31 July, 2009

I förskingringen

SnšvŠder

Jag gillar Leif Lundgrens måleri, det här är Snöväder som finns med i boken Figurationer – Romantik och realism i norskt samtidsmåleri.

Debatten om retrogardismen och Ströms nazianklagelser finns på tillräckligt många bloggar, men jag vill hålla med om något Thomas Nydahl skrev:

Hur ska vi kunna bemöta de totalitära idéer som sprids av nynazister, extremnationalister och religionspolitiska islamister, om vi tror att detta norska måleri skulle vara något slags allt överskuggande problem? Hur ska vi kunna få syn på vår tids ondska om vi gräver ner oss i en estetisk diskussion som saknar alla proportioner i betydelse?

Det här är en av mina käpphästar som också jag skrev om i min text om Figurationer;

Att kritiker så lättvindigt gör dessa kopplingar är smaklöst. [Mellan nazism och retrogardism alltså] Inte för att det är synd om Lundberg/Rådlund utan för att det är vanvördigt och respektlöst, det är att förminska lidandet för dem som levde och dog under sådant förtryck.

I en artikel om Michael Azars essäbok Vittnet menade jag att vår tids ofta förekommande påpekande av ”det är den nya tidens häxjakt” sker på samma felaktiga grunder:

Guantanamo symboliserar återkomsten av häxjaktens logik – i global skala.” skriver Azar i den sista essän. Under medeltiden torterades och brändes tiotusentals människor i hela Europa för brott som samröre med satan och trolldom. Ordet häxjakt använder Azar i överförd bemärkelse, det görs hela tiden med syftning på diverse brott, till exempel pedofili, terrorism och rasism. Får jag ta tillfället i akt och mana till behärskning angående nyttjandet av beteckningen häxjakt. Essensen i häxbränningarna är att folk avrättades för brott som inte är möjliga att begå. Rättssäkerheten hotas ständigt, oskyldiga anklagas och det är illa nog, men kan vi inte komma överens om att vi spar häxjaktparallellen till då personer anklagas för brott som inte kan finnas?

Det finns både dolda och synliga avsikter som kan vara nazistiska eller häxbrännaraktiga och sådana liknelser kan för all del vara riktiga men vi förskingrar sådana ords värde om vi inte använder dem försiktigt och passande.

Comment on this post: 10 COMMENTS

30 July, 2009

Läsande flicka

Nedärvd profil i två avseenden

Jag nyttjar flitigt schabloner i mitt fotografi, också det helt dokumentära. Det vill säga; ser jag en stereotyp använder jag den, det är en genväg till kommunikation. Låter det märkligt? Människors sinnen är fulla med kulturellt nedärvda bilder, alla som meddelar sig väl använder sig av det arvet. Det kan göras på ett bra och på ett dåligt vis, som allt annat.

Det är min äldsta dotter på bilden. Hennes pojkvän Simon har numera en fotoblogg, han ska börja på medigymnasium i höst och ska bli fotograf. En utmärkt idé. Min favorit just nu på hans blogg är bilden på två människor under ett träd inlagd som allra första bild.

Jag är kär i sommarblåst, vinden går där utanför i trädet och det är alldeles blåvitt där ute.

Småbarnen – de är inte små men mindre än vårt äldsta barn – har återvänt från farmor och farfar. De pratade oavbrutet igår och talte om vad de gjort och varit med om, fulla av historier om bland annat alla roligheter deras kusiner (äkta småbarn) sagt och åstadkommit.

Vi sover, helt respektlös inför både Anna Wahlgren och Freud, alla i samma säng och min dotter berättade livsobservationer till sent in på natten. Och att hon förra natten drömt att hon hovrat ovanför en jättelik labyrint och då hållit något i handen som var på samma gång lätt och tungt.

I morse såg jag grannen med sin dotter, rustade för jobb och dagis. Sommaren är slut för somliga men jag ska snart åka på semester.

Comment on this post: 1 COMMENT

28 July, 2009

Skulptur

Margaretaflickan Braun Giesenfeld 1964

Vinden John Lundqvist 1959

Solrosen Axel Ebbe 1911

Comment on this post: 10 COMMENTS

27 July, 2009

Liggande flicka

Av förklarliga skäl gillar små barn denna staty

Liggande Flicka heter statyn, ingen särskilt märkvärdig bild, jag har en massor av foton på den där maduskan. Ja inte bara på henne, jag har miljoner, I am telling you miljoner, av statybilder. Det är som om jag tycker statyer, fontäner eller annan offentlig utsmyckning är lika spännande som livs levande nakna arier [förlåt, dåligt skämt].

