|
27 February, 2009
Pausbild
25 February, 2009
Jag i musikMonsieur Gustav bad mig plocka fram 12 låtar som säger något om mig. Lista på 12 utan inbördes rangordning. The Temptations – Papa was a rollin’stone Sällskapet – Järnstaden (fast jag föredrar versionen där Nina Ramsby sjunger) Dwight Yoakam – I ain’t that lonely yet The Police – Don’t stand so close to me Elvis Costello & B. Bacharach – I still have the other girl George michael Mary J Blige – As Shania Twain – You’re still the one Justin Timberlake – Cry me a river Eminem – Cleaning out my closet Human League – Don’t stand so close to me Hoppsan det blev några fler, ursäkta mig då… Nu vill jag be herrarna på matbloggen Pintxos: Steven och Andreas, Sara Lundvall och Snaskefar göra detsamma.
Comment on this post: 12 COMMENTS
24 February, 2009
CilihiliI höstas fotograferade jag Cecilia Nordlund för hennes Cilihili-debut, till omslag och porträtt. Helheten blev mycket bra men det är inte min förtjänst, Cecilia visste vad hon ville ha och Kajsa Gillberg på Detta gjorde en snygg layout. Plattan är ute sedan någon vecka tillbaka, den har blivit uppmärksammad och fått skitbra recensioner. Cecilia Nordlund är särskild och begåvad. Vid något tillfälle tog jag den här bilden på Cecilia, för min egen skull, jag kunde inte stå emot det där snygga motljuset som strömmade in.
Comment on this post: 10 COMMENTS
23 February, 2009
Bästa dikten frågade någon…… skulle vara något av Nelly Sachs men jag läser inte henne då jag plågas av något inom poesi motsvarande Stendahl-syndromet och det kommer över mig då jag läser Sachs poesi. Hennes medvetenhet och förmedlande av Förintelsens påverkan på offer och bödel, den egna uppgivenheten och hennes…, inte sympati, för det var det inte, men hennes icke-hat för motståndarna. Hon betraktar enfalden, hur den exploderar i ondska (?) och hon förmår inte uppröras på ett ilsket sätt som om hon vet att gången vid något tillfälle blivit oundviklig – det är alltför bra fångat för att kunna uthärdas. Jag tänker speciellt på en strof som förföljde mig, men jag nämner inte den för då kommer den att förfölja er också. Annars Esaias Tegnér, min tonårskärlek, perfektsvulstig för en fjortonåring som också gillade Jehovas Vittnens broschyrer. Glöm Bibeln, kan inte Fredrik Reinfeldt läsa ur Tegnérs ”Det Eviga” i samband med varje tal? Kanske något av de där nordiska älsklingarna Edith Södergran, Karin Boye, Mare Kandre, Sonja Åkesson, Kristina Lugn – som vet lika mycket om mörker som om ljus, lika mycket om ljus som om mörker. Men min största uppmärksamhet låg under många, många, många år på engelskspråkig poesi från 1700- till 1800- och in på 1900 – talet: Yeats, Keats, Byron, Poe, Barrett Browning, Pound, Joyce, Dylan, Auden. Här är två hissnande finfina dikter. Ecce Puer av James Joyce Of the dark past Calm in his cradle Young life is breathed A child is sleeping: The stolen child av William Butler Yeats. (Länge inbillade jag mig att jag var Maud Gonne återfödd.) WHERE dips the rocky highland Where the wave of moonlight glosses Where the wandering water gushes Away with us he’s going, Sublimt.
