30 October, 2008

30 oktober

musarm-och-nacksparr.jpg

Färgkodade ursprungsanteckningar, nu har det blivit artikel, hur gör ni när ni skriver?

Jag är numera stolt medarbetare på Helsingborgs Dagblads Kultursidor, här är min debut-text.

Sitter vid köksbordet i sambons långkalsonger och skriver om Platons “Lagarna” – en  nyöversättning av Jan Stolpe – och det gör jag med höstlovslediga galningar omkring mig. Platon tycker att barn ska låta sig styras av sina föräldrar skriker jag efter att ha kommit med allehanda förmaningar om lugna lekar. Platon tyckte också att de med otur ska låta sig styras av de med tur men det säger jag inte, jag vill inte förminska hans trovärdighet just nu. Men min dotter säger ändå; hänvisning till falsk auktoritet– lär inte era barn kritiskt tänkande, de kommer att använda det MOT ER.

Har ni tänkt på att pengars värde är en godtycklig överenskommelse människor emellan, inte som då folk handlade med guld. Tänk om någon började ”äh det där är bara papper, jag vill  ha en spann kål, att du rensar i förrådet eller lär mig InDesign som betalning.” Men det säger jag bara nu sedan jag av olyckliga anledningar tänkte på hur mycket stålar jag måste fakturera bara för att få ihop till hyran.

Den här bloggen dök upp bland mina inkommande länkar, kan någon berätta hur det där går till? Jag vill inte hitta fler spännande bloggar, sluta för fan skriva bra bloggar alla ni därute för jag hinner inte läsa.

Igår ondgjorde min mamma sig över att vampyrerna i “Sagan om ringen” skrämmer barnen.

Comment on this post: 15 COMMENTS

Comment on this post: 2 COMMENTS

27 October, 2008

Barbie-evolution?

sadan-ara-att-leva-nara-dem.jpg

Bilden innehåller två Barbie-vandaler.

Min väninna Elin frågade mig om mitt förhållningssätt till Barbie, läs här.

Du kallar mig klok förälder? Kanske borde jag låta bli att berätta att jag just nu tvingar min 14-åring att sova med mig i dubbelsängen för att ”du växer ifrån mig för fort” som jag säger till henne.

Vid Gud hade jag och sambon anledning att oroa oss över våra döttrars förhållande till Barbie-dockor oavsett om de var fejk-Barbie, Skipper, Cindy, Ken eller whatever. Det var aldrig deras favoritleksak men de fick rätt mycket sådana dockor och någon gång köpte även vi till dem. Leende, väna, behagsjuka, uppklädda i glamorösa kläder, naglade vid hand- och fotleder med små ståltrådar till kartongen levererades de – för att sedan SLAKTAS i vårt hem. Våra döttrar drog av deras huvud, deras armar och deras ben och bytte friskt kroppsdelar med kill-dockor, monsterdockor och vad man nu kunde föreställa sig, de skapade mänskliga avarter som i någon förryckt Dr Frankenstein-lek. Hår klipptes av, de var alltid nakna och lektes det med dem så flög de genom rummet, grävdes ner på tomten eller så inbegreps kroppsmålning. Det låter roligt nu men vi var tidvis rätt förskräckta över denna massaker. Inne på deras rum kunde man finna en hög av nakna, vanställda Barbie-dockor och jag tänkte ”är detta normalt?”

Själv lekte jag lugnt och städat med mina Barbies, sydde kläder, gjorde frisyrer och lät dem nippertippa omkring. Förvisso har jag sämre självkänsla än mina döttrar, men det vet jag med säkerhet inte är Barbies fel. Jag hade nog rätt stort nöje av dem och leken var uppfinningsrik.

Om jag leker amatörpsykolog så tror jag upphovet till din fråga är att du hamnat i en frågeställning som alla kloka föräldrar blir varse någon gång, och barn behöver reflekterande föräldrar. Du har två små döttrar och du vill att de ska växa upp med potential att bli lyckliga, känna sig nöjda, bli sig själva och få god självkänsla. Det är jävligt bra, för det finns redan tillräckligt med komplexfyllda, tillintetgjorda, rädda, integritetslösa, förvirrade människor av båda könen. Därtill har vi ett kapitalistiskt system som i vissa delar ivrigt vill inskärpa i oss att vi är odugliga, fula eller åtminstone förbättringsbara. Men jag tror att Barbies påverkan är perifer, DU själv är en långt starkare förebild än någon docka. Kanske dags att leka Barbie knarkar, Barbie bygger ett multinationellt företag, Barbie spelar hockey, Barbie rånar en bank, Barbie orkar inte stiga upp, Barbie löser cancerns gåta, Barbie luktar svett, Barbie hamnar snett, Barbie bygger ett barnhem…

Jag har alltid sagt rätt obegripliga saker till barnen som; ”bygg inte er personlighet kring ert utseende”, eller ”skit i att försöka vara bäst eller snyggast utan försök att leva ert liv värdigt i enlighet med er integritet” (pretentiöst? Ja!) och vi har alltid talat om sådant här.

