29 September, 2008

Makarna Strömstedt – skoltjejer – tvillingarna Sedin…

sotnosar.jpg

Häromdagen när jag var ute och sprang läste Margareta Strömstedt den egna novellen ”Natten innan de hängde Ruth Ellis” på P1 – det är en innerlig och respektfull berättelse. Lyssna här.

Jag såg Margaretha Strömstedt på biblioteket i Örnsköldsvik för några år sedan. Hon var tillsammans med sin man Bo, de stod och talade för att sedan börja gå långsamt mot och därefter genom den långa gång som finns på Arken – byggnaden som hyser Örnsköldsviks bibliotek. Jag ville gärna gå fram och hälsa men var rädd för att uppfattas som påträngande – generellt oroar det mig att människor ska uppleva mig som alltför närgången. Mitt sätt att förhålla mig till ”folk” är ibland undersökande, nästintill vetenskapligt och det har hänt att jag glömmer mig och börjar ställa inträngande och privata frågor. Fotografiet ovan är taget precis på den plats där makarna Strömstedt stod innan de rörde sig mot gången och i förlängningen busshållplasten – jag såg efter dem och fick kväva en impuls att ropa sådär som det ropas i ungdomsböcker när någon är på väg mot äventyr; ”Må lyckan stå er bi” – eller nåt. Tjejerna på bilden samlade pengar inom ramarna för något skoljippo. Ni skulle veta hur många mässor, konferenser, seminarier och tillställningar jag bevakat på Arken, eller så kanske ni vill slippa veta det? Tänker ni på det här med platser? Strömstedts stod där och sedan tjejerna och därefter satte någon upp pappersfigurer i naturlig storlek föreställande Tvillingarna Sedin och Markus Näslund. Strömstedts, skoltjejer, hockeyspelare – det känns som om det betyder något, jag vet bara inte vad.

Jag drömde att jag talade med en grupp japanska barn och att jag insisterade på att de inte skulle använda orden klockrent, spetskompetens, värdegrund, naturligtvis, självklart och egentligen – i skrift. De japanska barnen berättade för mig hur små lövvirvlar intill röda tegelhus uppkom.

Paul Newman är död – jag älskade honom.

Comment on this post: 2 COMMENTS

24 September, 2008

Det återstår 98 dagar av detta år

trevligvaktmastareochjesus.jpg

Jag funderade på att anmäla min serie med bilder från Domkyrkan till Scanpix stora Fotopris – men det blir nog inte så. Om en vecka går tiden ut.

Bloggtexter är vanligtvis mer öppna, frågande – inriktade på kommunikation. Texten nedan var tänkt för försäljning och har ett helt annat tonläge. Vad jag vill ha sagt är att om ni tänker något om det här så ”feel free” att påpeka det.

Ni har ingen Sverige-tävling
Pressfotografernas Klubb hävdar att den före detta projektledaren för ”Svenska Årets Bild” , Jonas Lemberg, har försnillat pengar från den gemensamma kassan. Lemberg hotar med stämning och startar ett eget pris: ”The Photo Award”. PFK känner sig hotade – de är hotade då Lembergs nya tävling kommer att bli den ”riktiga”, där det blir mer prestigefyllt att kamma hem någon av klasserna. Det beror inte endast på prissumman på 30 000 dollar utan också på att ”The Photo Award” är öppen för alla.

Svenska Årets bild är öppen för 0,1 promille av svenska befolkningen – endast PFK- medlemmar får bidra, så åtminstone prefixet ”Svenska” är en bluff.

Förmodligen är jag naiv, men tanken att talang och kompetens i sig kan finna en väg tycks mig så oändligt tilltalande. En bilds kvalitet kan inte vara avhängigt ett PFK-medlemskap, det är ett instrumentellt, odemokratiskt seende som PFK har all rätt i världen att ägna sig åt, men kalla då tävlingen ”Pressfotografernas Klubb Årets Bild”. Vore tävlingen öppen skulle vinnarna kanske bli de samma, men öppenhet är en avgörande princip som ärar begåvning, duglighet och det särskilda verklighetsanspråk som dokumentärfotografi har och det förstår Lemberg.

