värld ur ett praktiskt perspektiv, som om de endast läst om jordbors vanor, kultur och verksamhet men inte själva har någon erfarenhetsmässig upplevelse av dessa.

Börje är en sådan person, vi arbetade ihop en sommar och under vår första lunch tillsammans med några kollegor förstod jag att han skulle bli en anmärkningsvärd arbetskamrat. Samtalet rörde sig kring idolförälskelser under tonåren. Leila berättade om sin ”crush” på sångaren i Noise. Jag, som var en omodern tonåring, talte om min vurm för Paul Newman. Börje föll in: ”Jag var så kär i Lady Marion i Robin Hood, den som de visar på julafton, jag älskade henne så det gjorde ont” Leila frågade ”Menar du räven Lady Marion i den tecknade Robin Hood?” ”Ja, är hon inte underbar” sa han och fortsatte äta.

Börjes närvaro gav sommarens vardaglighet surrealistiska inslag. I augusti fyllde han 25 och redan på morgonmötet hade han med sig en tårta som han meddelade att det skulle bjudas på till eftermiddagsfikat. Tårtan placerades på en bricka i fikarummet och där stod den en lång varm augustidag. Jag och Leila är tidigast till fikat, tårtan ser hopsjunken ut men verkar ätlig. Börje kommer farande: ”Jag väntar ett viktigt samtal!” Han sliter åt sig en papperstallrik och med en sked skopar han upp tårta från dess centrum, på samma sätt som man gröper glass ur ett paket. Livet stannar av, vi chockas och snart upprepar sig det hela när Börje åter kommer inspringande, tar mer tårta på samma sätt och sedan rusar ut bort mot sitt rum. Härnäst stiger kollegan Bertil, en herre nära pensionen, in och skådar tårtmassakern: ”Vad i hela fridens namn har ni gjort med tårtan, flickor?”

Börje är en av de mest godhjärtade personer jag träffat. Sa man sig vara hungrig kunde han ringa runt för att kolla om det fanns rester i kylen man fick ta, han erbjöd mig sina 5 storlekar för stora skor för att de ”var bättre i fält”. En varm dag sa han att han kunde skjutsa ”till vilket bad som helst i hela Sverige”. Så det är inte förvånande att han i sin lägenhet hyste två illegala invandrare från främre Asien. För en tid sedan ringde Sara som också är bekant med Börje och berättade att de båda hade stött på varandra och att hon hade blivit hembjuden på middag. Väl där hade han lagat en asiatisk rätt, de inneboendes favorit. I lägenheten fanns inget matbord eller något annat bord för den delen, berättade Sara. Börje plockade fram slitna men ganska rena arbetsoveraller som han tog ur vad som föreföll vara ett overall-förråd. Sara fick en av dem. ”Vi brukar ha dem när vi äter, så spiller vi inte på kläderna”. Middagen intogs på golvet. Konceptet att äta vid ett bord verkade inte ha föresvävat honom. Kvällen avslutades med Memory och en efterrätt där Börje frusit in smågodis uppträdda på grillspett.

Jag köper gamla pockets för att omslagsbilderna är fina.

Naked In The Night gavs ut år 1965. Nakenhet på bild har förändrats, kanske finns den inte längre? Naket nu är tränat, solbränt och retuscherat = nakenuniform. Väninnan knyter Mollys bikiniöverdel, jag tycker de är vackra.

Her buttocks flared gracefully. Jag har tankar på att härma en historia, en boks dramaturgiska händelseförlopp från t. ex. en Harlequin-roman eller den här utifrån hur storyn beskrivs på baksidan av boken. Men – min novell skulle skrivas i seriös stil, i den ton som till exempel Herman Hesse, James Joyce eller Maguerite Duras skrev i. Vilka ord skulle Hesse rört sig med för att beskriva det här; It started in college, where she drove every male on the campus crazy with yearning and played them like fish on a line. But beeing queen of a masculine harem wasn’t enough to satisfy her. She couldn’t predict the pit into which she was plunging?

Hemma hos Li.

Vid några tillfällen har jag gjort stor affär av att jag ska sluta fotografera, det finns andra sätt att skildra ljus och tid.

Det var förbjudet att fotografera inomhus så jag tog den här.

Nordiska Stämningar på Arken – min artikel om utställningen finns här.

”Anyway, I love situations in which I have no choice but to fail” skriver den finske fotografen Jari Silomäki med vit penna på en av bilderna från serien My weather diary. Han var representerad på Nordiska stämningar med bilder som han hade satt upp med häftstift från just den serien. Nyss besökte jag hans hemsida och blev än mer förälskad, hans bildvärld är charmig och poetisk.

Kolla in Mister Silomäki <3

Lincoln Kirstein avrundar boken American Photographs av fotografen Walker Evans med en essä där texten ovan saxats från.

Kirsteins ton slår mig som hjärtlös. Han syftar på piktorialismen; ”we all agreed to laugh him out of the magazines and exhibitions ten years ago” men…ähhh…schysst, lite mobbing och över en natt blev piktorialist ett skällsord. Stilar förlöjligas även numera men sker det inte lite mer diskret? Uppenbart översitteri har förlorat mark. Piktorialismen fick och får sin revansch. Numera är stilen åter avgudad och sådana bilder drar in höga belopp på foto-auktioner. Ur ett amatörfotomässigt perspektiv misstänker jag att vi är i början av en ny-piktorialistisk era. Några av de mest populära fotograferna på Flickr skulle jag påstå är inspirerade av piktorialismen som Gary och Quizz.

Kirstein dog år 1996 nästan 100 år gammal. Att döma av essän skulle han några år senare bli besviken på Walker Evans som jag har för mig han var vän med. Kirstein skriver; ”The candid-camera is the greatest liar in the photographic family”. 1966 ger Evans ut Many are called med bilder tagna i smyg mellan 1936-41. Med en kamera innanför rocken fotade han fullkomligt ovetande främlingar i New Yorks tunnelbana.

Från Many are called av Walker Evans

Kirstein grundade The New York Ballet och hade ambitionen att som Sergei Diaghilev bli en berömd rysk impressario – jag hatar Diaghilev. Balettdansören Nijinskij var Diaghilevs älskare men när Nijinskij gifte sig bröt han med Diaghilev som hämnades genom att försöka omöjliggöra Nijinskijs karriär. När Nijinskij inte längre fick möjligheter att dansa så blev han galen.

Vaslav Nijinsky år 1910 fotograferad av piktorialisten Adolphe de Meyer