Borde man inte spara sitt föräldrafördömande till riktigt allvarliga saker som mobbing, rasism och oginhet? Målet är ju att barnen ska lära sig tänka själv. Det är fördomsfullt tycker jag att säga ”min dotter får aldrig ha rosa” för som du är inne på det är rätt otrevligt att nedvärdera rosa eller Barbie bara för att det är ”tjejigt”. Jag tror inte det är rätt väg. Hellre då frigöra Barbie –  hon är nog ändå rätt less på sin roll.

Ok ni andra föräldrar, hur har ni gjort med Barbie?

Comment on this post: 9 COMMENTS

25 October, 2008

jag-uppskattar-att-min-sambo-ar-snygg.jpg

Lundagård, med Filosofiska Institutionen i bakgrunden – jag har lärt mig jävligt mycket i det där huset.

Här finns en text på Kvällsposten Kultur om Sophie Totties konstverk ”Rundöga” på Filosofiska Institutionens bibliotek.

Comment on this post: 4 COMMENTS

22 October, 2008

Hem och skola.

Häromdagen såg jag något hjärtknipande…

En för mig okänd Hem och Skola-representant har satt upp lappar på alla ytterdörrar i kapprummen på barnens skola. Skriften uppmanar till engagemang i den lokala Hem och Skola-föreningens styrelse. Lapparna har suttit där ett tag, hörnen har börjat krylla sig, ytterligare tejp har tillförts för att vidhålla planhet men inte på någon enda har det dragits en sådan liten telefonnummer lapp som står på de klippta remsorna längst ner på lappen.

För någon dag sedan såg jag att någon, förmodat samma någon som satt upp lapparna, hade rivit av alla telefonnummersremsorna, tillverkat en liten ficka av papper, tejpat upp den på anslaget och lagt telefonnummerna däri – så nu voilà behövde man inte riva det var bara att plocka en lapp.

Som om det vore problemet; ”hmmm… jag vill gärna engagera mig i Hem och Skola men jag ids inte riva av en av lapparna”

Comment on this post: 2 COMMENTS

20 October, 2008

Uppmaning

threadlessplanet_copy.jpg

Jag har en kort text här – om Emma Blombergs bildserie ”Kallis”, vilken ställdes ut på Dunkers.

Läs Maria Lantz om Mary Ellen Mark i Dagens Nyheter idag.

Comment on this post: 3 COMMENTS

18 October, 2008

Tid

mamma.jpg

Mamma med sin syster och svägerska.

Tid – en värdig motståndare.

Comment on this post: 4 COMMENTS

17 October, 2008

Superbra

maldivernaettan.jpg

Om jag vetat att jag skulle hamna på dragarbild i DN skulle jag arbetat lite mer med datorfetman – ni vet, den vi alla har. Strax efter det här flytandet deltog jag i en prisceremoni där jag tog hem första pris i kategorin ”Blekaste person på Maldiverna just nu”. Ärligt… när Catia – DN reportern – frågade om hon fick använda bilden blev jag glad. Jag har utnyttjat så många människor på så många bilder att mitt bildkarma är i stort behov av balansering.

Något har varit fel den här veckan. Problemet ligger inte hos mig och heller inte hos verkligheten utan det är mellanrummet, något i överföringen, som glappar. Ibland kan jag sticka fram en arm och få den att försvinna in i en annan dimension. Tills någon gång i 12-årsåldern uppfattade jag mig själv ömsom som en fågel och ömsom som Robin av Locksley. Så avståndet mellan världens sakförhållande och mitt JAG tar sig friheter.

Min pappa var här i förrgår kväll – jag älskar honom. Han och min bror har ett intressant sätt att ge gåvor. Pappa kollar vad han tycker man behöver, sen köper han det eller tar sådant han har hemma, fyller en låda och sätter den någonstans utan att säga något. Man får inte tacka, uppmärksammar man det ändå, vilket jag gör, så säger han ni gör vad ni vill med det, vill ni inte ha de så slänger ni det. När jag var 20 år och startade mitt företag så brukade min bror slå in pengar i kassan när han trodde att jag inte såg. Esse quam videri.

Det är svårt att beskriva sådant man tycker är lysande, (nästan) alla sådana där ord som ’fantastiskt’, ’genialt’, ’fenomenalt’, ’otroligt’ är så kliché-aktiga att de istället för att förstärka signalerar oärlighet. Eller är det bara jag som tycker så? Så jag skriver – titta på det här utomordentliga reportaget i The New York Times som Lars Tunbjörk tagit bilderna till, hans uppriktiga men blygsamt distanserade öga och hans omtanke om form och detaljer är superbra.