Comment on this post: 4 COMMENTS

23 September, 2008

Getty Images

librarygirl-1.jpg

Jag har blivit erbjuden ett kontrakt med världens största bildbyrå Getty Images. Det innebär att jag kan lägga in bilder i deras bildbank och så försöker de ’pitcha’ dessa åt mig – som vilken förlagsverksamhet som helst.

Det känns osäkert om jag kommer att vara framgångsrik på den här marknaden. Inför min ’test-submission’ funderade jag på vilken estetik som krävs för att uppnå säljbarhet och vilka möjligheter jag har att åstadkomma ett sådant ”utseende”. Jag skickade två serier till test submission; ”Pappa läser läxa med dotter” och ”Tonåring på bibliotek” – där bilden ovan kommer ifrån. Getty har dessutom 50 sidor (typ) upplysningar om hur bilderna får vara behandlade och allt måste ha ”model och property releases.”

Konstnärliga, personliga bilder är alltid lättare att ta än riktigt bra bruksbilder.

Så jag satsade på bilder som porträtterade en tydlig känsla och som var tekniskt väl genomförda – bra ljus, bra skärpa, bra färg. (Getty tar till exempel inte emot hög-iso bilder och man måste genomgå ett bildbehandlingskunskaps-test.) Ingenting får vara alltför påtagligt, bilden ska kunna passa in på många tänkta platser, så det innebär å ena sidan en tydlighet å andra sidan en allmängiltighet.

Ibland funderar jag på att sluta arbeta som fotograf eftersom jag har fler skribentuppdrag, men om man skriver om foto och är fotovetare känns det värdefullt att ha och få ’inside’- kunskaper om den kommersiella bildvärlden och det är bra för min förståelse.

Men jag är inte säker på hur lyckosam jag kan bli på det här.

Comment on this post: 4 COMMENTS

18 September, 2008

Jag är omgiven av skönhet…

jag-ar-omgiven-av-skonhet.jpg

… det är särskilt

Comment on this post: 5 COMMENTS

16 September, 2008

På min vägg

tvamedaljer.jpg

Jag hade bestämt mig för att vara intellektuell och fokuserad, men sedan några dagar har jag fullt upp med att kritisera mig själv. Vid Gud är självkritik ens bästa vän och värsta fiende.

Så jag tog mig för att tillverka den här HDR-bilden när jag såg att Sara var taggad med ”På din vägg” – det här är ovanför mitt skrivbord. Märkligt med High Dynamic Range bilder, fastän de ligger närmre hur ögat ser så ser de märkliga ut.

Kanske något som kan få intressesmurfarna att hoppa:

Jag har aldrig handlat på Systembolaget. Jag har aldrig köpt någon annan hårprodukt än shampoo och balsam. Jag har aldrig tagit ut ”vård av barn”, köpt välling eller barnmat på burk. Inte för att jag inte velat utan för att det inte blivit så.

Vad har ni aldrig gjort?

Comment on this post: 7 COMMENTS

15 September, 2008

Från Arlöv

charlotta-till-vanster.jpg

Djävulsbarn från Arlöv – jag i mitten.

Höst – varje morgon jag ser mig i spegeln är jag blekare, som om färgen sugs upp av mina urtvättade lakan då jag sover.

Igår på promenad i St. Lars parken pekade min son på en parkeringsautomat; ”kolla mamma en teleportör som kan ta oss till framtiden” Vid Gud kommer jag att sakna när det inte längre finns den typen av humor runt mig som enbart ett småbarn kan stå för.

Engelska kyrkan ska be Darwin om ursäkt. Tror de på honom nu? Då tror de ju inte på Bibeln. Om kyrkan börjar be om ursäkt ,blir det inte då väldigt mycket att be om ursäkt för? Kanske måste det inrättas särskilda tjänster – ursäkts-präster. Jag är fortfarande upprörd över den kyrkligt engagerade skolfröken, gift med en präst, som jag hade i tvåan. Hon hävdade att ”ap-teorin” var falsk och att ”Adam och Eva” var sant. Då jag protesterade sade hon:
-    Du är inte Guds barn, det är för att du kommer från Arlöv.