Comment on this post: 7 COMMENTS
20 February, 2009
Revolutionary RoskildevägenTrottoaren på Roskildevägen i Malmö, precis här hände det en gång – vinden kom i fatt mig. Jag såg Revolutionary Road häromkvällen. Har ni läst Fredrika Bremers debutroman Familjen H? Elisabeth, en av personerna i den boken, är av samma typ som April i Revolutionary Road. Båda är gestaltningar av krocken mellan en människas öde och hennes särart, en beskrivning av hur ett visst temperament betyder oförmåga att leva under givna villkor. Vi tröttnar aldrig på att se det händelseförloppet skildras, hur någon likt vågor mot bränningar bryts mot den egna levnadslotten, tillintetgörs av normer lika klibbiga som flugpapper. Normer och öde förresten – för mig är de svåra att hålla isär. April och Elisabeth är kvinnor, men en manlig variant är lika vanlig. Aprils man Frank är också fånge, men medan han är led är hon desperat, medan båda är slagna i bojor är April dessutom fastlåst och nedsänkt under vatten. Åskådaren vet alltigenom att det kommer att krävas Houdini-krafter för att ta sig ur den där klaustrofobiska medelklass-idyll-fällan som Richard Yates utbroderar, där män och kvinnors huvudsakliga hobby är att hämnas på varandra. Otack är världens lön. Bremer har angripits av genusteoretiker för att hon tar död på Elisabeth, Yates gör detsamma med April. Nog går den typen av fiktiv kvinna rätt osvikligt mot döden medan männen ges ytterligare alternativ, dock inte så lockande tycks det mig. Aprils Frank lever stympad kvar. En annan film-Frank, som spelas av Viggo Mortensen i Sean Penns The Indian Runner, besegras av sin destruktiva sida och när det sker försvinner han. Något inom dessa karaktärer dömer dem till att först delta i skapandet av sina egna helveten och sedan gå under i dem. Bremers framställning av Elisabeth är fenomenal, en retorisk målsökande robot lastad med en Bremersk kvinnofrigörelseagenda. På bästa möjliga sätt – slingrigt för att skaka av eventuella belackare men också fjäderlätt utan att förarga eller trampa på förhandenvarande ideal – försöker hon skapa sympati för en kvinna som då boken skrevs ansågs onaturlig och obehaglig. (Som jag förstått det, mina egna empiriska erfarenheter av livet på 1800-talet är högst begränsade.) Skickligt väver Bremer Elisabeths historia, vilken utgör en birolls-berättelse i boken. Hon visar på Elisabeths villkor som hänger ihop med att hon är född kvinna. Elisabeths ”dåliga omdöme” handlar inte om onda avsikter eller någon annan uselhet utan hennes läggning: frihetslängtande, spännings-sökande och impulsiv; sådana personlighetsdrag kan även en kvinna ha, och hos Elisabeth är dessa ett faktum hon själv lider under och inte ett val. Bremers ”vältalighet” för att i största mån influera människors uppfattningar och undvika att de vänder sig mot henne påminner om filosofen David Humes ton när han i boken On Religion inte bara vederlägger utan smular sönder vedertagna gudsbevis på ett finkänsligt sätt för att skapa välvilja för vad han vet är nya tankar och för att göra det svårt för de med religiös makt att komma åt honom. Hume och Bremer var båda medvetna om i vilken kontext deras skrifter skulle landa och läsas i. Innan Elisabeth dör förekommer ett kapitel där hennes essens blir uppenbar: hon dras till och uppgår tillfälligt i ett kraftigt oväder med åska. I denna dramatiska scen blir hon ett med stormen och finner då frid. Ett exotiserande av kvinnan, sa någon på ett seminarie men det tycker jag är trams. Sådan är Elisabeth: en personlighet med våldsamma känslor som hon tvingas förtrycka men får tillfälle att leva ut den gången i åskvädret då hon står som en galning och låter regnet piska mot huden, sträckande sig mot blixtarna i skyn. Vansinnig skulle många kalla henne, men snarare är hon fel person på fel plats – kanske är det en av definitionerna av vanvett, precis som den klarsyn April förtärs av också kan vara det. En scen ur Revolutionary Road, eller inte en hel scen utan några filmrutor, kanske 24 stycken – en sekund – berörde mig särskilt. April står framför sitt nyinköpta hus, allt är skirt och ljust, det är bräcklig försommar, hon har ryggen mot kameran huset och omgivningarna syns, det blåser ganska kraftigt men vinden är säkert varm. Den rör sig, går genom all