Comment on this post: 0 COMMENTS

15 October, 2008

Kommensurabla begreppsscheman

homo-economicus-2004.jpg

I bilden målningen “Homo Economicus”  av konstnär Yngve Rådberg från boken ”Yngve Rådberg” avfotograferad på mitt soffbord.

Min väninna sa en gång att om jag och Robbie Williams träffades skulle vi bli goda vänner.  Det hade jag aldrig tänkt på men när jag gjorde det så förstod jag att hon hade rätt. Av märkliga orsaker kan jag identifiera mig med Robbie Williams. När jag kör bil och det kommer en Robbie låt, typ ”I just wanne feel…” så händer det att jag kör in till kanten, höjer volymen, vevar ner rutan och går ut och ställer mig och spanar över omgivningarna medan jag lyssnar och känner ”jag vet precis vad han menar”.

Så är det, men tyvärr ganska sällan, att en människa, en bok, ett fotografi, ett dansnummer, ett konstverk, ett argument ger en känsla av att man själv förklaras. Någonting i framställarens temperament och karaktär passar, man har kommensurabla begreppsscheman åtminstone med någon.

Så kände jag med Yngve Rådbergs utställning “Bokslut” på Dunkers Kulturhus som jag skrev om för Kvällsposten, texten finns här.

Cirkel-diagrams-mannen – jag vet vad du menar, Yngve.

Kanske kan jag och Yngve och Robbie vara kompisar?

Comment on this post: 7 COMMENTS

13 October, 2008

Lönsam appropriering

prince-cowboys-418.jpg

Sam Abell påstår att han inte är arg, men hans ord tyder på något annat. Abell var en av de reklamfotografer som under 80-talet skapade Marlboro-mannens mytiska värld i en kampanj för tobaksbolaget Phillip Morris. En värld som den amerikanske konstnären Richard Prince approprierade – tillägnade sig. Prince fotograferade av bilderna, gjorde stora kopior, signerade med eget namn och kallade serien för Cowboys. I början av året slog ett av dessa foton auktionsrekord på Sotheby’s i New York då en privat köpare betalade 3,14 miljoner dollar. Förra sommaren gick Spiritual America, en samlingsutställning med Prince där Cowboys ingår, upp på Guggenheim och fram till september i år fanns utställningen på Serpentine Gallery i London. Det är inte Abell utan Phillip Morris som har upphovsrätten till Marlboro-bilderna, men enligt amerikansk rätt kan de endast komma åt Prince om han använt det avfotograferade materialet för att sälja cigaretter. Dock är Phillip Morris säkert nöjda med att se sin Marlboroman välkomnas på världens mest prestigefyllda utställningsarenor.

Princes foto ser likadant ut som Abells men har ett annat värde, ett värde som det påförts av konstvärldens acceptans av bilderna. Betydelsen stiger ur den konstvetenskapliga teori som är verkets essens och detsamma gäller t.ex. Warhols omtalade Brilloboxar, en annan appropriering. Konstvärlden har ända sedan Duchamp signerade pissoaren ivrigt omfamnat den här typen av kommenterande konst. De som borde kommit med problematiseringar har snubblat över varandra i jakten på samma gris, alla inom den etablerade konstvärlden verkar vara lobbyister för konceptuell konst. Såklart. För det gör ju att makten över uppgång och fall tillfaller dem, konst blir förutsägbart och investeringsvänligt. Abell påpekar att uppenbarligen skulle inte någon av hans icke avfotograferade bilder hamna på Guggenheim. Endast rätt konstnär med rätt CV kan bli en approprierande Kung Midas.

Prince är fräck och smart – i alla tider gångbara egenskaper. Den judoflip han utförde när han tog Abells reklamfoto, som finns i en uppsjö exemplar, och gjorde det till något exklusivt genom att kopiera sin bild i endast två kopior var förmodligen ett av de snyggaste grepp konstvärlden skådat.

Abell konstaterar Princes rätt och framgång men formulerar sig amerikanskt och påpekar att det inte är något värt eftersom Prince ändå bryter mot Guds högsta lag – Den Gyllene Regeln – och att hans största bedrift torde vara att kunna leva med sig själv. Varken Gud eller människor verkar bekymra Prince. I programmet Art Talk som ligger ute på nätet meddelar han ”Jag kunde inte bry mig mindre om vad folk anser om mitt arbete.”

Comment on this post: 6 COMMENTS

13 October, 2008

Real life Hjärup

barnkalas.jpg

slaktkalas.jpg

Kalas i två dagar.