Comment on this post: 16 COMMENTS

12 September, 2008

Fast i vidvinkel-kylan

varlden-ar-inte-nagonsin-tyst.jpg

for-tystnaden-har-evighetsvibrerande-toner.jpg

flertalet-kan-vara-oron.jpg

inte-uppfatta.jpg

men-da-och-da-nar-oss-ett-ackord.jpg

fast-aldrig-en-hel-melodi.jpg

Långt innan vi flyttade visste jag att vi skulle flytta.

Jag hatar vidvinkel-linsen och använder den sällan men ett tag innan vi flyttade från Örnsköldsvik så kom det för mig att när jag var ute på jobb och hade de bilder jag behövde för tidningen så bytte jag till vidvinkel, tog några steg tillbaka och fotade liksom på måfå.

En slags girighet, som om jag med bästa möjliga ljus och skärpa ville suga ut allt ur dessa plaster och ta det med mig. Översikt och detaljer – så mycket som möjligt skulle med.

Ibland inbillar jag mig att fotografer lämnar människor åt sitt öde i vidvinkeln. Så mycket utrymme att fylla och fotografen hjälper inte till.

Comment on this post: 6 COMMENTS

10 September, 2008

Vad hände med Fotograf Anders Ekström?

jag-kanner-igen-mig-i-kompromisslosheten.jpg

Intervju med Anders Ekström uppslagen på mitt skrivbord. Idag hittade jag två exemplar av Herman Hesses Stäppvargen i bokhyllan.

Min besatthet över de fototidningar jag fått av mammas granne och som är från slutet av 60-talet och början av 70-talet fortsätter.

Nu har jag hittat en artikel om fotograf Anders Ekström, 25 år gammal och vid Gud verkar han speciell. Intervjun är gjord år 1970 av Tor-Ivan Odulf. Odulf var svensk fotograf, gift med Åsa Moberg, han dog år 1988. Porträttbilden på Ekström är tagen av fotograf Lasse Stener, som jag tror var verksam ända fram tills för några år sedan.

Några citat från Ekström ur artikeln;

Jag har aldrig kunnat utföra något på beställning, till och med om jag ansett beställningen riktig. Jag har en enorm motvilja mot alla slags befäl.

Mig jagar mest människor som vill ha pengar, som vill ha räkningar betalda, som vill ha reda på allt möjligt, saker och ting som inte rör mig, som jag tycker är absolut oviktiga, rättegångsprylar, min morsa jagar mig för att jag är det svarta fåret.

Dagen efter intervjun stod Ekström i begrepp att börja arbeta på Stockholms Länstrafik. Jag kan inte hitta några uppgifter om honom som fotograf efter det här, vad hände? Bevarade han sin kompromisslöshet och hur skulle han i så fall utvärdera den hållningen såhär efter 40 år?

Såvitt jag vet finns det två Anders Ekström som är verksamma fotografer i Sverige, den ena kan det inte vara och den andra hittar jag inga kontaktuppgifter till.

Om jag hittar honom ska jag fråga om oeftergivlighet har varit en bra position.

Comment on this post: 16 COMMENTS

8 September, 2008

Ett monster!

samtidigtpagalleri21.jpg

Jag har skrivit om Leif Holmstrands utställning på Galleri 21 för Kvällsposten Kultur. Fotot ovan är taget av mig.

Platsen där jag bor är mycket använd som dagsutflykt för grupper med funktionshindrade. Med sina vårdare tar de sig runt, fikar och kollar – precis som jag själv gör ibland. Detta beteende som de flesta av oss har, har jag alltid tyckt är rätt märkligt. Vänner från långtifrån kommer hit på sin semester och så åker vi runt och tittar på saker och jag känner hela tiden att vi borde göra något annat.