App app app app! tänker vän av ordning, det heter inte längre offentlig utsmyckning utan offentlig konst. Ordet utsmyckning är lika politiskt inkorrekt som att skriva ”vackra tavlor” eller – inna som i konstnärinna om en honkonstnär. Honkonstnär känns inte heller så gångbart.

Tål jag inte färg längre? Färg känns numera alltid grällt och det är som om jag vill ha alla mina fotografier i svartvitt. Kanske har ett svartvittvirus rest genom cyberrymden från Micke Berg eller Thomas H Johnsson.

Jag tänkte på Liggande flicka för hon fanns med i Therese ”Spot the Nazi Art” – collage. Hon är inte officiellt nazist [varken Therese eller Liggande Flicka] eftersom hon skapades 1914 (ställdes i parken år 1961) av Gerhard Henning men vad vet vi om Gerhard Hennings ideal? Många bildade personer verkade omfamna eugeniken i någon mån, det är sorgligt att idioti verkar kunna sprida sig överallt utan att någon riktigt märker det förrän ett halvt sekel senare då alla vill vara med och peka ut tidigare begången enfald. Tänker ni någon gång på att om man sagt till Platon att det var omoraliskt att hålla sig med slavar så skulle han ha skrattat?

I en artikel förra sommaren om offentlig konst skrev jag: De konkreta avbilderna, byster, andra namngivna personminnesstatyer och krigiska monument tillhör herrarna medan det offentliga rummets kvinnliga närvaro företräds av lekfulla flickor, yppiga kvinnor, gudinnor, sjöjungfrur, mammor, metaforiska avbilder av en ”typ”. Nog har den manliga blicken gällt, men det känns coolare att tillhöra det kön som avbildats i form av jaktgudinnan Diana än det som representeras av konsul Nils Persson.

Männens bilder av sig själv i det offentliga rummet känns uppblåsta nuförtin’ men jag älskar ändå byster, för de är knasiga och fina, ja vansinniga, liksom: här ska vi ha en överkropp på piedestal…

Jag har skrivit om boken Figurationer – Romantik och realism i norskt samtidsmåleri och den tillhörande debatten, det kommer i HD i morgon. Ni ska veta att det var ett helvete att få ner det hela på cirka 4000 tecken. Jag har en känsla av misslyckande för jag gick jag i ”fällan” eller valde att gå i den när jag skrev mer om debatten än om boken. Ibland låtsas jag total oskuld när jag skriver om något. Spelar att jag aldrig hört talas om ”den manliga blicken”, ”exotiserandet av den andre” eller andra postmodernistiska teorier.

Ann är välformulerad och tack och lov för Lars Vilks, ingen behöver längre konstteoretiska studier; all information finns där. [Nej, jag skojar, men ändå…] Och Håkan Sandell är min nya kommentarfältsfavorit, kan inte han flytta tillbaka till Sverige?

Kramisar

Comment on this post: 3 COMMENTS

21 July, 2009

Fru Quiggins har gift sig till pengar…

Av Hall

Inledningen av Kapten Davys smekmånad, en bok av Hall Caine som jag fyndade på Erikshjälpen häromdagen. Orsaken till köpet var den oemotståndliga början och att Hall Caine är mig obekant. Jag tänker inte googla utan har beslutat att leva i denna Hall-Caine-ignorans för att sedan gissa vem han var utifrån texten. Andra fynd den dagen på Erikshjälpen var en samlingsutgåva med Viktor Rydbergs poesi, ett rasistiskt tyg och en glasvas. Vaser är en besatthet, helst ska de vara konstiga och absolut billiga med hänseende till min ekonomi.

I samband med figurationsdebatten kom jag att tänka på ett blogginlägg  jag skrev förra sommaren. Lincoln Kirstein skriver i ett förord till Walker Evans bok “Many are called”: We all agreed to laugh him out of the magazines and exhibitions ten years ago – ”him” syftar på en fotograf som verkar i piktorialistisk stil. Kirstein är stolt över denna mobbing. Piktorialismen var ett annat av modernisternas hatobjekt.