Comment on this post: 0 COMMENTS

Comment on this post: 4 COMMENTS

9 October, 2008

Långt bort och så nära…

hej-fisken.jpg

Från Malmö Museum – jag ska dit idag för det är min sons födelsedag. Jag och två av barnen är total-seriösa när det gäller museum. Vi tillbringar timmar där och hänger oss åt allt från fiskarna till jugendvaserna.

Text om ”Far away so close på Malmö Museum” på Kvällsposten kultur. Inledningen togs bort, den fick inte plats, den är här;
”Det går aldrig att återvända till exakt samma ställe”. Den amerikanska konstnären Ellie Ga berättar om den 5 månader långa arktiska expeditionen Tara som hon deltog i. Nordligaste Arktis består av drivis, ”platser” upplöses och navigeringen blir oförutsägbar.

Comment on this post: 0 COMMENTS

4 October, 2008

The Kärnfamilj

min-forstfodda-vackra-myrna.jpg

Kärnfamiljen var aldrig ett projekt, eller ens en tanke. Jag träffade en snygg kille, blev kär, skaffade barn, först ett, sedan ett till och så ett tredje – rätt planlöst.
Fotograf Per-Anders Jörgensen tog de här bilderna.

Jag skrev texten igår.

Jaha fredag, jag äter puffat ris direkt ur påsen och betraktar katterna som är uthällda pälspölar i soffan. Jag har krampaktig musarm, mitt hår är fett och tovigt som en matta eller kanske mer som filt – sådan där filt som antroposoferna ägnar sig åt att filta. Dessutom luktar jag svett och det är enligt min mamma DET VÄRSTA en kvinna kan göra. Låt mig bara jobba mig ur detta så ska jag tvätta mig, städa, motionera och skaffa ett socialt liv…

Har ni läst jämställdhetsdebatten på Newsmill? Det är väl en fortsättning på den diskussion Maria Svelands Heliga familjen gav upphov till. Jag fostrades i en miljö där kvinnorna samlades i köket för att diska medan männen söp och bröt arm i vardagsrummet. En god kvinna var en fluffig martyr, att vara vulgär eller bara baka två sorters kakor till ett kalas, som min moster gjorde, kunde innebära förskjutning. Män, fick jag lära mig, är hopplösa typer som kan utnyttjas för sexuellt umgänge och barnalstring och håller de sig utanför fängelse får man vara nöjd.

Frågan verkar vara om man kan gnälla sig till jämlikhet, ”tro inte att du kan gnälla dig till jämlikhet” – ska jag säga till min sambo nästa gång han ber mig diska.

På fredagar väntar jag på min son när han är på musiklektion, jag sitter i skolsysters soffa och läser. Just nu ”Truth, a Guide for the Perplexed” av Simon Blackburn. I index sökte jag efter David Hume och fann en spännande Hume-teori som Blackburn återger. Hume spekulerar i varför soldater är modiga, generösa och mer moraliska än präster, vilka Hume anser vara korrumperade. Orsaken till detta är den kontext de olika ”yrkesgrupperna” rör sig i, sammanhanget bäddar för att olika egenskaper utvecklas. Präster, menar Hume, ägnar sig åt att vara förmätna och lögnaktiga, de är fast i; ”continual grimace and hypocrisy”. Detta förstör deras läggning och ärbarhet och ”makes an irreparable breach in their character.”
Alltså bör man söka sig till en miljö som stöder ens hederlighet. Vad tycker ni om det här?

Idag lurade min dotter i mig att det var ”Rotvältans dag”, jag hann minsann bli upprörd – ”nu får de FAN lägga av” (liksom) – innan jag förstod att hon skojade.

Jag drömde att polisen var här och fotograferade alla mina kameror, framför allt min Pentax och att fönsterna inte gick att stänga för magnetlåset (?) som håller ihop dem var sönder.

Två tonårstjejer passerade utanför mitt köksfönster när jag gjorde kaffe. De var klädda för fest, den ena glänste i lila, den andra i kritvit kort klänning mot Paris-Hilton-bränna. Bakom dem landar två skator på ett förrådstak, med svarta näbbar börjar de i rasande takt slita upp blöta blad ur stuprännan som om de planerat det sedan länge, de turas om; den ena skatan, den andra skatan… kanske hade de ett avtal. Festklädda tjejer går förbi, ovanför dem en liten fontän av blöta höstlöv orsakad av två skator – det hela var över på en sekund.

Min mormor har varit arg i hela sitt liv, idag ska jag till henne för hon har fyllt 97 år och jag kan lova att hon bakat mer än två sorters kakor till kaffet. Nio barn, över trettio barnbarn och oanständigt många barnbarnsbarn är hon upphov till.

Comment on this post: 12 COMMENTS