grönska, ruskar om det lummiga en bit i taget, träden, buskarna, Aprils kläder och hår, vinden är som en separat entitet, susar omkring än här, än där, byggs på någonstans, avtar någon annanstans, ger sig tillkänna när den far mot något, tar sig bestämt genom bladverk och omsluter April som just då är i fas med världen. Första gången var jag 5 år, kanske yngre, minnesbilderna är ogripbara, fläckvisa och känslobetonade. Jag har följt med mamma till en frisersalong i Trelleborg där hon har tid. Det är sommar och jag leker utanför. En trästång skiljer rabatten från trottoaren och jag provar att gå balansgång på den. Då märker jag hur vinden byggs upp någonstans ifrån, smyger genom växtligheten, kommer ifatt mig och bäst som det är rör vid mig som ett besjälat, vänligt väsen. Sedan dess har jag blivit varse det här då och då – att vinden kommer ikapp mig. Fenomenet, om jag nu kallar det för det, har en annan sida: en tvärt uppflammande längtan av att få känna den där vinden. När jag jobbade på Indiska magasinet vid Hötorget i Stockholm en vanlig arbetsdag – le i kassan, räkna upp pengar, packa små saker i silkespapper, vika kläder, hämta på lagret, reda ut hoptrasslade halsband, sitta med tjejerna i fikarummet, höra deras stockholmska och förundras över att de refererar till både min och sina egna män som ”gubbar” trots att de flesta av oss bara var några och tjugo – kunde jag erfara ett svåruthärdligt behov av att få vara på en plats där jag kunde nås av vinden. Känner ni igen er i något av det här? Bodil Malmsten sa en gång då hon intervjuades i Babel att hon hatar när människor säger sig identifiera sig med sådant hon skriver. Jag älskar när folk känner igen något jag tror är specifikt för mig – det får mig att känna mig normal.
Comment on this post: 7 COMMENTS
19 February, 2009
Mitt ärendeDet är min uppgift att smyga bakom folk och lyssna på vad de säger. Jag blev nerskickad hit endast därför. ☺
Comment on this post: 2 COMMENTS
19 February, 2009
Låt mig upplysa erOm ni alls har något intresse för Upplysningen, och det har väl alla ☺, måste ni kolla Electronic Enlightenment-projektet. Oxford University har digitaliserat tiotusentals brev skrivna under 1700- och in på 1800-talet. Jag skrev om det för Kvällsposten och tillbringade några mycket givande kvällar i december förra året med att läsa brev av David Hume, Voltaire och även några för mig helt okända personer. Det är en tjänst man kan prenumerera på och det kostar cirka 500 kronor för tre månader. Webbplatsen som de byggt upp är en av de smartast konstruerade jag sett med klipska sökmöjligheter som gör det till ett nöje att örla* runt där.
Comment on this post: 0 COMMENTS
13 February, 2009
Män på sockelIgår var en normal dag då jag åter tillfälligt var en del av samhället. Under veckan har jag periodvis suttit och stirrat tomt framför mig trots att jag har massor med jobb, men igår besökte jag Skissernas museum i Lund och for sedan och badade med barnen. Har ni varit på Skissernas Museum? Jag älskar det där första rummet som innehåller delar av den permanenta utställningen, rummet är lika högt som stort och väggarna måste uppförts kring konsten för några av skulpturerna är enorma. Jag får känslan av att någon galning tryckt in så mycket konst de har kunnat hitta i det där rummet, väggarna är täckta och golvet fyllt…, som om ”galningen” enligt svensk lag inte fick slösa med utrymme. Det är underbart. Samlingen innehåller en skulptur av Pan, den liderligaste avbildning av honom jag sett. Skulpturen är rätt mycket större än jag själv och Pan fläker sig bakåt med lutan tätt intill kroppen som om han nästan förgås av sin egen erotiska utstrålning. Jag hade kunnat hugga av min högra arm för att få äga den där Pan-statyn, den hade varit snygg i min vinterträdgård – som jag ska ha en gång. Det finns en beteckning för människor som dras till rödhåriga men finns det något ord för oss som är sjukligt attraherade av skulptur? Efter museibesöket skulle jag fara hem men blev förförd av den tunga blöta snön som föll från vit himmel. Vitt ljus utslätat över verkligheten likt smör på en perfekt bredd smörgås. Så jag yrade runt i Lundagård och fotade män på sockel. Andres Serrano, den amerikanske konstnären, ställde ut på Kulturen för något år sedan. Han blev förtjust