Fru Quiggins är ett utmärkt namn, n’est-ce pas?

Comment on this post: 8 COMMENTS

19 July, 2009

Hej jag heter Jenny och jag gillar Det Sköna

Jenny

Självporträtt där jag försöker härma Julia Margaret Camerons stil. Jag älskar henne. Föreslå inte att jag ska lägga gammeldags lager i bilden, tyvärr är jag stingslig när det gäller dylika rekommendationer.

Här står ni och dricker kaffe helt lugnt i all denna samhällsomstörtande konst sa jag till några medlemmar i konstföreningen som anordnade utställningen Kitsch i Krapperup. Nej det gjorde jag inte, men jag tänkte så. För det är inte som om jag inte vet hur den här typen av estetik generellt uppfattas av konstkritiker – typ ondskefull? Kempe skriver i DN: ”Syftet är i stället att återupprätta ett förmodernt samhälle, tiden före plastbaljorna, järnvägen och jämställdheten.”

Nog är det alldeles sant att konst kan bära på ondskefull propaganda, konst har gjort tjänst i de mest avskyvärda sammanhang och kommer att göra det igen. Dolda avsikter styr världen och sådana tycks finnas över-jävla-allt. [förlåt] Men come on Kempe – ”återupprätta ett förmodernt samhälle”? Konstnärerna i Krapperup vurmar för vissa motiv på ett ibland lekfullt och begåvat sätt och på ett ibland töntigt vis. Det måste stå var och en fritt att anse det mediokert, men är det inte långsökt att dessa människor med sin stil vill rasera infrastruktur och jämställdhet?

Fast förmodligen skulle inte det göra just mig mindre intresserad om de nu ville det.

Något jag gillar som jag tror känns främmande för andra då det gäller utställningen i Krapperup är anknytningen till vad jag uppfattar som folklighet. I texten i HD skrev jag: Somligt påminner om det moster Kerstin försökte måla, annat har drag av skira 80-tals-vykort med förtrollande motiv eller för tankarna till de där sammetsaffischerna folk hade på 70-talet. Jag räds inte det utan älskar blandningen av folklighet och de stora mästarnas värld… Konstvärlden handlar om makt och denna typ av estetik blir sällan vidrörd på ett allvarsamt vis men här blir den det. I några av verken finns ett intelligent hanterade av en folklig och möjligen populistisk stil vilket jag personligen är svag för.

Jakriborg skälls för kuliss och ”ärlighet” är ett credo för nutida arkitekter, rör och ventilation kan få synas, material ska inte utge sig för att vara något annat än det är, byggnadskonst ska spegla nutiden. (Hur nu nutiden ser ut, blir inte den synlig först när den blir dåtid?) Men det är just det illusoriska och förskönande jag gillar. Sådant måste inte förknippas med dåligheter, åtminstone inte i min värld. Dags att släppa taget om Ornament och brott?

Är jag obegriplig? Min hjärna är på ett märkligt vis spretig OCH tung, den vill sträcka ut i andra texter eller ägna sig åt fotografi av sjukhusområden eller det mycket märkliga ljus som på eftermiddagarna faller över de mycket ljust gula åkrarna här ute.

Det om detta. Flera i denna debattrunda har uttryckt sig mycket väl. Läs på Axess blogg.

PS. I själva verket tänkte jag skriva om ett visst felslut aktuellt i debatten om figurativ konst, ett misstag som ställer till det som fan för oss människor. Vår art tycks ha en begåvning som går över i en sjuka då det gäller att se samband och avslöja strukturer. Sådana tankestrukturer låter vi sedan studsa i våra hjärnor för att så lägga tillbaka dem på verkligheten, tillverka en hypotes som blir en teori som upprepas alltmer och till sist gäller för sanning och i det stadiet verkar det rimligt, men är knasigt.

Nåja, en annan gång.

Comment on this post: 14 COMMENTS

17 July, 2009

Konstdebatt i juli

Nimis

Jag är förtjust i Nimis och Arx. Verkens kvalitet engagerar mig sannerligen, de är som om de vuxit upp ur marken, något organiskt men samtidigt så gjorda av människa, både järnålder och okänd framtid.

I förra inlägget lovade jag att återkomma i figurationskonstdebatten och jag håller på med en text men den är något urartad. Jag skriver trots det klart den, kanske kan den intressera någon. Exakt när vet jag inte men det är inte för att jag semestrar – det gör jag inte, jag arbetar.