När jag ser de här grupperna passera utanför fönstret tänker jag om de upplever sin tillvaro som en aldrig avslutad semester. För medan nästan alla andra återvänder till något som omöjliggör det här ”besökandet av plats” så är de dömda till en ständig ledighet. Jag försöker inte förminska de problem jag inser finns om man har något funktionshinder, jag bara spekulerar över hur ett liv där man inte arbetar och där arbete inte är aktuellt upplevs.

Holmstrand har byggt upp en märklig värld där på Galleri 21 och jag blev framförallt tagen av de textstycken som förekom. När jag var och tittade på utställningen Pim & Pom så var även ett gäng förståndshandikappade där. En av killarna i gruppen skrek flera gånger ”Var är bilderna?”. Hans vårdare försökte hyssja, men han skrek ”var är bilderna??” med ett så intressant tonfall, anklagande men liksom också ”bring it on – jag kan kolla på hur mycket som helst!”.

Förresten är pressbilder ofta sorgligt dåliga om man betänker att utställningsbilder är de enklaste att ta. Även på stora institutioner kan bilderna vara slarvigt tagna, dålig upplösning och utan fileinfo. Man måste be om en ny, klona bort smuts, lägga till all infon själv. MEN INTE DEN HÄR GÅNGEN, Fotograf Mika Korhonen har tagit den bild som är publicerad i tidningen och oj så bra allt var. Jag blev väldigt glad.

Comment on this post: 7 COMMENTS

5 September, 2008

Och nu blir det mobilbilder

forrasamlingenvardodadjurochborttappadevantar-arjaglyckligarenu.jpg

Comment on this post: 3 COMMENTS

3 September, 2008

Förälskelse

liztaylor-paulnewman-catonahottinroof1958.jpg

Jag – eller nej förlåt Liz – och Paul.

Det är tur att jag och Paul Newman inte är samtida för då skulle jag behövt överge min familj och åka till USA för att stalka honom. Kanske skulle jag slutat som Victoria Benedictsson – förnedrande för mig och jobbigt för Paul. Upp till min Paul-Newman-förälskelse-period var fenomenet att älska idoler obegripligt för mig. I elvaårsåldern råkade jag höra hur en äldre väninna försökte öka på min obefintliga hipfaktor genom att säga att jag var ett hängivet Gyllene Tider-fan. ”Gud så vulgärt”, tänkte jag – jag sket i om Gyllene Tider levde eller dog. Men det var i 50-talsfilmer, med luddiga technicolor-rum, beiga lampskärmar och sammetsgardiner som jag hittade honom. Den estetiska, oumbärliga höjdpunkten i sådana rum var en orolig, besvärad, djävulskt sexuell och charmig Paul Newman som med sina isblå ögon band ihop idén om den perfekta mannen.

Comment on this post: 8 COMMENTS

1 September, 2008

Bekräftelse

mamma.jpg

utlamnad-till-farliga-manniskor.jpg

Jag och min mor – konfirmation med 25 års mellanrum.

Tanken var att färdigställa något av alla de blogginlägg jag påbörjat. Kanske det om den ovanliga psykos jag drabbades av år 2002, eller det om att stoppa in sin familj i bilen och flytta 120 mil till en plats man ens aldrig sett på bild, eller berättelsen om det enda sant mystiska, alldeles oförklarliga Arkiv X-aktiga som har hänt mig, eller inlägget om min uppsats; Då åsiktsmängder möts – Om kvasirealistisk syn på sanning. Ni tror det är trist men det är så engagerande att jag blir yr och jag lovar att ni alla skulle vilja undersöka sanningsbegreppet via kvasirealismen och häpna över teorin om Den super-förbättrade-attityd-klubben om ni vore bekanta med den axiologiska världen. (Kanske är ni det.)

Men idag äger jag inte orden, de vill inte bli beskrivande och är inte tacksamma över den berättande struktur jag är ivrig att ordna dem i. De är kallsinniga inför min vilja till god formulering för att rättfärdiga detta utrymme jag tar i anspråk. Så var beredda; detta inlägg är ett meta-babbel utan slutsats eller poäng. Är meta ett passé uttryck? Häromdagen frågade jag en amerikansk curator; You mean like a meta-appearance that portray the structures of communication? Färgen försvann från hennes ansikte; Yes but I would never use that word.