i Lundagård och menade att det liknade en Harry Potter-värld – det gör det också. Lundagård är ett fulländat område helt estetiskt, en angenäm avvägning av träd, utsmyckningar och hus. Äldre universitetsområden och somliga sjukhusområden, till exempel St. Lars i Lund eller Umedalen i Umeå är, tycker jag, mycket behagliga. Tyvärr hade jag inget stativ igår men det finns knep för oss ytterlighetsfotografer. Jag vill ofta fota med lägsta iso-tal och högsta bländar-tal = långa tider. Fotografer som är lite satta till sin konstitution är som levande stativ. Jag vet en fotograf som kan hålla en kamera helt still skitlänge. Förutsatt att allt i bilden är stilla kan jag hålla kameran på fri hand med en slutartid på upp till en sekund och få en hyfsat skarp bild. Det bästa är att lägga sig på marken med armbågarna stadigt i, men nu var jag inte finklädd men åtminstone klädd och det var snö. Jag kallar det för ”Stilla stadiet”: Ibland pressar jag ut luften ur lungorna för att samordna ”luftfriheten” med bländaröppningen och nå ”stilla stadiet” i rätt ögonblick. Igår frågade två grabbar är du sjuk?, Ja i huvudet sa jag. Nej det sa jag inte, men att fotografera är ofta att genera sig. Kanske låter det klyddigt men det är det inte. Jaques Borelius står utanför Gamla Kirurgen, han var sjukhusdirektör på 1800-talet. Igår var han blöt men på somrarna ser man hur bysten ärgat på kinderna som om tårar lämnat outplånliga märken där. När vi passerade en dag frågade min son varför han stod staty så sa jag för att han var den som gråtit mest. (Min son trodde inte på det.) Sedan dess brukar vi hitta på vad vi anser vara förträffliga anledningar till att föräras med ett minnesmärke: den som haft hörlurar på sig under längst tid, djupast suckar, vetat mest hut, handlat billigast eller vad min dotter, med sin osvikliga känsla, kom på: den som genomgående reagerat mest välavägt i livets olika situationer. Jag är citerad på Sara Lundvalls blogg.
Comment on this post: 14 COMMENTS
10 February, 2009
TestComment on this post: 9 COMMENTS
8 February, 2009
En dåres försvarstal – 1Jenny Maria ser dig. Vore det inte bra att operera in ett litet chip i hjärnan på alla svenskar, ett chip som ordnade att något likt ett twitterflöde kom upp på stora skärmar på slottet, så kunde kungen och Silvia bevaka svenskarnas tankar. Beatrice Ask skulle sitta bredvid med en annan typ av maskin och på given signal då monarkerna iakttagit någon individ med ”fel” tankar skulle hon dela ut elchocker via en statligt inopererad mojäng… Piratism [idén om att allt som kan ta immateriell form enligt lagstiftning ska ägas av alla gemensamt] är som ni säkert vet det nya svarta men jag har aldrig haft förstånd att göra mig populär och därför presiderar jag idag i Sydsvenskans upphovsrättsspecial på samma sida som Monique Wadsted, Henrik Pontén och Cecilia Renfors. Tillsammans har vi en förening där vi bränner barn och ivrar för upphovsrätt. För er som ids: I artiklarna var min prioritet att kritisera Piratpartiet och visa det hot mot individers frihet och självbestämmande som jag anser att deras politik i praktiken är. Så det är sant, jag är en av dem som omfamnar den i Sverige numera radikala idén om UPPHOVSRÄTT. Idag och fyra dagar framåt publicerar jag på min blogg mindre stycken om hur jag resonerar och det blir sådär lagom intressant, så anse er varnade – jag är inte ödmjuk, bara ärlig. Kommentarsfälten står öppna, jag läser allt men argumenterar oftast inte själv. Förlåt om det verkar arrogant men den tråkiga anledningen är att jag är frilans och jobbar som fan – jag hinner inte. Men jag tål bara att läsa om piratism i små doser, det tidigare myckna researchandet har gjort mig deprimerad, för 1) att besöka piraters bloggar och bli varse den okritiska flockstämning och gurukultur som omger partiet är så tröttsamt. Ryggdunkningar och ett fullkomligt ointresse för att den egna friheten bygger på någon annans ofrihet. Jämförelser mellan Gandhi och Rick Falkvinge – är inte det vulgärt? Helst diskuterar jag upphovsrätt live, ni får komma hem till mig om ni vill – men ring (0703356585) eller maila (jenny@jennymaria.com) innan. Tune in i morgon om ni vill ha lagom tråkigt då hoppas jag hinna beskriva hur jag funderar kring hur upphovsman och verk sitter ihop.