Läs debatten som finns på Axessbloggen, och på Lars Vilks blogg, här, här, här och här, läs också de i många fall intelligent skrivna kommentarerna. Värsta bästa konstdebatten så här i mitten av juli.

Idag ska jag klippa mig.

Comment on this post: 1 COMMENT

14 July, 2009

Låt oss tala om föreställande konst

Natt ett

Bilden ovan togs under en promenerad i Alnarp. Min dotter berättade om en dröm, drömmar är något av ett favoritämne hos samtliga i min avkomma. Mina två yngsta och jag sover ofta i samma säng och till en alldeles för sen timme avhandlar vi drömmar. I drömmen, berättade min dotter, hade hon svingat sig över en scen och proklamerat: Natt 1.

Jag gillar nästan allt som är besynnerligt, allt som är förevisande av något slags mörker: Alhambra, Beckett eller Film Noir – det dunkla, gåtfulla och sära. Det är inte mitt fel, evolutionen gör oss olika.

Har ni sett mina fina widgets? De är till för er och planen är att göra bloggen mer spännande efterhand. Nicklas Nygren, ett utmärkt exemplar av Homo Sapiens, har ordnat dem till mig. Anlita gärna honom, han är pålitlig och lyhörd. Jag tänker mig att ha olika teman under ”Läs det här!” Idag fotografi.

Jag visste att det skulle segla upp en debatt om den figurativa konsten, det är inte var dag DN skickar en recensent till Krapperup (!) Kanske är debatten alltid på men nu håller möjligen kitschen på att bli en egen synlig inriktning i Sverige. Och att det av ideologiska anledningar är fel är såklart rent löjl. Jag skrev om utställningen med Odd Nerdrum och hans adepter i Krapperup för HD. För min del finns anledning att återvända till debatten eftersom jag har hört att boken Figurationer är på väg mot mitt håll.

Vilks skriver att jag är naiv, tror jag åtminstone. Märkligt att somligt folk skriver om mig eller min text gör mig skitförbannad men annat endast road. Vilks korta kommentar är av det senare slaget. Han verkar mena att jag ser och tycker utan att beakta konsekvenserna – I wish – tyvärr är jag Sveriges minst naiva konstkritiker. Ni behöver inte tro mig men jag råkar veta att det är så, jag råkar också veta att jag här och nu skulle kunna hugga av min högra arm för att få tänka mindre på följderna av mitt handlande.

Jag är synnerligen bekant med alla de teorier som Kempe och säkert också Vilks gillar. Men jag har förkastat dem och minsann istället skaffat mig andra som jag kan kväva konstupplevelser i.

Kanske skriver jag mer om det här imorgon, inget märkvärdigt, men kom tillbaka då.

/Er trogna

Comment on this post: 14 COMMENTS

6 July, 2009

Det mörka havet

galjonsfigur.jpg

ett-varmt-gang.jpg

mingis.jpg

Jag har sett många barnteaterföreställningar genom åren men den jag såg häromdagen, en pirathistoria med surrealistisk ton genomförd av en utmärkt samspelad ensemble, är den bästa någonsin.

Comment on this post: 0 COMMENTS

3 July, 2009

Kvinnliga krigare

bremusa.jpg

eferhilde.jpg

harimanne.jpg

akinyemi.jpg

clodovea.jpg

Allt är rätt bra, förutom då att grannens hund ylar hjärtskärande. Jag arbetar, jag gillar det men jag gillar också att simma i havet. Av allt i världen man kan ta sig för så är att simma i havet något av det ljuvligaste. Men inte sola, är det fördomsfullt att anse att människor som kan ligga ligga ligga och sola är tråkiga?

Ville gärna visa er något vackert, bilderna ovan är från precis innan balen. Från ett skede när jag fotade allt i motljus, ja allt jag tänkte på var motljus.

Crimson i Stockholm framkallade och skannade, skanningen är usel och en bild som inte är med ovan hade någon satt ett stort fett tumavtryck med vad som förefaller vara glass mitt i ett ansikte på mellanformatsnegativet. Jag klagade och då blev de arga på mig för att jag klagade. [Vedergällning]

Martin Parr som är aktuell i Stockholm har fotograferat under de årliga hästtävlingarna på Ascot, någon frågade om det inte var svårt att få tillträde till de rikas värld. Nej sa han, inte vid sådana företeelser som just Ascot.