Jan Jörnmark är docent i ekonomisk historia och fotograferar övergivna platser. Han hade pressvisning på Fotogalleriet Format i helgen och då berättade han att i Tyskland är fler personer sysselsatta med att producera pizza än att producera stål! Jörnmark är full av historier kring de platser han besökt och jag skulle kunna lyssna på honom HUR LÄNGE SOM HELST.

Det har varit alldeles för få äldre människor i mitt liv, när jag ser äldre som ser märkvärdiga och intressanta ut vill jag rusa fram och fråga dem om hur det var förr. Konstnären Lenke Rothman var den enda som överlevde förintelsen av en familj på nio. Hon intervjuades i P1, jag lyssnade då jag körde bil och blev sittandes andäktig kvar trots att jag kommit fram, det var speciellt. Lyssna ni med via SR:s fenomenala pod-service.

”Morgonen den femte februari 1960 bestämde sig tjugofyraårige Erik Malte ”Stubben” Gustafsson för att inte bli som alla andra.” – en av de bästa novell-inledningar jag läst. En samling av Pär Rådström har letat sig in i vårt hem. Litterär begåvning kommer i olika form men finns det någon sort som är så underbar och märklig som den där absoluta känslan av språkligt gehör, det där lätta, skira, välsignade, självklara när orden är ens födelserätt och ingen möda krävs för att uppnå perfektion och särart? Och ändå är Pär Rådströms värld den sorgliga och grå, vardaglig även i det exotiska.

Daniel Sandström är Sydsvenskans nye chefredaktör. Ända sedan min postis-tid har jag varit förälskad i Sydsvenskan, men kärleken är obesvarad. Innan jag skrev för Kvällsposten skickade jag någon artikel till Sandström i hans egenskap av kulturchef. Sedan ringde jag och hörde om han läst och om det gick bra att ’pitcha’ artiklar. ”Jag vill inte läsa något av någon som du” svarade han. Överhuvudtaget framstod det som om samtalet tråkade ut honom så att han höll på att förlora medvetandet. Någon som jag, jag vet inte vad han menade och jag kände mig sårad. Men det är som min yogalärare brukade säga när han drog någon av mina lemmar i ”fel” riktning: ”Det är bara ditt ego som smärtar.”

Viggo Cavling har tydligen varit studiekamrat med Sandström. Jag upptäckte Viggos dagbok, sedan jag började få Resumés nyhetsbrev – gud vad de jobbar hårt där på Resumé! Viggo brukade fika på det kafé jag och min sambo drev på 90-talet. Viggos artiklar har varit bra ända sedan Nöjesguiden-tiden och jag var alltid förtjust i hans stil. Han var nog rätt hårt ansatt av malmöitisk jantelag, men jag förstod att han var uppmärksam och klarsynt, och den karaktärsbedömningen gjorde jag utifrån hans skicklighet då det gällde att beställa fika. Han överträffades endast av Signe Persson Melin.

På förekommen anledning angående tomheten under rubriken till höger; ”Bloggar jag läser”: Jag läser inte bloggar utan endast stentavlor, papyrusrullar och någon gång tygtryck. NÄ, DET ÄR INTE SANT, jag läser 100-tals bloggar, till exempel Talking Philosophy, Byt Namn och Monsieur Thente, men det blir fel när jag ska lägga in länkar och jag måste ordna det.

Häromdagen, den dag det föll ett kraftigt regn, låg jag i sängen och halvsov precis på gränsen mellan vaket och dröm. En bild av att jag satt vid köksbordet och samtalade med en liten vit kanin kom för mig. Jag sade till kaninen ”Din bror är härunder” för jag hade upptäckt en likadan kanin fastsatt under köksbordet och jag sträckte in handen för att ta upp den.

Comment on this post: 6 COMMENTS