Comment on this post: 18 COMMENTS
7 February, 2009
Angående Walter SipserDimman hängde tjock likt ett grått tygstycke ovan människor och deras värld den förmiddag i början av november då jag tog tåget till Humlebæk. Ljuset inte bara silades utan motades till stor del undan av det omfattande tysta grå. Människors manér och yttre bäddades in och när vi farit förbi Köpenhamn och ut på landet där dimbankar ännu hovrade över grönt gräs och bland storväxta lövträd i hagar sa en ung man till den förbipasserande konduktören: Jag snubblade över en historia eller snarare några lustiga fakta den dagen. I två rejäla montrar hade Eve Sussman samlat bilder, brev, teckningar och annat från produktionen av en av de visade filmerna. Bland materialet fanns några märkliga brev skrivna av en viss Walter Sipser adresserade till Eve Sussman. Läs själva. Walter Sipser spelar konstnären Diego Velàzquez i Sussmans film ”89 seconds at Alcazar” och han deltar även i den andra för utställningen aktuella filmen ”The rape of the Sabine women”. Förmodligen är breven någon slags lek, ett skoj, annars betyder de att Sipser är helt okänslig för de normer som förekommer i människornas värld. Då jag googlar hans namn hittar jag det här. Skeendet: 1) Under elfte september attackerna tar Magnumfotografen Thomas Hoepker en bild – den på skärmdumpen – som han inte vågar presentera för allmänheten förrän några år efter angreppen. Bilden menar han är chockerande: unga New York bor som unnar sig en sensommarutflykt framför en fond av tvillingtornens fall. 2) I New York Times skriver Frank Rich om bilden, han lanserar en teori om att de ännu oidentifierade personerna på bilden redan blickar framåt och därför är typiska amerikaner. 3) David Plotz svarar i tidningen Slate att ingen vet, de kan lika gärna vara New York-bor som söker tröst hos varandra. 4) ”It was me in that image”. Walter Sipser träder fram som en av avbildade, svarar de tidigare skribenterna och berättar hur han kände. 5) Walter Sipsers före detta flickvän, också med i bilden, gör ett inlägg. Sensmoralen torde vara: var försiktig med att dra långtgående slutsatser från ett litet underlag. Det var allt.
Comment on this post: 4 COMMENTS
7 February, 2009
Fotograf Lars DarebergFörra sommaren intervjuade jag den förträfflige Lars Dareberg, numera Sydsvenskans bildchef – för Kamera & Bild. Nu finns intervjun för läsning på deras webbplats.