Pressfotografer reser till krig och elände av uppenbara skäl men det är också lätt att fotografera människor som inte har något kvar att förlora. I den yttersta stunden då någon står bar vill hon ofta visa upp sin sårbarhet, det ger de bästa och mest belönade bilderna.

Men Ascot och balen ovan är ett annat tillfälle då människor vill bli fotograferade men då av motsatt orsak. De är förberedda och har sina bästa sidor på.

Två tillfällen då människor är tillgängliga för fotografen av helt olika orsaker.

Comment on this post: 5 COMMENTS

1 July, 2009

Michael & Kyrklund

efter-all-smarta-har-forsvunnit.jpg

På Axessbloggen ondgjorde sig författaren och skribenten Thomas Nydahl i kommentarsfältet till det här inlägget av Johan Lundberg över vågen av Michael Jackson artiklar som sköljt över oss i samband med sångarens död. Inga problem där, men hans okunniga diss av Jackson föranledde nedanstående kommentar, vilken jag publicerar under Lundbergs ursprungliga inlägg och här på min blogg.

———-

Sådan dumhet! Nog har det varit för mycket Michael Jackson-material i svenska tidningar sedan sångarens hastiga frånfälle. Värre är att det oftast varit dåligt, slappt och hastigt skrivna artiklar, ogenomtänkt redigering, illa valda bilder som fungerat som utfyllnad. Om någon tidning vågat offra snabbheten och tagit ytterligare några dagar för att göra något särskilt skulle det ha hedrat dem.

Nydahl är upprörd över vilket utrymme Jackson respektive Willy Kyrklunds död fått ta sig på svenska kultursidor och att dessa två män nämns som om vore de lika intressanta för kultursverige. Hans okunniga dissande av Michael Jackson är genant, han skriver: Tvärtom består förväxlingen här i att varje dansman som sålt många skivor upphöjs till högkultur. Inget kunde vara mer fel. Vi lever i två parallella världar, det är uppenbart: en som lallar och dunkar sig till döds, en som ser ett slags mening i fördjupning och kunskap (vilket aldrig står i motsättningen till lust och glädje!)

Det är nu så att Michael Jackson var en exceptionell kompositör och en egensinnig uttolkare, ett musikaliskt underbarn som inte stod Mozart efter i fråga om tidig briljans. Han revolutionerade inte bara popkultur utan även scenkoreografi och har inspirerat flera generationer av musiker världen över. Vidare var hans livsöde en grekisk tragedi där en begåvad men sårbar person slets sönder från både in och utsida medan media ivrigt skildrade processen.

Vid Gud har det beteende Nydahl visar prov på alltid fått mig att fundera – kulturintresserade personer som inte känner igen konstnärlig genialitet om den inte levereras från det håll och i den kontext man är van vid. God kultur har en viss yta, det finns boxar att kryssa för att ett högkulturanspråk ska vara uppfyllt. Nydahl förefaller inte känna igen talangens essens utan dömer utifrån utanpåverket – en instrumentell värdering såvitt jag kan se. Det är mycket vanligt. Sådana personer avfärdar det de inte är bekanta med och det är för deras egen skull bara att beklaga sådana fördomar.

När det gäller minnesartiklar om Jackson gör man bäst att vända sig till amerikansk media. Artisten och det han representerade är (givetvis) något många amerikanska kulturjournalister är synnerligen kunniga i och välformulerade om. Låt mig rekommendera den här lilla artikeln av Rob Sheffield i magasinet Rolling Stone. Sheffield skriver But in 1979, with Off The Wall, he invented modern pop as we know it och Jackson had successfully syncopated the whole world to his own breathy, intimate, insistent rhythmic tics.

Vila i frid Willy Kyrklund och Michael Jackson, ni råkade visst dö nästan samtidigt. Hjärtligt tack till er båda. Ni var olika konstnärer, i olika kulturer, i olika genrer, av olika generationer, på olika arenor men i konstnärlig begåvning, intimitet med världen och ömtålighet inför den var ni fullt jämförbara.

———-

Också i den här tråden debatteras det.

Så fann jag den här artikeln av Germaine Greer – läs den är ni snälla.

Comment on this post: 2 COMMENTS

    Archive