Comment on this post: 0 COMMENTS
6 February, 2009
8 maj 2008Sara föreslog att visa den sjätte bilden i den sjätte mappen alltså inte den sjunde sonen till den sjunde sonen. Jag taggar ingen men gör ni detsamma om ni har håg och tid och möjlighet och… ☞ ⋄⋄✥⋄⋄ ☜
Comment on this post: 7 COMMENTS
4 February, 2009
För somliga ödesdigertProblemet – det generella – är att allting alltid går att göra bättre. Som om ”utförande” är en typ av stege uppåt mot något – salighet hoppas jag. Jag har avgjort att jag i mitt skulptur-foto-projekt ska använda: normalobjektiv, minsta möjliga bländare och låta skulpturen presidera i mitten av bilden. Inte som på bilden ovan alltså. Min recension av Per Bak Jensens utställning på Dunkers publicerades i lördagens Helsingborgs Dagblad, jag gör ingen hemlighet av att vara svårt imponerad, dessutom kan jag lova något som vanligtvis vore övermodigt: ser ni utställningen kommer ni att känna likadant På pressvisningen talade Per Bak Jensen och han gjorde det mycket bra. Jag sög åt mig en hel del – han har pricksäkra oneliners angående det egna fotografiet och fotografi i allmänhet, någon borde koppla upp honom mot Brainyquotes eller Thinkexist. Det sublima går att gestalta men är omöjligt att skriva eller tala konkret om. Som i mörker då man ser något bättre om man tittar lite vid sidan av och inte rakt på. Hursomhelst, Bak Jensen tjänstgör för något översinnligt men inte nödvändigtvis övernaturligt. Mellanrummen och sökandet efter det som finns där, lockas vi alla av det? Det där transcendenserande omfattar bländande ljus och svartaste mörker, för somliga ödesdigert, människor höjs eller krossas om de når dithän. Som i Stalker – ni som sett den vet vad jag menar. Bak Jensen betraktar konsten som ett väsen och en arbetsgivare som håller folk sysselsatta i sökande och undersökande. Han ber sina elever på danska konstakademin att uppmärksamma verkens attraktionsförmåga; ”finns det något som drar” – tror jag att han sade. Nog förstår jag danska bra, men Bak Jensen pratade mycket och snabbt. Någon gång under pressvisningen skrattade jag trots att jag inte exakt förstod det roliga, men de andra danskarnas skratt gav tillräckliga ledtrådar för att falla in. ”Any activity becomes creative when the doer cares about doing it right or better” John Updike sa så och det gäller oavsett om aktiviteten är toalettstädning, komposition eller kirurgi.
Comment on this post: 9 COMMENTS
4 February, 2009
Engström skildrar uighurernaPer Engström berättar om uighurernas liv – utställning just nu på Galleri Format i Malmö. Jag har skrivit om utställningen för Kvällsposten kultur. *˚⊆ ❖⊇˚*
Comment on this post: 0 COMMENTS
2 February, 2009
Jag vill ha korn…Comment on this post: 5 COMMENTS
1 February, 2009
Machiavellisk Wordle-festivalMan har inte roligare än man gör sig. Jag har gjort ord-moln av alla artiklar om Machiavellis “Republiken” jag hittat. Boken är aktuell då den översatts till svenska. Carl Rudbeck i Dagens Nyheter. Johan Wilhemsson i Norrköpings Tidning. Ty viljan att dominera och härska kan endast brytas av en annan vilja som vill dominera och härska. Idag publicerades min anmälan av Niccolò Machiavellis ”Republiken” i Helsingborgs Dagblad. Ibland tycks det mig som om makt är något lika påtagligt som en boll och om inte “De hänsynsfulla” spelar till sig bollen så gör någon annan det. Till exempel en 16-åring i Rödeby, ett kriminellt mc-gäng, Helge Fossmo eller någon annan som prioriterar egen vilja och girighet framför andras lidande. Kanske dödade jag fel älskling i Machiavelli-artikeln. (Så känns det alltid). Valet stod mellan att skriva om Machiavellis särskilda briljans – som jag skrev om – eller ett textstycke med arbetsnamnet ”De hänsynslösa”. Jag kom inte så långt men ville under den rubriken med hjälp av Machiavellis politiska filosofi dryfta tanken på hur ett demokratiskt, mänskligt samhälle bör hantera ”De hänsynslösa” Machiavelli skrev och hade rätt i; Han [fursten] kommer att finna att en liten del önskar sig frihet för att dominera, medan alla de andra, som är otaliga, eftersträvar frihet för att kunna leva i trygghet. Frihet för vargen är död åt lammen påpekade den politiske teoretikern Isaiah Berlin. Samhällets instanser – från socialen som ska hindra en förälder att slå, till myndigheten för ekonomisk brottslighet som ska kväsa korruption – verkar ofta handfallna och jag förmodar att det ligger i sakens natur att det är så? Det är ett dilemma; hur går de som inte vill dominera och härska in och dominerar och härskar för att stoppa några andras illvilliga dominerande och härskande?
Comment on this post: 0 COMMENTS
|
Comment on this post: 7 COMMENTS